När rädslan att förlora blir större än viljan att vinna…
ja, då blir det som det blev idag, som det alltid verkar bli för Assyriska FF.
Olyckan börjar... på läktaren faktiskt. Om ni frågar mig i alla fall. 87 minuter är spelade, laget har kört över Falkenbergs FF totalt (slutstatistiken visar 26-3 i skott varav 13-1 på mål; 13-3 hörnor) och har kontroll. Ändå sprider sig panik efter att Dennis missar att passa Martin som tog en fin djupledslöpning. Man kunde tro att vi var nära nedflyttning, så pass överdriven dramatisk var publikens reaktion. Konstigt. Den hätska stämningen blir värre och värre med varje minut och färgar av spelarna omedelbart. Med ledning i handen är det AFF som helt plötsligt stressar vid frisparkar, slår upp bollen utan anledning, tokanfaller och hamnar i ett 3 mot 3 läge vid baklängesmålet. Och Falkenbergs enda skott på mål ska såklart sitta perfekt, matchklockan står på 89:59. Sanslös tragedi. Och ändå så typiskt Assyriska FF.
Varför?
Är det verkligen slump att AFF tappar såhär? Är det verkligen slump att vi inte får med oss tre poäng i sådana matcher som mot Öis, Mjällby och Falkenberg när Häcken radar upp mirakelvändningar och BP lyckas vinna tre raka med 9-0 i målskillnad? Nej, ingen slump. Tunga förluster som kvalen mot Örebro och Örgryte, hela katastrofsäsongen 2006 och derbyförlusterna har skapat ett nytt tänk i AFF. En ny identitet, baserad på doktrinen ”vår rädsla att torska är större än vår vilja att vinna”. Och den gäller inte bara spelarna (vi har bytt ut halva truppen på 18 månader). Nej, den inkluderar ledning, tränare och publiken.
Hur är det annars möjligt att oro börjar sprida sig runt klubben efter 16, 17 matcher då vi gör några svaga insatser? När vi som nykomling ligger på uppflyttningsplats med relativt dominant spel. Varför blir det samtidigt ett helt oförståeligt agerande från tränarnas sida (man envisas med Aziz och Lamin, man är inkonsekvent gällande Jon, man vågar inte peta Eddie som tappat allt under hösten, man krossar Dinhos självförtroende m.m.)? Varför skapar vår publik panik i en match som dagens när vi har totalkontroll? En panik som genast påverkar spelarna och som jag anser som huvudfaktorn till att vi blir stressade och tappar segern, även om det sker på oturligt sätt och även om vi borde ha avgjort tidigare.
Svaret är enkelt. Vi är rädda.
Vi alla. Publiken, spelarna, ledningen, tydligen även tränarna. Vi är rädda för att vår ineffektivitet ska fälla oss. Vi är rädda för att tunga förluster satt sina spår. Vi är rädda för att lokalkonkurrenten ska komma ikapp. Vi har varit rädda sedan det har blivit uppenbart att vi faktiskt har kvalitén att vinna superettan. Men det är just denna rädsla som är problemet, som verkar fälla oss. Psykologin lär avgöra toppstriden, och det behövs ett mästerligt psykologiskt knep från AFF:s ledare för att vi ska kunna avsluta säsongen med succé.
Eller är det verkligen någon som tror att engelska spelare oavsett generation och sammanhang är dåliga straffskyttar, någon som tror att det är slump att Tyskland i sin tur har satt 23 av sina 24 straffar i mästerskapsammanhang?
Det handlar om psykologi, mentalitet och identitet. För spelet finns - även om vi tjafsar, bråkar, får avbräck i form av avstängningar eller landslagsuppdrag.
Vi måste rycka upp oss, allihopa. Det gäller att sluta vara destruktiva, sluta sprida oro, rädsla och ångest. Vi har darrat i en månad. Jag är trött på det. Låt oss tro på oss själva - FÖR DET ÄR VI SOM ÄR AFF!
