Lagbanner
Kvällarna man lever för

Kvällarna man lever för

Slutsignalen ljuder och förkunnar att Assyriska gått segrande ur seriefinalen i Superettan mot Häcken. De helvita hjältarna har krigat till sig tre poäng och bevisat att man är seriens bästa fotbollslag. Men aktionen på planen är bara en liten del av det som egentligen förgyllde stämningen denna magiska afton.

Ett täckte av nervositet lade sig över Arenan inför avspark. En seriefinal vankades, där det vinnande laget skulle skaffa sig ett litet ryck i topp och lite andrum för kommande omgångar. Men även stora förhoppningar präglade platsen. I det första mötet i Göteborg var Assyriska närmast tre poäng och vore det inte för Häckens basketspelare hade man troligtvis kammat hem vinsten. I vilket fall som helst var tre veckors väntan över när domaren blåste för avspark.

De våra började bäst och Dennis Östlundh var dominant i slaget om mittfältet tills han mycket olyckligt byttes ut och ersattes av den egendomlige bolltrollaren Aziz Corr-Nyang. Assyriska ville mest de första fyrtiofem medan Häcken satsade på att sparka och springa istället för att spela fotboll. Visserligen mötte man Assyriska men nog förväntade vi oss att de gulsvarta skulle bjuda upp till kamp genom att åtminstone lira boll. Icke.

Mållöst i paus och personligen kände jag att halvtiden kunde frånta våra spelare rytmen man visat upp än så länge. Men vi hann knappt bänka oss ner på läktarplats förrän Azizou rullade in ledningsmålet varpå 3040 åskådare (av 3042) jublade vilt.
Vindsnabbe Daniel Larsson såg dock till att kvittera efter drygt en timmes spel när han susade längs vänsterkanten och serverade sin medspelare till kvitteringen. Assyriernas röster från läktarplats tappade i både kvalitet och kvantitet, trummorna slog med en sorgsen underton. Men en spelare, som råkade vara kortast på plan, stack i den sjuttionde minuten på djupet och fick en fantastisk hög passning av general Marklund. Denne spelare, som går under namnet Eddie Moussa, får till tidernas märkligaste, konstigaste, sagolikaste och vansinnigaste träff med fel fot. Under de få sekunder som bollen seglar upp för att sedan dyka ner mot mål hinner supportrarna sträcka sina halsar, hålla andan och känna hjärtat slå tio gånger snabbare än normalt. Läderkulan väljer att dyka ner precis under ribban och en otrolig extas bryter ut som säkerligen fick TV4:s mikrofoner att explodera. Välförtjänt och elegant, om än turligt, hade Eddie Moussa gett sitt Assyriska ledningen.

De resterande minuterna vittnade verkligen om att det var en seriefinal. Alex såg ut att vilja begå mord på Everton, Dinhos motståndare föll som korthus så fort han blåste på dem, och framförallt minns vi situationen där Häcken skulle ta sin första hörna med Tom Söderberg i boxen. Gruff, ruff och knuff och avbrott i ungefär en halv minut innan hörnan kunde slås, resultatlös.

När domaren sedan blåste av matchen utbröt en lättnad och en glädje från en publik som inte hör hemma i Superettan, utan högre upp. Jag skulle kunna skriva en hel krönika om Marklunds genialitet matchen, eller snarare säsongen, igenom. Eller om Conatehs fantastiska insats där han sopade bort Allt. Eller om Eddie Moussas (lägg in valfritt ord) träff. Men det jag väljer att skriva om är istället det magiska firandet på läktarplats.

Det var inte bara supportrar som jublade, det var en enda stor assyrisk familj där alla firade med alla. Finklädda medelåldersmän, vackra ungdomar och kvinnor lika exalterade som sina barn, alla tillhörde de en och samma familj, här fanns inga släkt eller vänner, alla var bröder och systrar. Det är en sak när femton tusen män bland Bajens fans ryter ”Bajen!” i kör, likadant med AIK:s ”A-I-K!”. Men det är en annan sak när Assyriska har vunnit. Laget är vårt ljus och ger oss glädje på ett sätt som inget annat lag i Sverige kan matcha. Den familjära stämningen och känslan får en att känna sig som hemma, fullständigt osårbar mot allting. Arenan förvandlas för en stund till Assyrien och alla problem verkar bortblåsta. ”Suryoye, Suryoye” dånar euforiskt från stolta assyriers strupar och ger upphov till ett makalöst eko och gungande av den stora läktaren. Rysningar går igenom hela kroppen och ett evigt leende spricker upp på allas ansikten.

Det är helt enkelt såna här kvällar man lever för.

TIHE SURYOYE!





 

Nemrud Kurt (Haninke)2008-07-30 01:47:00
Author

Fler artiklar om Assyriska FF

Krönika: Vägen tillbaka…
Spelschemat spikat - första derbyt i maj
Styrelsen är äntligen tillsatt!