Klacksparkblogg: Att äga ett utrymme
Att äga ett utrymme. Att ta det som givet att man alltid har en plats. Att känna sig säker och trygg i sitt största intresse. Att se det som självklart att man har rätt att finnas till. Allt det här är uppenbara saker. Eller det borde vara. Men nu sitter vi här, igen, och försöker återigen förklara varför det inte är så för oss - och vad vi står ut med varje. jäkla. dag.
I helgen som varit har vi alla tre ägnat oss åt det vi tycker allra mest om: fotboll. På olika sätt men med en sak gemensamt: Vi har alla haft upplevelser som gjort oss osäkra, som rubbat oss i vårt supporterskap, som gjort att vi än en gång hamnar i den fruktansvärda frågan: “Är det värt det?”
Det känns hopplöst ibland. Som om man skriker in i ingenting eller dunkar huvudet mot en betongvägg. Men man måste ju orka. Man måste ju fortsätta. Så vi tar det en gång till:
När en kvinna rör sig i en mansdominerad värld (som fotbollen) kommer en automatiskt ha en annan ställning och ingång i den gruppen. Det är så individer i grupp fungerar. Vi tre rör oss dagligen i sådana sfärer. I styrelser, på läktaren, på sociala medier, i poddvärlden - listan kan göras lång. Fotbollen är en massiv del av våra liv och vi älskar den. Vi älskar dock inte att vi, på grund av att vi inte har en snopp mellan benen, har samma rättighet till detta vårt största intresse.
Vi hatar det till och med. Vi hatar att vi hela tiden måste bevisa oss. Vi hatar att vi måste bevisa att vi kan rabbla spelare, att vi säger rätt saker, att vi gör rätt analyser. Vi hatar att vi hela tiden hålls upp till en annan måttstock än män i samma situation. Mest av allt hatar vi att så många har så svårt att acceptera det här.
Varför tror ni att det här är någonting som vi vinner på? Varför skulle vi VILJA att det har med vårt kön att göra? Varför skulle det vara i vårt intresse att “dra det kortet” eller att bli särbehandlade? Varför tror ni att det faktum att vår existens är villkorad är någonting positivt för oss?
Dagligen ser vi hur män reagerar på saker som kvinnor skriver. Som ska förklara, tillrättavisa, utbilda och gör det med en ton som i bästa fall är överlägsen, i sämsta fall rent hatisk. Och om man då vågar påpeka att “sådär hade det inte låtit om personen i fråga varit man” så slås kritiken bort utan ens en sekund av eftertanke. Många kan inte se att man är en del av ett större mönster. Men det är ju inte konstigt. Det är ju det som är en norm - att det är så självklart att man inte ifrågasätter handlingarna. Men det som däremot ÄR konstigt är att så många inte vill förändra detta? Att en inte ens kan ta en minut, lyssna på oss som upplever allt det här och försöka förstå.
Varför vill så många inte förändra? Det räcker så långt att bara erkänna att problemet existerar och att en ibland bidrar till det men att en VILL förändra. Att man rannsakar sig själv och sina handlingar och tankar. Vad är folk så rädda för? Ibland, eller ja, ganska ofta, känns det som om ni inte alls är intresserade av en förändring. Inte på riktigt. Bara sådär lite, på ytan, för att man “måste” vilja släppa in brudarna i detta heliga.
Vi har alla tre varit med i 08 Fotboll och pratat. Vi har alla fått uppleva att bli sågade vid fotknölarna på ett sätt som är rent vidrigt. På ett sätt som vi aldrig sett att män blivit. Att folk hellre ser att laget inte är representerade i 08 än att någon av oss är med där. Att de pratar om att de vill slå oss när vi öppnar munnen. De subtweetar om att de vill misshandla oss och får uppmuntrande ryggdunkningar och gillamarkeringar till svar.
Men det här är inte ens det värsta. Det värsta, det absolut värsta, är de som VET hur vi har det. Som ser, som hör och som säger sig stå på vår sida. När de med sitt tigande försvarar det som sägs och skrivs om oss - det är då det gör ont på riktigt.
Men det finns män och kvinnor som vågar stå upp och ta debatten. Som orkar få hundratals mentions med skit. Som orkar ta debatten på 140 tecken på Twitter. Som orkar förklara strukturella problem för människor som vägrar erkänna dem. Som inte är rädda för att dela med sig av sitt utrymme, sin självklara plats. Som självmant överlåter en del av sin makt till andra.
Till er är vi tacksamma. Till er vill vi ge allt.
Tack för att ni orkar och för att ni vågar.
Tack för att ni kämpar för att det ska finnas plats för alla.
/Klacksparksredaktionen
