Artikelserie: Vägen till Allsvenskan del 1/3
Mathias Steen följde med och bevakade LSK under försäsongens sista veckor. Det utmynnade i ett examensreportage på Ljungskiles Folkhögskola. Det här är hans berättelse som vi nu kan ta del av.
Försäsongens tre sista veckor blev intensiva för Ljungskile SK. En febril jakt på nyförvärv, mängder av skadeproblem och ett dussintal nya spelare som knappt visste om varandras namn.
Tre veckor av glädje, målexplosioner, ilska och måltorka. Tre veckor i ett fotbollslag.
Robin Iglicar arbetar med ryggen. Patrick Hopkins använder sin längd. Genalvo står och leker med en boll emellan dem och iakttar.
– Det är mögelfläckarna som ska bort, killar. Det där gula!, beordrar Tor-Arne Fredheim.
Det står krattning på schemat. Eller ja, det kom väl mer som en överraskning. En annorlunda uppvärmning inför en träning. Om knappt två veckor är det seriepremiär mot Öster. Men
naturgräsplanen är allt annat än klargrön så här i mitten av mars. Smålänningarna förväntar sig en spelduglig plan. Då gäller det att ta fram Ljungskileandan när den behövs som allra, allra mest.
Robin pustar ut och lutar sig mot krattskaftet.
– Åh, herregud...
Uppförsbacken som ringlar sig upp till Markbygg Arena är brant och kantad av åkermarker och hästhagar. De nakna träden och det färglösa naturgräset omringar den intilliggande konstgräsplanen. Termometern är retande nära 20-gradersstrecket. 15 svartklädda fotbollsspelare ligger och stretchar i en ring. Fåglarnas kvitter bryter igenom den påfallande tystnaden. Tor-Arne Fredheim kastar då och då en övervakande blick mot gruppen medan han koncentrerat placerar ut gula koner på plastmattan, för att sedan ansluta till sina lärjungar.
– Fan vad brun du är, fuska inte! Du lurar bara dig själv, säger han och syftar på Bruno Santos för årstiden oförskämt behagliga solbränna.
Tränarförebilden heter Alex Ferguson. Ett ord beskriver honom bäst, menar Tor-Arne.
– Komplett. Han tar in den kompetens utifrån som han själv inte har. På det sättet förnyar han sig ständigt, säger han om sin skotske kollega i Manchester United.
Spelarna ställer upp sig för kvadraten, en bollbehandlingsövning där två spelare som befinner sig i mitten av fyra lagkamrater ska få tag i bollen.
– Kom igen nu grabbar, ett tillslag bara. One touch! Nu rör vi oss!
Svengelskan ekar över planen. Lekfullheten går inte att ta miste på. Men försäsongen har så här långt inte varit någon lättsam historia. Endast nio spelare finns kvar i det lag som slutade nia i fjolårets superetta. Samtidigt har vid denna tidpunkt tio nya killar hämtats in. På önskelistan står en mittfältare och en anfallare. Tor-Arne ropar till sig Marcus Sandberg.
– Oss emellan, så vill han ju inte att jag ska dominera i 'kvadden', kommenterar målvakten tränarens plötsliga tillkallande.
21-åringen, som anslutit till LSK på lån från IFK Göteborg, har redan tagit sig an en mer framträdande roll i truppen. Han syns – och hörs. Idag får han dessutom jobba hårdare än vanligt då reserven Magnus Berglöf är på jobbet. På den här nivån är långt ifrån alla proffs, och det blir slitsamt mellan stolparna utan avbytare. Mitt under passet sätter Bruno Santos kurs mot toaletten.
– Rutinerat!, skriker Sandberg ironiskt efter brasilianaren som med målinriktade löpsteg tar sig till klubbhuset på rekordtid.
Sex småkillar springer förbi oss och börjar lira boll på grannplanen. Två av dem kör uppvärmning längs sidlinjen, inspirerade av de stora grabbarna.
Längs kortlinjen galopperar Marcus Eriksson. Rollen som materialare har han haft sedan han ifjol blev hitskickad av arbetsförmedlingen.
– Marcus, den här tillhör ju juniorerna. Bort med den, säger Tor-Arne och syftar på en boll av en mindre storleksgrad som hamnat i fel omgivning.
Avsluten mot mål varierar från korpklass till skott i krysset. Enligt Tor-Arne är det fokus på rörelsemönstret först och främst, klassen på skotten får slipas på senare. Det ska spelas och löpas i trianglar. Det gäller att jobba med en helhet, menar han. Passet pågår ett par minuter till, sedan tryter orken.
– Tacka Sandberg nu, han har jobbat hårt.
Andreas Ljunggren-Eriksson lutar ryggen mot klubbhusväggen.
– Teori ska man inte ens behöva ha. Det borde inte ingå i fotboll.
Oddsen är hyfsat låga på att hans kommentar är talande för de flesta i laget. Det ska diskuteras målsättningar. Kanske inget man föredrar när vädret lockar och springet i benen bara vill ut.
Uppehållsrummet ligger på klubbhusets andra plan med utsikt över fotbollsplanen och ståplatsläktaren. Teveskärmen på väggen visar reprisen av Wolverhampton-Manchester United. Alla vet förmodligen redan slutresultatet men när Antonio Valencia gör 0–2 efter 40 minuter blir det blir ändå knäpptyst. Samtligas blickar riktas upp mot reprisen av reprisen av målet.
– Han är riktigt snabb alltså, konstaterar någon.
Spelarna hinner knappt analysera målsituationen innan Uniteds Danny Welbeck stänker dit 0–3.
– Jävla sopa i målet. Den där hade du tagit, Berglöf!
Tor-Arne dyker upp. Han tackar ironiskt för hjälpen med undanplockningen av brickorna som lunchen serverats på. Teven stängs av och spelarnas koncentration vänds mot honom.
– Vi har jobbat med delmetoder. En kant för sig, en lagdel för sig. Men nu under sista tiden har alla varit involverade i träningen.
En svag doft av bryggkaffe börjar sprida sig i rummet. Väggarna är prydda av lagvimplar från passerade motståndare. Från danska FC Köpenhamn och holländska Go Ahead Eagles till
lokalkonkurrenterna IK Oddevold.
– Jag har fått en skaplig bild av er, men inte tillräckligt för att hålla ett individuellt, utvecklande samtal. Vi gör det någon gång i slutet av april istället. Det är bättre när ni får visa er i hetluften under seriematcher, förklarar Tor-Arne.
Ytterbackarna ska vara bra en mot en och vårda sina löpningar längs kanterna. Anfallarna ska våga ta avslut och gå i djupled. Sitter du på bänken ska du vara både fysiskt och mentalt förberedd på ett
eventuellt inhopp.
– Do you understand, Patrick?
Amerikanen med efternamnet Hopkins nickar. Från sin mittbacksposition är det han som ska styra laget och sätta igång spelet. Plötsligt vänder majoriteten av spelarna på huvudet. Vaktmästarens rengöring av fönsterna har gett ifrån sig ett hisnande ljud. Joakim Runnemo sätter ett tystande finger framför munnen.
Vilka målsättningar ska sättas inför säsongen? Mittfältaren Mathias Carlsson vill hålla nollan första 20 omgångarna. Någon annan kräver att åtminstone hälften av invånarna på orten tar sig till matcherna, vilket automatiskt ger ett par tusen åskådare.
– Men så kan man ju fan inte resonera. Det är ju som om 500 000 skulle gå och se på fotboll i Stockholm, kontrar Marcus Sandberg.
De flesta verkar överens om att en satsning mot Allsvenskan är en självklarhet. Annars kan man lika gärna skita i att komma till spel i premiären.
– Det är svårt med målsättningar. Det är en stor grupp och alla har sina egna tankar om det här.
Men en viktig sak är att man måste ha balans i det hela, det ska både vara realistiskt men ändå ambitiöst, säger Joakim som varit med om avancemang till högre serier tidigare.
Killarna tar sig ned till undervåningen igen. Springet i benen är nu på maxnivå. I rehabrummet sätter sig Rickard Nilsson på en cykel. Han sträckte ryggen på uppvärmningen inför matchen mot Häcken för ett par dagar sedan. På vardera sida om honom trampar Aleksandar och Andreas. Tor-Arne placerar sig i dörröppningen.
– Har ni någon plan med det här eller sitter ni bara och tar det lugnt?
Träningspasset inleds med en uppvärmande löpning. Som så ofta förr befinner sig Sandberg i spetsen.
– Hade jag sprungit mot Usain Bolt tio gånger hade han kanske vunnit sju, skryter han.
Det hålls en tävling – vem kan sätta bollen i nät, utan att den nuddar marken, från längst avstånd? Svårighetsgraden växer meter för meter och spelarna droppar av en efter en. Tor-Arne bevakar från sidan.
– Fan, målvakterna är ju bäst. Det är ju inte bra. Vinner en målvakt är det fasiken böter till samtliga!
Finalen står mellan mittfältarna Robin Iglicar och Genalvo. Det brasilianska tillslaget visar sig starkast.
Vad har egentligen Kvik Halden och Atletico Madrid gemensamt? Inte mycket. Fast nog är det en och annan som hajar till när norrmännen beträder planen iklädda rödvitrandiga tröjor och blå shorts. Det är lördag den 24 mars – säsongens åttonde och näst sista träningsmatch står på schemat. I ryggen har LSK raden fyra segrar, en oavgjord, två förluster. Tor-Arne vill se hög press och snabba omställningar från start.
– Vi ska bara vinna den här matchen.
Efter två raka nollor framåt släpper bromsklossen, och det rejält. Gästernas likheter med de spanska storheterna stannar vid det ytliga – LSK kör fullständigt över sina motståndare. Mest roligt har den 166 cm långa högeryttern Andreas Peterson. Hans kvickhet och timing resulterar i ett hattrick. Provspelaren Samir Fehric gör ett lyckat inhopp och sätter dit två bollar medan anfallskollegorna Steffen Vroom och Bruno Santos får göra varsitt mål.
Från tränarhåll är det glada miner, även om ”motståndet är på tok för dåligt”. Taktiktavlans röda magneter, det vill säga spelarna, markerar en triangel. Tor-Arne coachar mittbacken Josemar. Bruno Santos, som inte är helt oäven när det kommer till det svenska språket, får då och då sticka emellan och översätta på portugisiska för sin landsman. Stämningen bland spelarna är även den på topp.
– Har du fixat whiskeyn till efterfesten eller?, ler Joakim och nickar mot David Bennhage på andra sidan omklädningsrummet.
Det snärtas med handdukar och ur duschen kommer ett glädjetjut. Musiken dunkar på i vanlig ordning. En innehållsrik eftermiddag i Uddevalla väntar.
