Att överträffa det oöverträffliga
Efter förra säsongens sagoslut undrade vi hur det någonsin skulle kunna överträffas. Vi behövde inte undra länge.
Säsongen 2014 inleddes med att Markus Rosenberg bröt sitt kontrakt med West Bromwich Albion och istället kritade på för tre år med sitt hjärtas MFF. En trevande vinst mot Falkenberg följdes upp av en IFK Göteborgskross som någonstans la ribban för säsongen. Vidare har vi inte bara kvalificerat oss för Champions League, vi vägrar dessutom att acceptera något annat än en roll som avancemangsutmanare när vi väl är där. Med tre omgångar kvar av Allsvenskan är vi redan klara mästare efter att ha lett serien från start till mål. Andra raka titeln säkrades efter att Markus Rosenberg avgjort mötet med AIK alldeles i slutet. 3-2-målet var för övrigt hans 27:e individuella allsvenska poäng för året.
Läs gärna stycket ovan en gång till. Och sedan en gång till. Det är lätt att häpnas, förundras och förvånas över hur det kunnat gå så extremt bra i år. Samtidigt har jag nu lärt mig att sluta förvånas när det kommer till Malmö FF. Efter förra säsongens makalösa säsong var jag övertygad om att taket var nått för hur bra MFF kan prestera. Guille hade kommit hem och avgjort guldstiden till sitt MFF:s favör. Ett mer klassiskt sagoslut hade inte ens den mest dramaturgiskt skickliga manusförfattare ha kunnat komponera ihop.
Ändå lyckades vi överträffa allt det där. Som överlägsna mästare. Som Champions League-deltagare. Som snuskigt nyrika.
Hade jag varit motståndarsupporter hade jag varit något så vansinnigt provocerad av MFF:s framgångar. Varje gång jag hade hört att det trots allt ”är bra för svensk fotboll” att Malmö går så bra som de gör hade jag slagit bakut och klart och tydligt deklarerat att jag inte kunde skita mer i det än jag redan gör.
Men nu är jag inte motståndarsupporter. Trots att vi självklart ska respektera och värdigt behandla de lag som nu agerar allsvenska statister, har den malmöitiska andan aldrig kännetecknats av att vi är några särskilt vidare ödmjuka vinnare.
Samtidigt är det inte ödmjukhet som tagit oss till Champions League eller till en hemjoggning av titeln. Det är istället den kagighet och vim-fan-är-ni-attityd som serveras MFF-spelare från första dagen i fotbollsskolan som möjliggjort allt det här. Red Bull Salzburg erbjöd inte oss någon ödmjukhet och då skulle de inte heller ha någon tillbaka. Hur det slutade minns ni.
När Pawel Cibicki och Markus Rosenberg på direkta frågor sagt att guldet varit klart i ungefär ett halvår har de inte gjort det för att sätta griller i motståndarna. De har sagt det för att de varit fullständigt övertygade om det.
Så när en AIK:are, helsingborgare eller annan icke-mästare anklagar dig för självgodhet och respektlöshet för att du pöser av himmelsblått självförhärligande låter du det inte röra dig i ryggen. Istället plockar du då fram en aktuell allsvensk tabell, en lika aktuell maratontabell och din Champions League-biljett och låter dem sköta argumentationen för dig.
Förr eller senare tenderar sådant att slå tillbaka på en, men det kan du strunta i. För du vet samtidigt att den allsvenska tronen är målad i himmelsblå kulör, och att vi bara låter statisterna sitta i den när vi tar en sväng till dass.
Samtidigt har vi för tillfället ingen annan egentlig konkurrent än oss själva. Det är vi som lägger ribban för vad som vi ska prestera. Det är vi som uppnår mål som alla andra säger är ouppnåeliga. Det är vi som sätter nya mål när de gamla är uppnådda.
Njut, mästare!
