Krönika: Har Assyriska slutat förtrolla dig?
Vintertid och julefrid, Zlatan-fjädrar som blir hönor – och knäpptyst om ett fotbollslag som mer och mer börjar kännas som blott ett fotbollslag. Nemrud Kurt sätter sig i mörkret för att finna ljusglimtar idag och imorgon.
I Sverige mår vi bra. Vi mår så bra att vi har svårt att förstå vad dåligt är. Istället målar vi upp egna tolkningar av livssvårigheter. Medan länder svälter och städer välter av virvelvindar försöker vi reda ut om det är rätt eller fel att stå som pepparkaksgubbe i ett luciatåg. Å ena sidan tyder det på ett fungerande samhälle, å andra sidan på ett bortskämt och bekvämt. Vi som lever i den så kallade västvärlden behöver kickar och förändringar, svängar och nytändningar. Och vår fotboll? I tre raka säsonger har Assyriska parkerat på tabellplaceringar som är så gråtrista att de känts som ett enda evighetslångt år snarare än tre. Matchernas förtrollning är bruten, skönheten runt konstgräset har klingat av. För flera supportrar är vallfärden till matcherna numera en plikt snarare än något annat. Varför?
Assyriska har alltid varit ett svängigt fotbollslag som dundrat upp och ner på berg-och-dalbanan i det svenska seriesystemet. Någonstans vid 2003 startade en resa, insvept lika mycket i helvetets lågor som i himmelrikets skimmer. Cupframgångar och allsvenskt avancemang, kvalspel och derbydunster, uppflyttningar och nedflyttningar. AFF skämde bort oss - sen tog allt stopp. Det blev torrt och tråkigt. Kanske hade vi vant oss vid förändringar, kanske hade vi drogats ner av kickar i överflöd. Jag vet inte. Men Assyriska, som varit den perfekta tillfredsställelsen, blev nu enformig. Samma visa ljöd om och om igen från de rödvita flöjterna, supportrarna slutade lyssna – och supportrarna utgör folkgruppen.
Assyrier i Sverige tappar mer och mer sin anrika kultur och ersätter den med en subkultur för att anpassa sig. Man översköljs, som alla andra folkslag i landet, av sociala medier och vinklade nyhetsrapporteringar, av nitiska normer om hur man ska agera och reagera. Sinnena finner ingen ro, tankestigarna har svårt att stakas ut. Är det möjligt att Assyriska FF fått ta smällen av den här mentaliteten? Är det inte längre roligt att gå på matcherna just för att klubben stampar på samma ruta, i samma ingenmansland, år efter år? Ibland leker jag med tanken att vi åker ur Superettan – hade det gett folket tillbaka entusiasm och engagemang?
Jag tar förstås hänsyn till fler faktorer, men jag tror inte de har spelat lika stor roll. Lokalkonkurrenter har gått om – men publiksiffran är inte högre där. TV-matcher sänds – men det gjorde de 2008 också när åskådarna strömmade till arenan. En skara supportrar har tröttnat på den genomborrande smärtan i hjärtat som klubben tillfogar – men ända sedan tidernas begynnelse har Assyriska varit fotbollslaget som sårar. Jag tror att den sjunkande publiksiffran och det svalnande intresset beror på att förändringens vindar försvunnit. Ingenting nytt händer. Allt är monotont. Om Aganovic skjuter motståndet i sank glömmer vi bort segern på mindre än nittio minuter. Missar mittbackarna markeringen som bäddar för förlustmålet blir vi inte ens arga längre. Säsongerna 2011 och framåt har sett precis likadana ut, med hemmamatcher mot gröntröjade motståndare som vi inte vet om de heter Brage eller Jönköping. Vi hamnar på en mittenplats och cementerar den. Inget upp och inget ner. Ingen ny melodi - bara samma visa om och om igen.
Men bortom det sofistikerade svamlet finns undantagen. Matcherna mot Hammarby har i två års tid varit säsongens höjdpunkter. Senast på Jallavallen exploderade arenan i utvisningsknall och straffexplosioner, med nidramsor och rysningsreduceringar. Sådana strider lockar fortfarande till sig en supporterskara där gemenskapen glimrar. Nästa år är Hammarby-måltiden fortfarande smakrik, och nästa år kryddas säsongsgrytan av Södertäljederbyn. Efter fyra års avbrott ställs Assyriska mot Syrianska igen. Det är en förändring, ett livselixir i en dötrist fotbollsvardag. AFF mönstrar inte en lika profilstark elva längre. Här finns ingen Marklund eller Ceyhun, här finns kanske inte ens Stefan Batan. Men på läktaren finns jag och där finns du. Där finns kostymfarbrorn som självutnämnd expert, tjejen som du alltid kollar extra på varje gång hon sveper förbi på stora läktaren. Där finns det elektriska bandet mellan dig och dina bröder, och där finns det vibrerande vrålet till våra vargar på planen. Assyriska må ha slutat trollbinda ditt hjärta, men tro mig – nästa år är värt att längta till. Farbror Förändring är tillbaka. Det är synd att han ens måste komma på besök, men så mår vi ju så bra att vi har svårt att förstå vad dåligt är.
