Krönika: Ett klassiskt möte som legat ide i 18 år
Milan-Inter, Roma-Lazio, Celtic-Rangers, Galatasaray-Fenerbahce, AIK-Djurgården. Det är bara några av alla heta derbyn som årligen utkämpas runtom i Europa. Fotboll är inte bara en sport, åtminstone inte för oss fotbollsälskare. Det är mer än så. Ibland på blodigt allvar, men det är inte vad jag skall redogöra för, utan för andra sidan av myntet. Glädjen. Hoppet.
Assyriska och Syrianska är de två största klubbarna i Södertälje, genom historien har man haft en hård och ibland våldsam rivalitet. Men det är historia. Sist lagen möttes var 1989 inför tomma läktare efter att ett bråk eskalerat mötet innan samma säsong. Därefter tog svenska fotbollsförbundet ett beslut om att sära på lagen, man fick inte spela i samma serie igen. Det var då. Idag är det nya tider, hatet och våldet från 80-talet har omvandlats till ödmjukhet och fridfull respekt gentemot varandra.
Vi har under ett par veckor inför det stundande derbyt fått läsa en rad olika reportage i den lokala tidningen LT, om bästa vänner som står i varsin klack. Förkärleken för sina respektive klubbar är genuin, ändå umgås de dagligen och tycker väldigt bra om varandra. Igår samlades Zelge Fans (Assyriskas fans) och Gefe Fans (Syrianskas fans) i Zelges föreningslokaler och laddade upp tillsammans. Man spelade playstation, Assyriska mot Syrianska. Man skrattade, svettades och hade trevligt tillsammans. Det är dagens faktum. Att Assyriska vann kampen var mindre viktig.
Milan och Inter är väldigt bittra rivaler i Milano, dock finns en pakt mellan fansen och det är att man aldrig skall bråka med varandra, och det var bara några dagar sedan Milanpresidenten Silvio Berlusconi sade att hans pappa alltid sagt åt honom att stödja Milan men att heja på Inter när laget mötte lag från andra städer, och därför följer han dem i slagordet ”Forza Inter”, då de vunnit ligan.
Kärleken för sitt lag skall aldrig kunna jämföras med agget mot den bittraste rivalen. Det har gått lång tid sen vi möttes, statistiken är till Assyriskas favör, som bara förlorat ett derby tidigare och som alltid varit storebror. Dock är inte statistiken pålitlig. En match är alltid en match, och där kan vem som helst vinna.
När Liverpool 1989 drabbades utav Hillsborough-katastrofen, spelade Milan match några dagar senare. När man reste sig för en tyst minut för att hedra offren började Milan-curvan sjunga:
- You’ll neeeveeer walk a-a-lone.
Liverpools sång. Det är sådant som får oss att tro på fotbollen som något större, något mer, skriver Simon Bank i sin krönika idag.
Och det är precis vad jag vill tro, att fotboll är något mer. Inte våld, inte hat. Utan glädje och hopp. En plats där vi kan bringa fester, fester där vi hyllar våra lag, i vårt och torrt.
Vi skall sjunga, hylla och glädjas tillsammans imorgon. Oavsett utgången.
Välkomna till årets största fotbollsfest. Välkomna till Södertälje.
