Åtvidabergs FF calling
Så har då en ny dag återuppstått och dagsljuset tittar något blygsamt fram i ett ännu nyvaket Mjällby. Det är dagen efter.
Dagen efter att den allsvenska premiären på Behrn Arena ägde rum för Åtvidabergs FF som var tillbaka i den allsvenska hetluften igen efter ett tillfälligt sabbatsår i Superettan.
Precis som under 2010 så väntade alltså Örebro SK i allra första vändan. Då 2010 blev det smörj i premiären och början på en gigantisk uppförsbacke med konstant motvind och en sanslös måltorka tog fart den gången.
Den här gången ska fotbollsallsvenskan vänja sig vid ett annat Åtvidabergs FF, fjolårets propaganda fotboll som stundtals flirtade och dansade samba och brallorna av motståndarna inför Kopparvallens hemmapublik, tillsammans med välplanerade nyförvärv, bibehållen trupp och med avsevärt mer allsvensk rutin hos såväl spelare som organisation, så skulle det som inte gick vid förra allsvenska besöket, nu gå hela vägen den här gången.
Det är så snacket och tongångarna kring ÅFF surrat.
Så igår kväll var det alltså dags att bekänna färg och dags att låta spelet sjunga ut i stridens hetta och på blodigt menat allvar.
Vilken entré nykomlingarnas nykomling sen gjorde så fort den röda mattan rullats bort och alla artighetsfraser som tjena och goddag väl var avklarade.
Och som spelet Åtvidabergs FF bjussade på, sjöng i den här svinkalla premiärkvällens första halvlek.
2010 tog det många hundra minuter innan första pytsen framåt, satt där den skulle.
2012 tog det bara tio minuter tills förspelets skyttekung Viktor Prodell, fick nätet att sjunga så vackert att man bara skrek av vild glädje.
Nollan sprack och slapp bli sådär retfullt frustrerande och retfull som bara nollor kan ha en tendens att ha.
Ni kommer ihåg vad jag menar.
När första halvlek var över så hade ÅFF fått nätet att sjunga fyra gånger, klart att man då undrade om hägringar och andra sorters andliga väsen, som typ bara Livets ord brukar bjuda på, också börjat härja kring ÅFF.
ÅFF snuddade vid någonting stort och var riktigt på tårna.
Men allt var inte bara fröjdefullt och lika glädjande som första halvlekens glimrande anfallsspel, försvarsspelet krampade mellan varven och ÖSK fick agera Stenmark nån gång för mycket för att känslan i halvlek skulle vara helt kliniskt befriad från minnena och symtomen från Hisingen dramat som en gång i historien har ägt rum.
Början av andra halvleken kändes hyfsat okej, anfallsspelet fortsatte stundtals glittra och dansa, men istället för att sätta dit en avgörande femma och en skrällstämpel av höga mått i arslet på somliga dissare, så backade ÅFF helt naturligt hemåt, medans ÖSK började pressa allt mer.
Jag såg bilder av skräck frysa som till is framför näthinnan.
ÖSK reducerade till 3-4 och fruktan för att en fullständigt magisk trepoängare skulle stjälas ifrån oss fick rädslan att greppa ett rejält tag i mig, de där typiska domningarna i armarna var tecken på att andningen hackade, det hyperventilerande tillståndet stod plötsligt intill stämpelklockan redo att stämpla in sitt objudna jag.
Att sitta still i alla de fastfrusna ögonblick som utspelades under matchens sista minuter på Behrn Arena en kväll som den här, finns inte chans till något sådant, inte ens valium eller sobril kan bota all den ångest som springer maraton i ådrornas alla gränder och kanaler, innan domaren äntligen blåser luft i sitt vapen och ångesten äntligen kan vifta vitt flagg när faran har kapitulerat och lagt sig.
Jag skrek och hoppade av glädje, precis som alla oss med ÅFF hjärtan gjorde en magisk kväll som den här historiska måndagskvällen i april månad, år 2012.
Det är något med måndagskvällar och ÅFF.
Viktor Prodell blev historisk den här aftonen med säsongens tidigaste mål av alla i hela allsvenskan.
Snacka om en skön kontrast till förra resan häruppe.
Och som han förtjänar allt det här den gode Prodell.
Liksom hela det här fantastiska Åtvidabergs FF förtjänade en start som den som ägde rum i går kväll.
Åtvidabergs FF leder den allsvenska tabellen efter den omgång vi nu lämnat bakom oss.
Skapliga lag vi har där bakom oss.
Ödmjukheten och respekten lever kvar, men visst satsar vi väl på att behålla den här serieledningen också till efter nästa omgång, då GAIS väntar på Kopparvallen.
Ännu en riktigt tuff utmaning att ta itu med.
Njut nu av hyllningarna och rubrikerna som dansar och ler mot ÅFF och hela Åtvidaberg, ta till er alla de lovord som nu sjunger så vackert och högtidligt mot hela Östergötland, en dag som den här.
Några droppar kaffe kvar i muggen, sen är det bara att borsta av tänderna innan det är dags att krama Hjärter dam, barnen och hundarna farväl och sätta sig på cykeln bort mot kneget.
Känner på mig att det kommer att gå bra på kneget idag.
Åtvidabergs FF har beväpnat hela mig med vingar.
Än en gång.
/// Allas broder
