En klubb, ett trauma och vägen tillbaka
Fem matcher bara. Och inget är sig likt längre känns det som.
Hej hallå, Habib Marklund här, eller Habib Moussa (fattar ni..?) som jag heter sedan i lördags, pensionerad skribent för AFF SvenskaFans.
Anledningen för mig att höra av mig igen är den märkbara förändringen som sker just nu. Det är många som känner av den utan att hitta de rätta orden. Någon skrev på forumet att ”det var vår tur”. Och så är det ju. Örebro 1999, Örgryte 2004, derbyförlusterna och faktumet att rivalerna har kommit närmare, totaldominansen 2008 som slutade i katastrof. Förluster och motgångar som satte spår, satte skräck i AFF hjärtat. Hos fansen, ledningen, spelarna. En rädsla som blivit alltmer påtaglig och präglat matcherna på Södertäljes fotbollsläktare lika mycket som glädjen och framåtandan brukade prägla matcherna på Bårsta. Trauma är ordet.
Och trauman försvinner inte bara, de måste bearbetas. I fotbollssammanhang finns det ett bra exempel som jag vill redovisa för lite kort: Bayern München och CL. Efter tre raka vinster på 70-talet fick klubben uppleva två chockförluster 1982 (0-1 mot Aston Villa) och 1987 (1-2 mot Porto). 1999 var året då man skulle bli av med traumat, laget presterade den perfekta säsongen. Vann ligan med 15 poängs försprång, spelade cupfinal och körde fullständigt över Manchester United i CL-finalen i Barcelona. Det hela avslutades med en ny traumatisk upplevelse som tog priset: två hörnor på övertid fällde Bayern för tredje gången, matchen slutade 1-2.
Två år senare var det i princip ett oförändrat lag där ledare som Kahn, Andersson, Effenberg, Jeremies eller Elber gick ut med en paroll innan säsongen: ”Det är vår tur”. Laget vek aldrig ner sig och slog ut United och Real Madrid på vägen till finalen, de lagen som man hade förlorat mot i final och semifinal under de två föregående säsongerna. Man bearbetade traumat och tog slutligen revansch för förlusten 99 i finalen mot Valencia och vann efter en osannolik match med 17 straffar där man gång på gång kom tillbaka efter att ha varit uträknade. Vilja och tro tvingade fram turen.
Att bearbeta sitt trauma.
Det är vad Assyriska FF gör just nu. Inne på samma ångestspår som vanligt började allt med ett genialt tränarbyte. Conny talade från dag ett om hur bra truppen var och fick spelarna att tro på sig själva. För spelat bättre har vi ju inte gjort egentligen. Men tron får en direkt konsekvens med vinsten i derbyt, där räckte det med tre minuter och två kapningar för att förstår att något var på gång...
Och sedan dess har det fortsatt på det sättet. Vi åkte ner till Jönköping med en stor ångest i bagaget. Har inte vi missat sådana chanser tidigare? På det äckligaste sättet man kan tänka sig? Har inte vi alltid haft turen mot oss? Och är inte allt upplagt för tragedi, för att rivalerna av alla ska gå om oss i sista minut?
Men något har hänt. Även om vi inte kommer upp i normal standard mot eko-dopade J-Södra i ösregnet så visar vi ett nytt ansikte, en vinnarmentalitet. Framåt, alltid framåt, tills domaren blåser av. För bollen är rund, den kanske studsar upp lite konstigt eller går på någons huvud och in i mål på omöjligaste sätt. Osannolikt men aldrig omöjligt. Aldrig.
Det är detta tänk som gjorde att AFF fortsatte spela trots alla baklängesmål och våra uppenbara defensiva problem. Det är denna vilja som gjorde att vi fick turen med oss. Rädslan för förluster får aldrig bli större än viljan att vinna. Så har det varit i AFF alltför länge och det är precis det som är anledningen till alla motgångar vi fick uppleva de senaste åren.
Det är enkelt matematik som ofta gäller och i slutändan är det som Oliver Kahn svarade en reporter på frågan om vad som behövdes för att resa sig: ”Kulor, vi behöver kulor!” Nu kanske AFF äntligen har lyckats odla några...?
