Att vara ett fan i exil
Gästskribenten Fredrik Alfredsson är tillbaka med en text - om att älska ett lag på avstånd och varför det inte alltid är självklart att välja ortens lag som sitt.
Några veckor har i skrivande stund gått sedan guldet säkrades och den veckan har varit som en enda lång eriksgata. Att leva som MFF:are har varit så enkelt och inspirations- samt glädjekällorna har varit så välfyllda. Kort och gott går det att konstatera att SM-guldet inte bara har fört med sig en enorm glädje utan även en stor laddning med positiv energi.
Det är ett privilegium att vara MFF-supporter dagar som dessa. Alla dagar förstås vid närmare eftertanke, men det understryks med den kraftfullaste av pennor när de himmelsblå hjältarna plockar hem SM-bucklan. Att få vara på plats på Swedbank stadion, uppleva den fantastiska guldmatchen, slutminuternas rysningsframkallande stående ovation från den månghövdade publiken och att få finnas där när slutsignalen gick var även det en förmån som jag kommer att vara evigt tacksam för.
Det ska sägas att jag inte har haft möjlighet att se MFF live speciellt mycket genom åren. Jag är inte en av dem som alltid återfinns på ståplatsläktaren och hoppar för att jag älskar Malmö. I alltför många år har jag befunnit mig alltför långt ifrån Malmö Stadion och sedermera den fantastiska skapelsen Swedbank. Men kärleken till MFF är inte mindre för det, det kan jag lova er.
Just det faktum att undertecknad inte har kunnat spendera speciellt många timmar med att följa MFF på plats genom åren är upprinnelsen till den här texten. Förhoppningen är att belysa hur det är att vara himmelsblå supporter i andra delar av landet, där få om ens någon annan delar din passion för Skånes stolthet.
Egentligen behöver jag inte försvara mitt supporterskap inför andra himmelsblå människor, men samtidigt så är en del kanske av åsikten att man inte kan vara en äkta supporter om man inte på nära håll följer sitt lag. Det är något jag kan ha förståelse för, men som likväl inte är en sanning för mig.
Jag har exempelvis gråtit över Milanförluster och känt en sannerligen äkta, passionerad lycka vid rödsvartrandiga vinster, det trots att jag bara har sett dem live en gång i mitt 24-åriga liv så här långt. På samma sätt är min tidigare Smålandsklubb, som håller till i division 4 där hemma, laget som har allra störst plats i hjärtat. Det trots att jag numera endast ser ett fåtal matcher per år. Telefonräkningen blir dyr när de spelar och pappa finns på andra sidan linjen, men det är det värt.
Att ha ett distansförhållande med sitt favoritlag är många gånger förmodligen mer påfrestande än att kunna följa sitt lag på nära håll, dagligen. Saknaden påverkar förstås humöret och frustrationen kan vara stor över att man tvingas genomlida jobbiga matcher på tv i stället för att kunna finnas där och stötta. Dessutom är det slitsamt att så sällan få se den, eller i detta fallet det (laget), som man tycker så oerhört mycket om. Å andra sidan blir det förstås desto mer passionerat de gånger man verkligen ses och kan umgås.
Just distansförhållande, eller rättare sagt motviljan till att ha ett sådant, tog mig till Helsingborg då varken jag eller min flickvän ville vara ifrån varandra. Hennes studier förde oss till Skåne och till “fiendeland” för min del. Ironiskt nog det närmaste MFF-mark som jag så här långt i livet har kommit.
Att bo i Helsingborg är kanske inte det optimala om man är MFF:are, men samtidigt är det för mig som sagt så nära jag har kommit MFF under mina 16 år som himmelsblå supporter. Därav går det inte att lägga någon negativ värdering i den flyttdestinationen för min del. Dessutom är en av de uppenbara fördelarna (det finns trots allt några sådana också) med att bo i en konkurrentstad förstås att det känns ännu skönare vid segrar.
Att kliva av tåget på Knutpunkten här i Helsingborg under söndagskvällen efter SM-guldmatchen, med vetskapen om att bucklan var kvar i Malmö samtidigt som det enda som glittrade i den här “fiendestaden” var HIF:s silvermedaljer, var ett fantastiskt ögonblick. Något som jag fick chansen att uppleva just tack vare att jag med MFF-ögon sett bor i fel skånsk stad för närvarande. Så nog kan det ha sina fördelar att bo på blåröd mark, i alla fall när man får trampa på den som makalöst stolt MFF:are.
Negativa aspekter har vi redan varit inne på i form av det tärande avståndet och att man kan se sitt lag på plats väldigt sällan. Utöver det uppstår förstås irritation när du som MFF:are överöses med gliringar och hån, inte sällan från oinitierade människor, de gånger som Malmö förlorar och allra helst om de råkar förlora mot laget från “din” stad.
Nu får det absolut inte låta som att jag inte tål att ta emot en del hugg med glimten i ögat. Tvärtom är det något som hör till och som ofta gör det ännu roligare att bo i ”fel” stad. Men något som stör mig är de gånger som folk helt plötsligt verkar komma på att de känner mig, utan att ha hört av sig under det senaste halvåret, samma dag som exempelvis Kalmar FF råkar ta en trepoängare mot MFF eller Gefle IF krigar till sig en oförtjänt poäng mot oss på Strömvallen.
Om man inte är total asocial lär man känna ett antal människor under några år i en ny stad, och är en del av dessa fotbollsintresserade, är det förstås bara att räkna med en del diskussioner gällande fotbollen. Diskussioner som ofta är roliga och givande, men som ibland bara blir irriterande när såväl okunskap som dryghet lyser igenom hos den man för samtalet med.
Det finns nämligen ganska gott om människor som verkar tycka att det mest tillfredsställande i världen är att se just ditt lag förlora. Inte minst om det sker mot deras gäng, som inte alls behöver betyda så mycket för dem men råkar de bara bo i Kalmar så är kärleken till KFF helt plötsligt enorm när de röda bröderna möter MFF. Skadeglädje är det inget fel på om känslorna och engagemanget för ens eget favoritlag är större, men när mer energi går åt till att håna någon som verkligen bryr sig om en klubb än vad som man gör av med för att stötta en egen klubb blir det bara löjligt i mina ögon. Sådant stör mig och det är ingen överdrift att påstå att det har drabbat mig många gånger under åren som himmelsblå.
Så visst kan distansförhållanden av det här slaget som sagt vara extra påfrestande vissa stunder. Men samtidigt så är det när kärleken, oavsett om det gäller den till en partner eller till ett fotbollslag, sätts på prov som man påminns om vad man har, hur viktigt det är för en och hur starka känslorna till personen eller laget verkligen är.
Inte vid ett enda tillfälle har det faktum att jag ofta har varit allt mellan 30 och 90 mil från Malmö fått mig att tvivla på vilket som är rätt lag för mig. Inte heller har det funnits stunder då MFF:s betydelse för mig har minskat på grund av avståndet ner till den himmelsblå staden. Tvärtom har kvällar av förnedring när MFF förlorat på usla arenor som Strömvallen och Fredriksskans, mot lag som de ska besegra, bara gjort mig än mer säker på vilket lag som är rätt för mig.
Hösten 2007 bevittnade jag MFF:s 1-2-förlust på ett iskall Strömvallen för att några dagar senare vara i Kalmar och se samma MFF förlora på nytt. Sådana kvällar hade nog fått medgångssupportern att vända kappan efter vinden, men mitt uppskattande av MFF har de bara stärkt. För de har gett mig perspektiv på de underbara segrarna som man har fått uppleva på ovan nämnda arenor och samtidigt bevisat för såväl mig själv som andra att det inte bor någon medgångare i den här kroppen. Att börja hålla på Sveriges finaste fotbollsförening var ingen fix idé som tycktes vara kul när man var åtta men senare föll i glömska, utan början på en slags livsstil och ett supporterskap som aldrig har ångrats.
Tusentals gånger har jag fått frågan varför jag, född och uppvuxen i Kalmar, började hålla på MFF. Ärligt talat har jag inget givet svar. Men jag kommer aldrig någonsin att ångra att det blev himmelsblått i stället för rött och vitt.
Inför höstens möte mellan Malmö och Kalmar fick jag ganska hånfullt en kommentar på Facebook. “Du är från Kalmar, bor i Helsingborg men håller på Malmö. Då är något fel”.
Var finner ni felet? Jag hittar inget. Jag stöder ett lag som alltid, sedan jag på allvar började intressera mig för fotboll, har varit och kommer att vara det enda för mig inom svensk elitfotboll.
Nog för att jag är från Kalmar, men Kalmar FF har ALDRIG någonsin betytt något för mig. Samtidigt som Malmö FF ALLTID har gjort det. Varför skulle det vara något fel? Och varför skulle det finnas någon anledning att försöka riva ner det som har byggts upp i form av känslor för MFF, för att ge sig på det omöjliga uppdraget att försöka bygga upp något liknande med Kalmar FF-byggstenar?
MFF är mitt lag, Kalmar är för alltid min stad men inte mer och Helsingborg förstår jag inte ens varför man ska blanda in. Det är tydligt vad som kom först: valet av allsvenskt lag. Att kärleken, till en tjej i det här fallet, 16 år senare skulle föra mig till värsta rivalens stad kunde jag knappast veta när jag började följa MFF. Och hade jag drabbats av en synsk inblick i mitt stundande liv så hade valet inte blivit annorlunda.
Att under den här säsongen äntligen ha fått möjlighet att följa MFF på närmare håll har varit en förmån. Man mår helt enkelt bra av att få se alla människor som på ett eller annat sätt brinner för himmelsblått. Att kunna vara på plats och slippa tv-soffan, att få vara en del av vad som händer på läktarna, att känna att man är där och ger sitt stöd tillsammans med så många andra som brinner för samma sak är fantastiskt. Det är inte alla förunnat, jag vet själv MFF:are i exempelvis min senaste hemstad Gävle som inte har den möjligheten, så jag tycker att det är på sin plats att känna både glädje och stolthet varje gång som man får chansen att stötta vårt kära MFF.
Den glädjen och stoltheten kulminerade under söndagseftermiddagen och måndagskvällen för några veckor sedan.
“Ingenting förenar Malmö som MFF”, skrev Mattias Larsson i Kvällsposten efter guldfirandet på Stortorget och det är bara att skriva under på det påståendet. När även en smålänning som jag, utan någon som helst anknytning till staden mer än just MFF, ryser av välbehag och får tårar i ögonen av att se en så mångfasetterad och brokig skara människor sluta upp för Malmös stolthet är det något väldigt speciellt.
Nu ska vi passa på att njuta, alla vi MFF:are över hela landet. Sedan ses vi på Swedbank nästa säsong för att återigen vara med och dela vår kärlek till Malmö FF.
