Vi tänder hoppet i mörkret
Åskan mullrade och regnet öste. Hoppet var ute och nedflyttningen nära. Då kom en skänk från ovan, ett tecken från Gud. Straff. Mål. Poäng. Vi vann inte så mycket, men vi förlorade inte allt. Nu ser vi till att solen skiner över Assyriska. Nu tänder vi hoppet i mörkret.
För allt vad vi är värda. Så hette det före matchen. Det fanns inget annat. Inget annat räknades. Nu eller aldrig. Klyschorna var många – åskådarna högljudda. De ropade för att de hoppades och för att de var uppgivna på samma gång. ”Kämpa – AFF!”. ”Kämpa – AFF!”. Det ekade i arenan, dundrade mot betongen. De brännande rösterna skar hål i luften. Sen gjorde Huskvarna 1-0. Sen var det nattsvart. Sen fanns inga ljusglimtar. Då kom en gåva från ovan, ett tecken på liv och inte död. Straff. Mål. Poäng. Fredrik Holster med det gudabenådade tillslaget tog vara på en skänk från Gud. 1-1. Vi vann inte så mycket, men vi förlorade inte allt. Hoppet lever. Åskan mullrade och regnet öste, men nu ska vi se till att solen skiner över Assyriska. Nu handlar det om existens eller förintelse, om liv och död. Nu handlar det om att tända hoppet i mörkret.
Året har varit fullt av stolpe-ut, sistaplacering och helveten på hemmaplan. Allt kommer att spela roll när vi summerar säsongen, men inget spelar någon roll när nedflyttningskampen går vidare med kniven mot vår strupe. Två dagar före Södertäljederbyt måste vi inse att gårdagens kvittering i 98:e – nittioåttonde – minuten är ett tecken från Gud, en skänk från ovan, en gåva från högre makter. Hade ödet velat annorlunda skulle vi i dag skriva om hur vi alltid kommer att älska Assyriska oavsett division, en sån där typ av text eller status man skriver av smärta för att man vet att hoppet är ute. Men nu vet vi att det lever. Nu vet vi att vi fortfarande kan rädda kontraktet. Därför får vi inte vika ner oss. Inte nu, inte än. Då kommer vi ångra oss när säsongen är slut. Då kommer vi ångra att vi inte gav lite mer för laget vi dör för, för laget vi kommer att dö på grund av, för laget som krossar vårt hjärta och tänder hjärtats glöd på en och samma sekund.
För att finna hoppet ska vi söka efter det, för att dörren ska öppnas ska vi banka. För att segra ska vi enas och höja rösterna då varenda en av oss numera kommer att vara Assyriskas anförare, sida vid sida med vår Azrudin Valentic. Det är ödet att lagkapten David Durmaz är avstängd på onsdag – nu ska varje spelare dra på sig en osynlig kaptensbindel och stånga laget till seger som om motståndarna har trampat på vår stolthet, som om segern är lika viktig som vår överlevnad som människor och inte bara fotbollsklubb. Vi vet att spelarna kan. Vi vet det för att de är oss och vi är de. Sotte kommer att mullra högre än åskan när han lyfter mot himlen i nickdueller, Alex Nilsson kommer att ge motståndarna syrebrist tack vare sina gigantiska lungor. Aziz vet exakt hur han ska få ytterbackarna att glömma deras namn, lille Brandeborn vet att han egentligen är störst av alla – och Matti Genc kommer att hamra in avgörandet med sin vänsterfot helt enkelt för att han föddes för att göra mål.
Nej, vi har inte glömt er andra. Robin Malmkvist är klass, Kyle Konwea har längtat efter sin segerdans, Christoffer Eriksson behöver bara sin vänsters glans, Hezha Agai tänker inte låta motståndarna komma någonstans. Och där kommer Jens Jacobsson stå med rak rygg för att stoppa allt som ska stoppas, där kommer Jojo Makdessi knyta näven och knocka tvivlarna, där kommer Fuad Hyseni skrämma bort och springa ifrån skadespöket, där kommer bollbegåvade Gustav Jarl visa varför hans agent kallar hon en av Sveriges bästa i sin åldersgrupp – och där kommer till och med Linus Malmborgs aura smitta av sig på spelarna så att de tar ansvar för tröjan, för folket, för flaggan och för hela klubbens existens. Och supportrarna kommer att låta rösterna glöda sönder Södertäljekvällen för att ge spelarna styrka, för att varenda passning de slår och varenda skott de skjuter ska riktas åt rätt håll tack vare viljans kraft som vi skapar på läktaren. Oavsett om åskan vill mullra, om regnet tänker ösa eller om solen orkar skina så ska vi stå där och göra skäl för ”i vått och torrt” och gå segrande ur slaget för att sedan vinna kriget. Vi ska vinna till varje pris. Vi ska klara kontraktet. Vi ska tända hoppet i mörkret och lysa upp hela Södertälje. Vi. Tillsammans. Vi är ett.
Res dig. Upp med huvudet. Stå med rak rygg.
Lev. Banka. Älska. Hoppas. Tro.
Från och med i dag är du lika mycket kapten för Assyriska som David Durmaz, helt enkelt för att David Durmaz är lika mycket supporter som du är. För allt vad vi är värda: Assyriska är vi, och det är vi – varenda en av oss – som är Assyriska.
