Att ta ansvar
Efter en längre tids turbulens verkar det som om molnen skingras lite runt Kamratgården och någon sorts stabilitet nås inför framtiden. När vi nu blickar mot den blåvita himlen så är det inte utan en besk eftersmak av ansvarslöst agerande från många olika håll.
Mats Gren lämnar posten som sportchef och ersätts, i alla fall tillfälligt, av Jonas Olsson. Samtidigt kommer Hjalmar Jonsson och Hannes Stiller upp från Akademin och in i A-laget för att stötta Poya Asbaghi. Som alltså inte fick sparken vilket rapporterades om. De senaste 48 timmarna har en storm blåst kring IFK Göteborg vars like vi nog inte sett sedan skattehärvan i mitten av 2000-talet, men nu när vindarna bedarrat är frågan om inte utgången blev precis den som vi alla borde väntat oss?
Vi backar bandet en sväng. Vi går tillbaka till utnämningen av Max Markusson som klubbdirektör i Blåvitt. Det var i april som Max tillkom som klubbdirektör, det efter att Blåvitt stått utan klubbdirektör sedan december 2015 då Martin Kurzwelly sparkades. Under tiden har två olika Mats jobbat dubbelt, dels med sina egna sysslor och dels med arbetet som klubbdirektör, en situation som de flesta nog är överens om att inte är hållbar. Att ingen ny klubbdirektör tillsattes under de två år Frank Andersson var ordförande i styrelsen för IFK Göteborg är personligen den främsta anledningen till att jag inte ansåg att han kunde sitta kvar om ordförande. Det var en handlingsförlamning som skadat Blåvitt oerhört i min mening.
Kanske var det en slump att Max tillsattes kort efter att Frank lämnade, kanske var det ett arbete som pågått långt längre, men såhär i efterhand stödjer det tesen som många supportrar hade om att Frank Andersson inte var kapabel att styra styrelsearbetet för IFK Göteborg.
Max blir hur som helst ny klubbdirektör och pratar omgående om hur han vill se över verksamheten och utvärdera allas arbete. Han navigerar rutinerat i frågorna och kritiserar ingen, men konstaterar samtidigt att vi inte får ut det vi kan vänta oss ur olika delar av föreningen. Allas tjänster kommer att utvärderas och sedan får beslut tas därefter.
Redan där börjar många leka med tankar gällande vad en eventuell utvärdering kommer säga om olika delar av IFK Göteborgs verksamhet. En första åtgärd som kom var att Erica Berghagen kommer in som ny marknads- och kommunikationschef. En indikation på att Max inte riktigt är nöjd med hur kommunikationen sett ut.
En av de frågor som kanske är mest intressanta för de flesta runt IFK Göteborg är såklart det sportsliga, och frågor dyker upp gällande Mats Grens framtid i klubben. Max är tydlig med att hans jobb, precis som alla andras, kommer utvärderas under hösten.
Krasst sett så borde de flesta redan där anat vart bevisen pekade. Tittar vi bara på det rent sportsliga så kan vi konstatera att målen inte riktigt nåtts. Blåvitt har lagt mycket pengar på spelare som utan att vara dåliga samtidigt kanske inte levt upp till förväntningarna. I en intervju motiverade Mats Gren bland annat värvningen av Mads Albaek – trots att Blåvitt då redan hade Sebastian Eriksson, Tom Pettersson och Gustav Svensson på det centrala mittfältet – med att det kommer bli en vinstaffär för Blåvitt när vi säljer honom vidare.
Idag vet vi att så inte blev fallet. Vi vet också att Blåvitt konsekvent placerat sig högre i löneligan än i Allsvenskan och att Blåvitt har en väldigt dålig utväxling av investerad krona i relation till inspelade poäng. Och det gäller inte bara 2018.
Tittar vi på försäljningarna så har inte heller de kanske motsvarat vad vi förväntat oss. Spelare som Ankersen, Albaek, Gustav Svensson och Ludwig Augustinsson gick alla relativt billigt, och spelare som Thomas Rogne, Ormen och Sebastian Eriksson gick trots ganska mycket investerade pengar i dem som Bosman.
På det går det rykten om att spelare som Sabah Lawson och Kasim Prosper sitter på orimligt bra kontrakt sett till vilken chansning det trots allt var att ta in dem.
Kort och gott pekar en snabb utvärdering av Mats Grens arbete på att vi inte nått sportsliga mål, vi har inte lyckas sälja spelare för de pengar vi velat sälja spelare för, och vi har köpt ganska dyrt. Det finns såklart förmildrande omständigheter, för krasst sett så borde Mats Gren nog aldrig åkt på ansvaret som t.f. klubbdirektör, och borde kanske tagit en paus efter det innan han fortsatte sitt arbete. I efterhand har han pratat om att han visade symptom på utbrändhet, och det är nog något som alla oavsett vad de tycker om Grens insatser kan ha förståelse för. Gren har även i en intervju med GP nämnt att han funderat på att lämna vid tillfällen, men bitit ihop och uthärdat stormarna.
Där står Max Markusson och IFK Göteborgs ledning. Deras utvärdering är givetvis betydligt mer noggrann än så, och de har tillgång till andra uppgifter, som budget etc, men vi ser alla vart det är på väg. Så till vida det inte finns en väldigt okänd faktor i det hela så pekar allt på att det efter fem år med Mats Gren antagligen var dags att gå skilda vägar. Det behöver absolut inte vara värre än så. Under fem år har inte resultaten blivit som vi väntat oss, varken sportsligt eller ekonomiskt, och då måste föreningen agera.
Vilket även är precis det föreningen själva kommit fram till. Sedan några veckor tillbaka har jag fått uppgifter om att ledningen beslutat sig för att leta efter en ersättare till Mats Gren. Utvärderingen pekar på just ovan nämnda. De sportsliga resultaten speglar inte budgeten som han – trots ekonomiska svårigheter – haft. Speciellt inte för åren 2014-2016 där Blåvitt satsade väldigt hårt och ”bara” fick ett cupguld för det.
Uppgifterna var också att Poya skulle få i alla fall ett år till. Bedömningen var att laget var på rätt spår i våras men tapp av t ex Sebastian Eriksson, Pontus Dahlberg och Mix Diskerud i somras gjorde att laget tappade mycket av den grund som lagts under vintern och våren. Under sommaren när resultaten gått emot mer har det externt pratats om 4-4-2 och en mer direkt fotboll, men frågan är om truppen som den är skulle göra det bättre med en 4-4-2 fotboll? Det kanske är ett spelsystem som föreningen och supportrarna känner sig bekväma med, men är det ett spelsystem som passar spelarmaterialet?
Där stod vi fram till i den här veckan. Missnöje från vissa supportrar, tålamod från andra. Vissa ville se förändring redan nu, och andra trodde inte att förändring nu skulle göra saken bättre återstående del av året.
Fram till måndag då. När GP släpper bomben att Poya Asbaghi skulle få sparken. Att Poya skulle ersättas med Jonas Olsson, Hjalmar Jonsson och Hannes Stiller.
Blåvitt är snabbt ute och dementerar kraftigt uppgifterna. GP står på sig.
Dagen efter tränar Poya laget som vanligt, och efter träningen riktas stark kritik mot GP och enskilda krönikörer som uttryckt sig på mindre passande sätt om Poya som person.
En kommentar som sticker ut från Poya är hur det här påverkar laget. Hur det stör i det arbetet laget har framför sig vad gäller att förbereda sig för en viktig match mot BP på bästa sätt.
Och den här härvan lär ha stört det arbetet enormt. Precis som alla andra små stormar som blåst runt Blåvitt.
Där kommer ett visst ansvar in, både från supportrar och medier. Att hålla saker inom rätt proportioner och inte kasta bensin på elden.
Efter Blåvitts kraftiga dementi stod GP fast att de hade säkra uppgifter och kände sig trygga i sin publicering. Under tisdagen ändrades formuleringen till att det skulle ske stora förändringar på ledarsidan, men skadan var redan skedd.
För nu när röken lagt sig så ser vi att det som skedde var ganska precis det som uppgifterna som cirkulerade på förhand sa att skulle hända. På Alltid Blåvitt-redaktionen blev vi tagna på sängen av att Poya skulle sparkas för vår information var att han skulle få vara kvar. Vi blev tagna på sängen av att Poya och inte Gren fick ta skulden för misslyckandet 2018. Och det är det som gör GPs publicering så underlig.
Alla uppgifter som var ute i cirkulation (vad jag känner till) pekade på att just exakt det som hände skulle hända. Efter uppmärksamheten både från Offsides reportage och sedan Grens familjeresa skyndades processen igång. Det blev för mycket fokus på Mats Gren som person och inte på hans arbete att ledningen kände sig tvungna att ta ett beslut som egentligen redan var på gång. Man hade velat vänta tills det fanns en ersättare, men nu blev situationen ohållbar och Jonas Olsson som redan är i föreningen och är en del av den ”resa” som inletts fick ta över tillfälligt.
Det gör GPs publicering så problematisk. För den skapade egentligen en helt onödig storm. Det är klart, det finns ju en möjlighet att det faktiskt diskuterades att sparka Poya, det kan inte jag säga något om. GP kanske satt på information som jag inte har, men av de uppgifter jag vet att cirkulerade så fanns det väldigt lite som pekade på att Poya skulle få gå. Och att då gå ut med ett ”avslöjande” som skapar en situation för laget som stör i deras arbete är oansvarigt.
Nu tänker jag inte kasta mer skit på GP än som är nödvändigt. Men deras trovärdighet fick sig en törn. De lär inte heller stå så högt i kurs på Kamratgården längre. Givet vad vi vet, så framstår deras publicering som väldigt oansvarig.
Ansvarslösheten ser vi tyvärr även från närmare håll när det kommer till Blåvitt.
IFK Göteborg är Sveriges populäraste klubb och med så många supportrar kommer det alltid finnas många olika åsikter om vad som är bäst för föreningen. Men att motarbeta föreningen och förlöjliga andra supportrar tror jag inte att speciellt många ser som det bästa för föreningen.
Att kritisera det arbete som görs är en sak. Att nyanslöst sprida allt negativt som skrivs om föreningen och hoppa på andra supportrar för skitsaker som t ex stavfel är en annan sak. Där har vi supportrar ett ansvar – speciellt de av oss som når ut till många supportrar – att skapa ett klimat där vi kan arbeta för föreningens bästa.
