Krönika: Själen som såldes
Vi var en klubb som inte gick att köpa för pengar – nu satte vi pris på själen och sålde den. Stefan Batan är klar för Hammarby. Jag vet inte varför, men jag vet att han är borta.
Du har ingen själ. Du är en själ. Du har en kropp. Därför blir jag förvånad över hur människor hellre slipar på sin kropp än själ. Utsidan har slukat insidan, förminskat dess värde, undanskymt dess storhet. Det är sorgligt. En människa är ingenting utan sin själ, och en människa är definitivt ingenting om hon vinner hela världen men förlorar sin själ. På samma sätt fungerar en fotbollsklubb. Egentligen kommer avancemang och framgångar i andra hand, egentligen handlar allt om hur klubben berör oss på insidan snarare än utsidan. Assyriska FF är inget undantag. Jag skrev för några dagar sedan om hur den slutat förtrolla oss – nu vill jag fortsätta famla i negativitetens mörker. Varför? Det är där vi befinner oss. Det är den natten vi måste ta oss igenom. Men vem ska visa vägen nu när kaptenen är borta?
2005 blåser verklighetsvindarna bort euforin. Assyriskas tid i Allsvenskan är underbar men urusel. Förlustfyllda fotbollsomgångar florerar, och i mitten av oktober piskar stormen i Södertälje när IFK Göteborg kommer på besök. Himlen ligger gråtung, bortaföljet är stort och skrikigt – men på planen skimrar en ljusglimt. Stefan Batan, det lovande lilla löftet, går i täten för Assyriskas ledning. AFF har 2-0 i en ask - guldjagande Göteborg vänder och vinner. Batan är besviken, Bayram Tutumlu är rasande. Han är en internationell fotbollsagent som pendlar i predikan mellan sin beundran för Batan och sin aggression mot Assyriska. Han talar om en potentiell landslagsspelare som begränsas av klubben, om hur pengar inte är allt i livet – och så får rösten en dyster klang när han beskriver Assyriska:
- They had something you can’t buy for money.
Hade vi redan förlorat själen? Vi tar och bänkar oss i tankerummet. Tidigare det året bar Assyriska svarta sorgeband i samband med sin hemmapremiär. Man hedrade folkmordsoffren från 1915 då en halv miljon assyrier mördades och massakrerades. Svenska Fotbollsförbundet agerade, införde praxisen ”Lex Assyriska” och menade att politiska manifestationer hörde hemma någon annanstans. Kanske startade allting här. Assyriska vågade inte vara särskilt assyriskt längre. Charmtrollen försökte slipa bort sina svagheter istället för att bjuda på sina brister. Invandraridentiteten drunknade i ett stort svenskt hav utan att kämpa för sitt liv. Nio år efter säsongen i finrummet har Assyriska blivit ett mittenlag i Superettan. Den enda spelaren, förutom David Durmaz, som är kvar från 2005 heter Stefan Batan. När vi får syrebrist är han våra lungor. När vi är livlösa är det hans hjärta som får blodet att pumpa. Förlåt, de sista meningarna stämmer inte längre. Han är klubbens historia men inte nutid, föreningens själ men inte framtid.
Hammarby är skoningslösa, men sluga. Varför ska man inte plundra det assyriska riket om ädelstenarna är tillräckligt slipade men totalt oskyddade? Med en sprängfylld skattkista knackar man på portarna till kansliet, och utan att göra motstånd överlämnar Assyriska sina juveler till fienden. Stefan Batan ansluter till en stjärnsamling där Nahir Besara, Kennedy Bakircioglu och Andreas Haddad redan glittrar. Han blir den fjärde assyriern i raden i en klubb som aspirerar på avancemang. Ska vi försöka förstå honom? Stor publik, löneförhöjning, nära hem, vänner i laget – och en slumrande önskan att få fira någonting på planen. Assyriska? En ekonomisk blödning som verkar ostoppbar, ett rykte om en halv miljons klirr i kassan – men en förlorad lagkapten, ett släckt hopp, en framtid lika mörk som nutiden.
Jag vill inte peka finger eller dra förhastade slutsatser, så låt oss istället lägga fokus på vad vi vet. Assyriska satte upp en treårsplan för tre år sedan. Klubben verkar inte tro på den och har nog aldrig gjort det. Bankvalvet är tomt, supportersiffran sjunker. Spelare vill hellre ut än in – men det var inte meningen att Stefan Batan skulle vara en av dem. Nu är det som det är, och därför kommer det att bli som det blir. Om kaptenen lämnat det sjunkande skeppet saknas anledning för någon annan att stanna. Om han, som skulle gå i täten för vår marsch i Superettan-öknen tills vi hittade de allsvenska pyramiderna, gett upp och lämnat folket finns ingen ledare kvar. Stefan Batan är assyrier, han är fostrad i Assyriska – och han spelar i Hammarby. Det är ett mönster som går igen, en förvåning som inte längre förvånar. Men där Besara var en talang på uppgång, Haddad en hemvändare som valde grannen och Kennedy en dyrkad kung på Söder – där var Stefan Batan vår lagkapten. På många sätt svider den här övergången allra mest.
Har han förlorat tron på sin moder? Har han blivit sviken av henne? Har Assyriska sugit musten ur Stefan Batan så mycket att han tappat hoppet? Jag undrar vem som fick som den ville – spelaren eller klubben. Jag undrar om det gjordes innerliga försök att behålla honom. Jag undrar om supportrarna ser mig som en pessimist som överdriver eller som en realist som skrapar på sanningen. Vi var en klubb med en identitet. När förbundsfingrar pekades och verklighetsknytnävar svingades blev vi tvungna att rätta oss efter ledet, att anpassa oss efter systemet. Själen blev stympad och sårad – men aldrig skulle den säljas. Vi hade någonting som inte gick att sätta fingret på, men som inte heller gick att köpa för pengar. Många fotbollsklubbar är människokroppar, bara ett fåtal är själar. Stefan Batan var klubbens kapten. Nu är han själen som såldes. Hammarby fick Assyriska på köpet.
