Efter derbyt: I motvind lyfter draken
Du kan kalla det otur, oförtjänt eller orättvist. Jag tänker inte göra det. För det första är fotbollen aldrig rättvis, för det andra är tur någonting man förtjänar. 0-2. Så enkel är fotbollen, så svår är verkligheten att acceptera.
En smutsig seger? Ren tur? I nittio minuter hade AFF-fansen vrålat sig hesa, sett sitt fotbollslag förlora derbyt på en medioker halvtimme. Efter matchen slutade många hjärtan att pumpa, alltför många blickar var så oändligt tomma. En smutsig seger? Vi kommer till det. Vi kommer till vad som egentligen är renare än någonting annat.
Syrianska tog tre poäng för att Syrianska är ett fotbollslag som genomsyras av en helt annan hunger, som anfaller med en helt annan tro på sina offensiva vapen, som går in i varje närkamp för att vinna varenda centimeter. Därför håller inte snacket om att de rödgula vann turligt, om att bollen studsade deras väg, om att de små straffmarginalerna var på deras sida. Så här enkelt är det: tur är någonting man förtjänar. Bollen kommer automatiskt att attraheras till dina fötter när den känner av att du verkligen vill ha den. Stolpen kommer tippa åt rätt håll - snarare än att trycka ut bollen över sidlinjen - om du drar iväg skottet med självförtroende. När du krigar för den där sista centimetern kommer risken att förlora omedelbart slå över till en möjlighet att vinna, och när du sedan vinner spelar det ingen roll att du i grunden är ett sämre fotbollslag. Syrianskas seger är välförtjänt för att de hade turen på sin sida - Syrianska hade turen på sin sida för att de förtjänade den. Så enkel är fotbollen. Så svår är verkligheten att acceptera.
Mitt eget finger vill jag peka på innermittfältet. Trots att vi har ett av seriens bästa har Alex Nilsson efterlämnat ett större tomrum än vi förstår. Med sina patenterade djupledslöpningar var det han som bröt mönstret, med sin box-till-box-spelstil var det hans intensitet som rev sönder försvarslinjer. Med Nilsson borta finns ingen som stormar in i straffområdet, ingen som springer iväg i luckor som resten av spelarna inte ser förrän han står där i en fri yta. Så fort Nilsson blev sjuk och missade fotbollsmatcher glömde Assyriska bort hur man gjorde mål, och när Admir Aganovic ännu inte hittat fjolårsformen hamrar vi fast ett faktum i krisens kista: AFF har inte gjort mål på fyra raka matcher. AFF ligger sist i Superettan. Så vems fel är det? Azrudin Valentics eller spelarnas? Metaforen om hönan och ägget är passande i sammanhanget.
Å ena sidan har tränaren ett ansvar att motivera spelarna, att svälja sin 4-3-3-stolthet, att förändra det som måste förändras. Han kan inte sätta stackars George Makdessi på fotbollsplanen när denne totalt saknar form och kvaliteter för att gäcka Syrianska-försvaret. Han borde inte plocka av Levon Pachajyan - hur mycket den lille trollkarlen än underpresterar kan han fortfarande dra kaninen ur hatten i oväntade lägen. Å andra sidan har spelarna ett större ansvar än man tror. Det är lätt att skylla på tränaren, ännu lättare att skylla på domaren - men jag är övertygad om att elva grabbar från publiken hade gett mer än startelvan som skickades ut på planen. Våra spelare verkade visserligen mer taggade än flera av sina föregångare från tidigare derbyn, men fortfarande inte tillräckligt för att representera AFF i en derbymatch. Bara några få kom undan med hedern i behåll - av supportrarna kan egentligen de flesta gå med huvudet högt. Vi har inget att skämmas för, vi har mycket att vara stolta över. Vi trissade upp stämningen i föreningen, sjöng från start till slut och utgör tillsammans den drake som lyfter i motvind.
Efter slutsignalen var våra spelare lika mållösa verbalt som på planen. Det fanns så mycket att säga, samtidigt som allt på något sätt var sagt. Sotirios Papagiannopoulos satte sig på gräset och visste inte vart han skulle ta vägen, Ninip Kino var en förkrossad ordförande, Christopher Brandeborns glödande hjärta tycktes ha slutat brinna. Någonstans viskades det att vi var pojkar som förlorat mot män, att vi ändå älskar FF för att de får oss att leva och inte bara existera. Nikola Grubjesic, Syrianskas fenomenforward som gjort lika många mål som hela Assyriska, jublade framför ett rödgult publikhav som tog säsongens tre tyngsta poäng. SFC hade vunnit och glänste i kapp med solskenet på bortabetongen - på huvudläktaren stod en liten pojke bland alla sörjande pojkar. Han hade en Syrianska-tröja på sig - han vajade den assyriska flaggan. Medan männen var män visade barnet att barn är det renaste som finns. Blicken var inte tom. Hjärtat pumpade fortfarande.
