Krönika: Rädda din moder
In i det sista. Det finns ingenting annat. Assyriska svingar Superettan-svärdet – möjligen för allra sista gången – och vi är alla soldater som måste rädda vår moder trots att hon inte förtjänar det.
En liten pojke leker med elden en enda gång innan han fattar att den bränns. En flock fotbollsgubbar innanför kansliets väggar har blivit brända flera gånger, men fortsatt sträcka fram handen en gång till. Assyriska har levt över sina tillgångar och levt på sitt varumärke, tagit supportrarna för givet och trott att all framtida framgång redan står skrivet. Den inställningen har förvandlat Assyriska från en outsider i kampen om de allsvenska platserna till en sönderslagen klubb som nästan drunknat i nedflyttningshavet. Det krävs ingen raketforskning för att förstå hur pendeln svängt i raketfart, och det behövs inte mer än tre hjärnceller för att fatta att Assyriska inte förtjänar sina supportrar. Men vänta.
Bara vänta. Vänta tills säsongen är slut. Då kan forumshuliganerna, Champions League-drömmarna, de allsvenska jägarna och alla pessimister som visat sig vara realister få säga precis vad de vill. Då. Inte nu. Vi har tre matcher kvar. Tre stora strider återstår. Kanske är det för allra sista gången Superettan-svärdet ska svingas. Vill du inte vara med när vi genomborrar motståndarna med den? Det sägs att Gud ger sina tuffaste strider till sina tappraste soldater. Det här är Assyriskas hittills tuffaste strid. Då krävs att vi mobiliserar och samlar ihop våra tappraste soldater.
Att avancera en division innebär att en lyckad säsong når sin topp och vi blir lyckliga. Att hålla sig kvar efter ett så mörkt och misslyckat år betyder däremot att när vi räddar kontraktet kommer all frustration och aggression göra oss fullständigt överlyckliga. Det är inte på dagen man uppskattar ljusglimtar – man uppskattar dem på natten, när de bryter sig igenom mörkret.
Du är inte ensam om att ha tröttnat på Assyriska. Intresset har minskat i takt med de svaga prestationerna, glöden har svalnat när klubben stampar på samma förbannade ruta år efter år. Överallt talas det om hur mycket vi supportrar har gett Assyriska utan att få något tillbaka – men faktum är att vi en gång i tiden fick någonting ovärderligt tillbaka, någonting som underlättade att kalla sig assyrier och slippa mötas av förbryllade uttryck. Assyriska gav oss en identitet. Assyriska har gett oss sår, svek och smärtor – men vad vore en kärlek utan alla mörka sidor? Ingenting. Lika mycket ingenting som du utan Assyriska för en sisådär tio år sedan. Då fick klubben hela Sverige att förstå vad du är om du är assyrier. Det minns du väl?
Efter senaste matchen mot Sirius kom bara tre-fyra spelare fram till fansen för att tacka för stödet, och den som sätter förstoringsglaset mot föreningen ser en spegel av det skrämmande tabelläget. Assyriska blöder. Assyriska är sårat. Assyriska behöver all hjälp den kan få. Och lik förbannat glömmer vi alltför ofta att Assyriska är vår moder. Hur många gånger vår mamma än hade spottat på oss hade vi aldrig övergett henne, för det var hon som gav oss våra rötter, det var hon som la grunden för vår identitet, det var hon som försåg oss med vapen att använda mot den ondskefulla omvärlden, mot främlingar och fiender. Det var hon som gav oss vårt namn. Vi hade tagit henne i handen och dragit upp henne, borstat bort smutsen från hennes rödvita tröja, sett henne i ögonen och sagt:
”Du förtjänar inte min hjälp. Men du behöver den. Därför är jag här.”
Var där.