Brunos Blåvitt-blogg: Återhållsam glädjebefrielse efter årets första poäng
Bra spel. Mål i baken. Nedstängd ridå. Totalt mörker. Att allt skulle upprepa sig likt de två tidigare matcherna även idag kändes inte långt borta. När AIK, på ett klart misstänkt offsideläge, skickar in 0-1 var jag helt övertygad om att det var över igen för denna gång. Känslan var att vi hade genomfört en riktigt bra match och just därför var det oerhört tungt när Gnaget tog ledningen för att sedan ta över matchen. Visserligen skulle en viss ärkeängel komma att kvittera i det absoluta slutskedet vilket medförde ett enormt glädjerus, men samtidigt går det inte att vara speciellt nöjd när vi trots en mycket bra match endast får med oss en poäng. En poäng på tre matcher är långt ifrån acceptabelt, men känslan är Hjalmar Jonssons kämparmål mycket gärna kan vara vändningen.
Tankar om matchen:
- Sana imponerar stort. Jag har tidigare haft svårt att se varför Sana skall få chansen från start, men efter idag känns det tämligen givet. Han är ständigt ett hot och om det inte vore för Robin Söders tamhet framför mål så skulle Sana fått med sig både en och två assistpoäng från matchen.
- Kjetil Waehler är en annan herre jag vill framhäva. Efter en tveksam insats mot Syrianska känns det som om Kjetil har kommit igång igen och återfått formen. Är oerhört nyttig och återvinner väldigt mycket boll. Han är helt klart den ledartyp vi saknade förra säsongen.
- Djupledsspelet visade sig idag från sin bästa sida. Tobias Sana slog ett antal fina djupledsbollar som hemmalagets backlinje hade mycket svårt att försvara sig mot. Med kvicka anfallare som Tobbe och Robin är det helt rätt väg att spela. Förhoppningsvis kan även Farnerud och Sobra växa in mer i det tänket och förse de båda anfallarna med fler direkta genomskärare.
- Philip Haglund hittar efter första halvtimmen in rätt i positionsspelet och är därefter prickfri. Vinner mycket dueller och äter fullkomligt upp AIK:s mittfältsduo. Känns allt mer som mittfältets ledargestalt.
- Om Alvbåge är dålig med fötterna så är det ingenting mot vad Turina är. Gång efter annan skickar han upp bollen på läktaren med rejäla snedsparkar. Måste vara skönt för John att inte vara ensam om uselt spel med fötterna.
- Nedgången efter Gnagets ledningsmål är helt klart oroande. Precis som i tidigare matcher får vi det tufft perioden efter att motståndarna gör mål. Nu lyckas vi ändå forcera in en kvittering, men faktum är att perioden efter AIK:s mål inte alls är imponerande.
- Återigen visar Stahre upp sitt enorma hjärta. Jag älskar hur han förmedlar sin fotboll med energi, kärlek och passion. Vi behöver någon i tuffa tider som dessa som inte gömmer sig.
- Stiller gör det igen. När Robin och Tobbe viker ned sig kommer Killer Stiller in och köttar i straffområdet. På drygt fem minuter hinner han vinna och få fast ett par bollar. Är 'ven högst delaktig i kvitteringsmålet. Till skillnad från Söder går Stiller upp och tar en duell med Turina. Denne fumlar sedan till det för sig och tappar bollen framför fötterna på Hjalle.
- Givetvis måste Hjalmar Jonsson få några rader också. Att det just är Hjalmar som får göra det otroligt efterlängtade målet känns helt fantastiskt. Islänningen är nu inne på sitt tionde år och är trots sin ålder viktig för IFK. Han har ett stort hjärta och det krävs någonting alldeles extra för att dyka upp i den 93' minuten och trycka in kvitteringen när det är som tyngst. En stor eloge till Hjalmar.
