Fågel, Fisk eller mittemellan?
En tredjedel av säsongen är avklarad. Assyriska delar serieledningen med Degerfors. Allt borde då vara frid och fröjd? Nja, inte direkt..
Inledningen på säsongen var fantastiskt bra. Premiärvinsten mot Hammarby följdes upp med ytterligare 4 vinster och en oavgjord, trots lite halvknackigt spel. Vi kände inte igen detta ”ovanliga” Assyriska som hade marginalerna med sig och vände och vann matcher på ett sätt vi fans knappast blivit bortskämda med under åren.
Man rationaliserade dessa vinster med den gamla klyschan att bra lag har marginaler med sig, och att spelarna har åkt på bortamatcher under försäsongen, och därmed fått in vanan för dessa långa bortaresor. Men bristerna i spelet lyste igenom och framförallt saknades spetsen i anfallet, särskilt när Marklund blev skadad. Det kom därför inte som en överraskning när förlusterna började rassla in. Tre raka hann det bli innan man lyckades vända på skutan och vinna knappt över Falkenberg i söndags. Så vart står vi nu?
Som alla känner till så har Norling valt att lämna vårt kära lag till förmån för Malmö FF. Styrelsen hade möjligheten att sätta käppar i hjulet för Rickard men valde att låta honom gå. Ett beslut som nog var rätt, då det inte tjänar mycket till att ha en tränare som hellre vill vara någon annanstans. Dessutom fick vi en hel del pengar som kommer väl till hands för att värva spelare.
Göran Marklund fick hastigt ta över rodret, och känns i nuläget inte som en långsiktig lösning. Göran är ju samtidigt en spelare i laget, med olika relationer till olika spelare. Jag tvivlar dock inte på att han sköter tränarsysslan på ett professionellt sätt. Helt klart är att han har spelarnas förtroende, och spelmässigt kommer det inte ske några större ändringar från Norlings upplägg. Göran visade dessutom prov på sällan skådad effektivitet när han lyckades förlägga sin middag så att den samföll med presskonferensen efter matchen mot FFF.
Hur har spelet sett ut då? Stundtals har det sett riktigt bra ut med ett fint tekniskt och snabbt spel, som lämpar sig bra på konstgräs. Mycket av detta spel styrs av våra duktiga tekniska mittfältare Haris Laitinen och Nahir Besara som tillsammans ligger bakom 9 av 13 mål (6 mål och 3 ass). Chadehh och Shaba har gjort det ganska bra, men får troligen stiga åt sidan när Andi Tompuu återvänder från skadan.
Berglunds återkomst har självklart betytt mycket för defensiven, men trots det så har försvaret varvat kanonmatcher med kalkonmatcher och då tänker jag främst på mittlåset Thorstensson/Mbye. Ytterbackarna Batan, Konwea och Jansson har alla gjort det bra och bidragit till ett offensivt kantspel som annars hade varit obefintligt trots att vi på pappret spelar med två yttermittfältare. Jag är inte orolig för vårt försvar så länge våra mittbackar spelar konsekvent och resolut och slutar drälla med bollen i farliga situationer.
Vår akilleshäl är anfallet. Vårt ordinarie anfallspar (Ishak/Jones) har mäktat med ett mål var på 10 matcher. Långt ifrån ett godkänt facit för två anfallare som på förhand räknades som två av seriens bästa. Ishak har ändå kommit lindrigt undan eftersom han har spelat bra utan att göra mål. Jones värvades som ersättaren till Haddad, men har misslyckats totalt. Var det någon som ens bemödade sig att se människan spela någon match innan han värvades? Visst gör han vissa saker helt okej, men han är ljusår från att infria de förväntningar som ställdes på honom från början.
En annan spelare som tillhör den kategorin är Jimmie Augustsson. Trots ett enormt förtroende från tränarna så har Jimmie inte fått ut mycket av den kapacitet han sägs äga. Den naturlige ersättaren på kanten är George Makdessi, som fått agera inhoppare trots att han har gjort det ganska bra när han väl har fått komma in. Vem sa att man inte kan leva på gamla meriter?
Många är det då som undrar varför man inte flyttar upp Thorstensson när vi har så ont om talang där uppe. Detta särskilt när vi har goda ersättare på mittbackspositionen. Marklund säger dock att Thorsten endast kommer flyttas upp om det skulle uppstå en ordentlig kris på anfallssidan. I nuläget har våra 3 tillgängliga anfallare gjort 4 mål på 28 matcher. Man undrar då hur Marklunds bild av en ordentlig kris ser ut?
Jag vet att jag låter väl negativ i min analys, och det med all rätt. När något inte fungerar så är det bättre att påpeka det istället för att låtsas om att problemet inte finns.
Men trots misslyckade värvningar, tränaravhopp och ett anfallsspel som inte riktigt sitter, så ska man komma ihåg att vi ändå är på allsvensk plats efter första tredjedelen. Sammanhållningen i laget är stark och spelarna har en enorm tro på sig själva. De vet att när de spelar på topp så hänger de andra lagen inte med. De vet att även om spelet inte alltid stämmer så kan de avgöra matcherna tack vare den stora individuella skickligheten som finns i laget. Denna tro gör att vi ofta får ett psykologiskt övertag på motståndarna. Man ska heller inte glömma bort de hängivna fansen som alltid är på plats och stöttar laget både hemma och borta. En eloge till de som åker land och rike runt för att stötta AFF.
Vad har vi då att vänta oss? Superettan är en jämn serie där de flesta lagen kan åka både upp och ner. Målet för Assyriska är självklart att göra våra grannar sällskap i högsta serien, och med ett par smarta värvningar och inte alltför mycket otur med skador, så har vi goda förutsättningar att göra det. Minst lika viktigt är att Marklund vågar ta för sig i rollen som tränare och bygga vidare på det Norling startade. Vi ska självklart fortsätta spela vårt eget spel som vi försökt göra hittills. Kan vi bara få igång anfallsspelet och målproduktionen så ser det ljust ut.
Vi har dessutom ett ganska gynnsamt schema framöver med bl a 6 möten mot de tre nykomlingarna. Men närmast väntar starka Åtvidaberg imorgon på bortaplan. Seger är det enda som gäller!
Vi stöttar alltid vårt Assyriska i med och motgång!
FORZA AFF!!
