KRÖNIKA: Mission Impossible
En krönika av Felix Rimfrost om känslorna som Assyriskasupporter, inför den Allsvenska sejouren.
Den allsvenska premiären närmar sig med stormsteg. Det är med blandade känslor jag ser fram emot den. Å ena sidan är det något stort och spännande som väntar, å andra sidan har jag en gnagande oro i magen. Det går inte många dagar mellan sportnyheterna i media där allsköns experter utmålar Assyriska som ett bottenlag som med buller och bång kommer att åka ur Allsvenskan. Den rädsla jag har är att vi blir ett strykgäng som kommer bli hånade och utsparkade ur fotbollens finrum med huvudet före.
Jag, och säkert många med mig, har slitits mellan hopp och förtvivlan ända sedan slutet av Superettan förra säsongen. Ena stunden trodde vi Assyriska skulle gå upp direkt i Allsvenskan, i nästa stund blev det kval mot Örgryte. Ena stunden trodde vi att Assyriska skulle vinna kvalet, för att i nästa stund uppleva det kvalfyllda övertidsmålet som skar upp våra strupar i ett enda kliniskt snitt. Spelarnas kroppar föll livlöst ner på gräset och man kunde nästan se en dödskamp utspela sig, både på planen och bland supportrarna.
Men istället för att blodet rann ur våra kroppar och levrade sig som en stor, svart varböld på den Assyriska fotbollskroppen, öppnade himlen sig och ned kom frälsningen från gud, som mera religiösa element bland supportrarna skulle ha uttryckt det. Örebro klarade inte sin ekonomi och blev tvångsnedflyttade till Superettan samtidigt som Assyriska fick den så hett efterlängtade Allsvenska platsen.
Det kändes overkligt, men många bland Assyriskas fans upplevde att rättvisa var skipad. Assyriska hade ändå spelat marginellt bättre sett till båda matcherna, även om sista halvleken i returen blev en obehagligt krampaktig tillställning. Dels kom Örgrytes kvittering på övertid, dels vann faktiskt inte Örgryte över oss. Vi spelade ju oavgjort, 2-2, men på grund av bortamålsregeln tog allt slut innan det roliga ens hade börjat. Nu är det som tur är historia och säga vad man vill, Assyriska är nu ett Allsvenskt lag.
Tyvärr har försäsongen fortsatt i samma anda. Vi har slitits mellan hopp och förtvivlan. Ena stunden har man trott att tränaren är en frälsare, för att i nästa stund se hur laget inte alls spelade bra i de första träningsmatcherna. Å ena sidan har vi inte förlorat mer än 3 matcher av 10, å andra sidan förlorade vi stort mot två allsvenska lag. 0-3 mot Hammarby och nu senast 0-4 mot Örebro. Ursäkta om jag kallar Örebro för ett allsvenskt lag men rent sportsligt anser jag att de är det. De klarade sig trots allt kvar i Allsvenskan rent fotbollsmässigt. Att ekonomin sedan satte käppar i hjulet är en annan sak.
Å andra sidan lyckades vi spela oavgjort mot svenska mästarna Malmö FF (2-2) vilka är storfavoriter till titeln även detta år, å andra sidan blev det totalt kaos och storförlust i sista matchen mot just nämnda Örebro. Vad är det som händer? Varför kan man inte få känna sig lugn någon gång? Varför kan man inte se en röd tråd någonstans? Ska man få uppleva ännu en säsong med Assyriska där man slits mellan hopp och förtvivlan?
Men det är kanske lite av charmen med Assyriska, det oberäkneliga, det oväntade. De känslosamma, temperamentsfulla spelarna, ledarna och supportrarna kan inte leva på något annat sätt. Det är en del av kulturen och folksjälen. Låt oss inte döda den. Låt den istället frodas och utvecklas, även om det skulle leda till att Assyriska åker ur Allsvenskan direkt. De kommer säkert igen ett senare år i så fall. Jag vill ändå inte tro att vi har ett "mission impossible" framför oss och tror Assyriska kan överraska en del. Jag tippar med hjärtat och tror vi klarar en 11:e plats och slipper det så förhatliga kvalspelet. Det sista som överger mig är trots allt hoppet. Låt kampen börja och må bästa manskap vinna...