”Återskapa de bilder ni hade när ni vann!” – Intervju med Ola Berggren, mental rådgivare
För några år sedan läste jag en krönika av VM-94-hjälten Kennet Andersson i fotbollsmagasinet Offside. Han menade att svensk fotboll är underutvecklad i och med att man inte inser värdet av mental träning. Man satsar miljontals kronor på att värva spelare och avlöna all möjlig personal, men man glömmer den detalj som oftast är avgörande i jämna ligor – vem som har starkast psyke.
För att resonera kring detta fenomen - och kanske framför allt för prata om hur man som lag tar sig ur en negativ cirkel - ringde jag beteendevetaren och författaren Ola Berggren. Berggren har varit mental coach åt flera hundra idrottsmän. Just nu befinner han sig i Tjeckien, eftersom han numera bland annat jobbar som psykologisk tränare åt ishockeyförbundet med inriktning på J 18-landslaget.
När tar en idrottsförening in en mental tränare?
Men kan avdramatisera det och säga att jag egentligen är ett bollplank för coachen. Det är svårt för en coach att ha alla roller. Och det är ju så att när ledare vill utveckla sitt ledarskap blir man intresserad av de här frågorna. Inom hockeyn har man kommit långt, i alla fall förbundsmässigt och hos vissa klubbar, men det finns förstås fortfarande ett motstånd hos somliga.
Vad beror motstånd mot mental träning på?
Jag tror inte att man riktigt vet vad mental träning är. Att man tror att det är något mystiskt och konstigt. En del ledare och tränare brukar försvara sig med att man klarar av det här området ändå. Många tvekar nog att släppa in någon annan på det de anser vara sitt revir, de har fått för sig att de ska kunna och klara av allt själva. Men egentligen är det ju en styrka att ta in någon utifrån, någon som behärskar ett annat område – det tjänar ju tränaren också på.
Kan du ge ett konkret exempel på vad mental träning siktar mot?
En anfallare som gör ett mål, en målvakt som gör en avgörande räddning, en back som precis har gjort en perfekt glidtackling – de har alla en skön känsla i kroppen. Tänk om alla kan känna den känslan INNAN man går ut till VARJE match – då är man 10-15 procent bättre. Motsatsen är spelare som är rädda; rädda för att göra fel, de spelarna spelar enbart ett enkelt, krampaktigt spel och blir ofta trötta fort. Tänk om man kan komma dit där alla spelar efter sin absolut bästa förmåga!
Kan man peka på några detaljer som pågår i en grupp som radar upp bra resultat jämfört med en grupp som gör dåliga resultat?
I en bra grupp får man vara sig själv. Man accepterar att alla är olika, att alla har sina egenheter, men man hittar former för hur man ändå kan samarbeta. En kan vara extrovert – kan ta plats och prata mycket, en annan är introvert – är tyst och inbunden, men ingen är ändå bättre eller sämre än någon annan. När man får förståelse för allas egenheter, först då går det att samarbeta. Sedan finns det glädje i en fungerande grupp, man accepterar varandra även om en del spelar mycket och en del lite. Ju mer man ger, desto mer får man tillbaka. Är man positiv får man tillbaka positivitet, men är man dryg får man äta upp det. Vill jag inte sitta kvar på avbytarbänken då ska jag ge värme och energi till hela gruppen – ”om det går bra för honom gynnar det mig också”. Visar jag däremot avundsjuka och missunnsamhet, då får jag sitta kvar på bänken.
Kan man säga att lag som är inne i negativa trender – där spirar också det negativa tänkandet, att folk är rädda, mindre öppna och så vidare?
Ofta är det så. Det finns ledare som pekar på felaktigheter hela tiden och inte förstår värdet av att uppmuntra bra saker. När man får beröm växer man, när man får skäll så krymper man. När det går dåligt är det lätt att hänga upp sig på negativa detaljer som dyker upp: ”Det är dimma” eller ”Vi är trötta”. I lag som fungerar får man istället en styrka av allt sådant: ”Vi är trötta, men de andra är tröttare”. I lag som fungerar är det inte heller någon låt-gå-mentalitet, utan istället ordning och reda: Om träningen inte är bra ser man till att alla tar sitt ansvar och får till energi på träningen, kanske tar man om vissa moment som inte fungerar. I lag som fungerar finns en miljö av respekt, kärlek och uppskattning, men därmed inte sagt att det är en miljö där tränaren flyr konflikter eller saker som är jobbiga. Tränaren måste kunna säga: ”Så här ska vi göra, inte så här”. Ett positivt ledarskap är motsatsen till låt-gå-mentalitet.
Då närmar vi oss kärnfrågan för den här intervjun. Gefle IF går oerhört trögt helt plötsligt, efter att ha spelat åtta matcher där man inte förlorat en enda har man plötsligt förlorat fem på raken. Från att ha haft ett mentalt överläge på alla lag har man plötsligt ett mentalt underläge. Vad beror det på?
Det finns ju en massa sakliga faktorer. Man fick många skador helt plötsligt och truppen är nog inte så bred, och de andra lagen har tagit Gefle mer på allvar och lärt sig hur man ska möta dem. Men om vi ska gå djupare tror jag att det var naturligt att vinna i början av serien. Sedan när förlusterna kom tror jag att man började tänka ”Det är naturligt att förlora” precis på samma sätt som man förut tänkte det motsatta. Och där, när det börjar gå i den andra riktningen – där är det viktigt att bryta den negativa trenden. Jag kan tänka mig att om Gefle vinner nästa match så spärras den här nya trenden. En trend som har gjort att spelarna är stelare i tanken och därför stelare i kroppen. Kanske också det negativa kom sig av att man från början slog ur underläge, men helt plötsligt blev ett topplag. Man förvandlades kanske under resans gång.
Vad kan Gefle göra för att vända den negativa trenden? För blir det inte bara ännu en ryggsäck att bära på om man tänker ”Nu måste vi börja vinna igen, nu måste vi börja vinna igen”?
MÅSTE, SKA, BORDE, är ju tvångsord. Och jag tror de har blivit mer centrala i spelarnas huvuden nu, medan det i början nog hellre var KAN, VILL, VÅGA. Tvång är baserat på önskningar utifrån. Och med tvång får man inte den här sköna, goda känslan i magen inför en match. Jag tror att man måste analysera där man var under första halvan av serien och var man är idag. Dels när det gäller förväntningar – vad trodde vi då, hur blev det? Men också när det gäller – hur tänkte vi då, hur kände vi då och hur tänker vi och känner nu? För då kan man återskapa de tankesätt som gjorde att man vann. Hur kunde det komma sig att vi ett tag kände att vi hade det mentala övertaget? Hur kändes det i kroppen när du gjorde många mål? Hur kändes det i kroppen när försvaret var omöjligt att slå hål på? Och så vidare.
Men elitidrott är ju så resultatbaserat. Hur kan man hitta tillbaka till något positivt när man hela tiden måste nå resultat samtidigt?
Resultat är alltid en följd av ett lags prestation. Man tjänar på att tänka: ”Det här är nödvändigt att prestera för att vinna” i stället för ”vi måste vinna”. För då kan man börja prata om positiva bilder, men också om små, enskilda moment i spelet. I korthet: Återskapa de bilder ni hade när ni vann, våga misslyckas och ha kul. Om ni visar glädje så lösgör sig saker i kroppen som gör att ni mår bra. Och för ledarna gäller det att skapa en atmosfär av att det fortfarande är högt i tak, att man tillåter glädje och spontanitet mitt i allvaret.
/HANS CARSTENSEN
Fotnot: Ni som vill lära och läsa mer av Ola Berggren, besök hans hemsida www.olaberggren.com
HANS CARSTENSENhans@hanscarstensen.se@hanscarstensen2011-08-10 08:09:21