Assyriska svek igen
2007 var året då vi för första gången på 18 år ställdes mot lillebror Syrianska FC. Förväntningarna hade skruvats upp och i slutet av maj spelades den första matchen där SFC gick segrande ur striden med 1-2. Att de fråntogs segern är en annan femma. Fram emot september talades det om revansch i returmötet. Det blev förlust med 1-0. I år skulle den gruvliga hämnden komma. Den uteblev. Och nu står vi supportrar här och känner oss svikna till max. Varför så fega, Assyriska?
Nu håller inte längre bortförklaringen som vi flydde till 2007, nämligen att vi toppade serien hela året för att så småningom ta hem den. Det vi som supportrar har så otroligt svårt att förstå är hur våra rödvita hjältar kan vara så kraft- och viljelösa i en rykande het prestigematch som denna. Vi fick se allt annat än vårt Assyriska. Vi fick se ett fegt och tafatt manskap med darrande nerver och bristande självförtroende. Och det för tredje gången på två år.
Den jag främst vill rikta en känga mot är lagkapten Dennis Östlundh. Mittfältsstrategen var allt annat än bra och visade upp en så loj inställning att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta. Kanske tror Östlundh att det räcker med att stå i mitten och slå ett par crossbollar i ett derby där han istället bör smälla på i närkamper och glidtackla till höger och vänster. Snacket om att det där är slitvargen Andi Toompuus roll håller inte. Östlundh visade återigen varken intresse eller glöd som behövs för att ta hem en sån här match.
De som egentligen förtjänar lite cred är Berglund, en klassmålvakt; Batan och Moussa för deras brinnande assyriska hjärtan; Besara för hans pigga inhopp; Conateh som vaknade på rätt sida; och Mbye som gjorde det han skulle. Att Göran Marklund aldrig kom till sin rätt förefaller sig ganska naturligt när SFC efter målet ställer upp med en köttmur bestående av sju man framför sin burväktare.
Frågan är var spelarnas förnuft och hjärta är. Var är förnuftet att förstå vikten av denna drabbning och var är hjärtat som kan frigöra energin och få dem att fullkomligt sprudla av järnvilja och vinnarinstinkt. Jag vill ge en ofantligt stor eloge till Zelge för deras magnifika tifo på båda sidorna, det är samtidigt synd att det inte verkade egga våra spelare: det rödvita infernot på kortsidan samt tvåpinsflaggor och en glödande bevingad tjur, medan stora läktaren badade i assyriska flaggor och en enorm flagga med Mor Gabriel och assyriska krigare precis bredvid. Kronan på verket var citatet från Mor Michael u rabo: ”Suryoye d-henun othuroye”. Att det är vi som är suryoye kan ingen seriös historiker eller människa förneka. Och ingen Assyriska-supporter kan förneka att det laget gjort mot oss i tre derbyn svider. Det är pinsamt och det är ett svek. Skäms!
