Förlorade söner
Nahir Besara, Andreas Haddad och Kennedy Bakircioglu är en trio som kan föra Assyriska till Allsvenskan. Problemet är att de spelar i Hammarby. Slump eller logik?
När Kennedy kritade på för sina Söderbröder bröt helvetet ut i Södertälje. Assyriskas mest framgångsrike fotbollsson valde Hammarby före sin moderklubb trots att lagen spelar i samma serie. Innan den här säsongen drog igång hade Nahir Besara bytt rödvitt mot grönvitt – och nu bekräftade Andreas Haddad att han är klar för Hammarby. En spelare är okej, två är över gränsen – men när den tredje tongivande assyriern väljer bort sitt landslag säger det nog mer om Assyriska än om spelarna. Och nej, det är ingen idé att skriva ihop en utförlig krönika om möjligt mygel – jag ska försöka hålla mig koncis och kall i huvudet.
Som Assyriska-produkt föds man in i ett bysamhälle snarlikt det som assyrierna flydde från på sjuttiotalet. Det snackas och viskas, tisslas och tasslas. Alla vet allt om alla och en höna blir en fjäder lika ofta som en fjäder blir en höna. Som femåring ska man presenteras för en klubb som resten av livet bringar hopp och förtvivlan år efter år. Kennedy Bakircioglu finns med på ett lagfoto i sin pappa ”Mullers” famn – skyttekungen som bombade in 49 mål på 13 matcher och vida klassas som Assyriska främste målspottare i historien. Nahir Besara klättrade från pojk- till seniorlag och massakrerade motståndarförsvar hela vägen, medan Andreas Haddad gifte sig med lagledarens dotter. Trion har ett band till Assyriska som inte går att bryta, men spelar likförbannat i en lokalkonkurrent som målats upp som AFF:s rival i nutidens Superetta.
Varför väljer de bort Assyriska? Jag tror att frågan kan möbleras om. Varför väljer Assyriska bort dem? Den övergripande orsaken är också den mest godtagbara: AFF har inte samma ekonomiska muskler som Hammarby. Orsakens orsak är knepigare att förstå. Supportrarna översköljs med tongångar om tomma kassakistor, trots att flera företag höjer på ögonbrynen. ”Sponsra Assyriska? De har inte ens bett om det”. Att skylta med klubbmärket och hissa den assyriska flaggan mot skyn inför varje hemmamatch räcker inte för att få fansen att öppna plånböckerna. Antingen brister det i kompetens eller så är farbror Lättja på permanent besök i kansliet. Vid ekonomisk kris finns två vägar att gå för ledningen: punga ut pengar ur egen ficka, eller jaga sponsorer och betalande supportrar.
En annan orsak går att länka samman med lättjan. Förväntar sig klubben att Haddad, Besara och Kennedy ska spela gratis för klubben bara för att de fick sin uppfostran där? Det är som att en utbildad jurist på Stockholms universitet blommar ut till en internationell toppadvokat, men villkorslöst måste återvända till SU om han sätter sin fot i Sverige igen. Villkorslöst. Jag tror att hela trion är tacksam för Assyriskas uppfostran, men att de sätter sitt eget bästa före klubbens. I stället för att anklaga spelarna kan frågan återigen ändras, från ”hur kul är det att de väljer Hammarby?” till ”hur kul är det för spelarna att Hammarby visar större intresse?”.
Bland majoriteten av assyrierna brister det i fenomenet som kallas ”visa uppskattning”. Från föreningslivet och sjuttiotalet till fotbollsklubben och nutiden är det samma mentalitet som genomsyrar vårt folkslag i Sverige. När någon gör nytta får han på sin höjd ingen uppskattning och som värst en bunt kvävande klagomål. Till slut lämnar han skutan, men besättningen är för oduglig för att ta över rodret. Hans ersättare är sämre, svagare – och är snart näste man att lynchas. I Hammarby är Kennedy en odiskutabel kung, i Assyriska hade Zlatan anklagats för att ha missat ett läge om han så gjorde fem mål i matchen.
Varken Haddad, Besara eller Kennedy saknar vett. De har förmodligen överlagt sina beslut och satt sina karriärer i första rummet. En, två, tre. Att samtliga valt bort sitt landslag säger nog mer om Assyriska än om spelarna.
