Även en fet segercigarr slocknar och slutar glöda
Utsikten från den här perrongen är häpnadsväckande, imponerande och storslagen. Åtvidabergs FF är tillbaka på samma perrong man stod på inför säsongen 2010. Den gången var det hela 28 år sedan man sist stod där på perrongen och blickade ut mot den långa resan som väntade, kors och tvärs genom fotbollens finrum, Allsvenskan.
Precis som år 1982 så slutade år 2010 med en felnavigering, nånstans gick det fel, spåren ledde åt fel håll, de ledde mot degradering och en mödosam och plågsam sorgemarsch tillbaka till en stum värld, helt klädd i svartvitt.
Festen och glamouren var förbi och över.
Nu är det 2012 och vi står återigen på den här exklusiva och åtråvärda perrongen och kan blicka ut över en säsong fylld med stora och härliga utmaningar runt om i vårt avlånga land.
Spåren härifrån leder överallt
Oavsett om vi drar norr eller söderut, om vi drar öster eller västerut spelar ingen som helst roll, för kommersen, draget, flytet, fokuset, vimlet och utmaningen kommer att finnas med i skuggan av allt som händer kring Åtvidabergs FF det här året.
Allsvenskan är alltid på, det är de stora artisternas näste, det är där det alltid händer något, här är alla rubriker sanna, reportage och artiklar signerade och skrivna av journalistkårens allra förnämsta, Expressen, DN eller Aftonbladet, spelar ingen roll vilken av dom, trycksvärtan blir som till guld och orden lika heliga och sanna som Bibelns alla testamenten, i allsvenskan går allt på vatten, galenskap och visdom står på samma sida, här sätts bevakning på allt, pennorna och kamerorna slocknar aldrig.
Allsvenskan är hjärta och business i ett och samma andetag.
2012 har Åtvidabergs FF bestämt sig för att den allsvenska resan inte ska bjuda på någon retur tillbaka, den här gången är det enkel resa som gäller, en enkel biljett som ska bjuda varenda ÅFF hjärta på en magisk resa vidare mot en framtid bland de stora lagen , de stora arenorna, de stora stjärnorna, de stora affärerna, de stora scenerna , de stora rubrikernas näste, precis där som vi befinner oss och är idag.
Daniel Wiklund blev den historiska huvudtränare som ledde Åtvidabergs FF hela vägen tillbaka till den Svenska elitfotbollens finrum igen. En vanlig enkel snubbe från Eskilstuna som lyckades sy och tråckla vidare på den unika spelidé som den forne Peter Svärdh påbörjat i föreningen.
Daniel Wiklunds namn kommer således för alltid därmed vara förknippat med att utav alla dessa otaliga mirakel som Åtvidabergs FF mäktat med att prestera under sin långa historia.
Han var en hjälte.
Men även en hjälte måste landa genom att sätta bägge fötterna på jorden, försöka släppa rubrikernas feta hyllningar, hitta tillbaka till verkligheten och vardagen.
Även en fet segercigarr slocknar och slutar glöda, den flödande och bubblande champagnen kan så lätt bli till en illaluktande pissoar, trippande högklackat förvandlas till en iskall barfotad verklighet, Stureplans känslan plötsligt förvandlas till en måndags morgon på en arbetsförmedling nånstans i Sverige.
Det är lätt att gå vilse och fastna i segerångans höga status.
Åtvidabergs styrelse och sportgrupp gick tidigt ut efter avancemanget att några våghalsiga ekonomiska strapatser inte skulle komma att ske. Föreningens framtid fick och skulle absolut inte äventyras på en alldeles för djärv och kostsam ekonomisk satsning inför den allsvenska comebacken.
Ett helt korrekt och rätt beslut förstås.
Därför kryddades inte 2010 års trupp med några kanoner inför seriestarten. En skadebenägen Paulus Roiha och en Prince i ett kolossalt format var det mest namnkunniga som Wiklund/ Thomson fick framdukat.
Ingen av dessa två nyförvärv fanns med i den så efterlängtade premiären borta mot ÖSK.
Daniel Wiklunds historiska triumftåg med ÅFF fick ett abrupt slut i allsvenskan 2010.
0-2, 0-1 och 0-4 skrevs förlusterna till, spelet på planen saknade allt vad som kunde förknippas med allsvensk pondus, engagemang och status.
Skratten och hånet mot ÅFF som fanns där redan sedan förspelet knappt hånglat igång, fördjupades.
Någonting var fel, sportgruppen agerade, Wiklund fick sparken och hjälptränaren Andreas Thomson fick ta över ansvaret för ett ÅFF i det fria fall som redan utmålats utav alla bedömare och experter.
Expressens Mats Olsson sade i SVT morgon bland annat att Åtvidabergs FF 2010 kunde vara ett av allsvenskans sämsta lag genom alla tider.
Har aldrig gillat den gubben sen dess.
Thomson tog alltså över och en förändring anades direkt. Scenvändningen i agerande ute på planen mot Kalmar FF på Kopparvallen var total. Första poängen togs och första nollan bakåt säkrades.
Någonting blev allvarligt fel under Daniel Wiklunds ledning inför och under den allsvenska inledningen.
Med Andreas Thomson vid rodret ändrade ÅFF karaktär och fick mer energi.
Men man var alltså mållösa framåt i de sex första allsvenska matcherna, vilket såklart var katastrof.
Senare under våren kom ÅFF igång allt mer, på fyra matcher togs tre segrar och en match slutade oavgjord.
ÅFF hade vaknat och fått kontakt med övriga allsvenskan. Tyvärr blev sedan MFF borta för svåra och en ny tung rad svåra förluster radades upp och utsikterna inför hösten var väl kanske sådär.
Steinar Strömnäs försvarare och Glenn Roberts anfallare hade värvats under sommaren, men hösten började ändå dåligt poängmässigt.
ÅFF haltade betänkligt, Superettan kändes mer och mer nära, även om många matcher återstod och hoppet är det sista som överger människan, så var det mycket rullstol och syrgas kring ÅFF.
Tills bomben slog ner med två raka bortasegrar mot Kalmar och BP. Senare under denna höst fick vi sedan bevisat för oss alla att Åtvidabergs FF anno 2010, visst det bar på en stor mängd allsvenska kvalitéer.
På Kopparvallen slog man flera lag och spelade under dessa matcher en stor fotboll, som dessutom stundtals var oerhört vacker.
Matchen mot MFF sågs av över 7000 åskådare, som bjöds på en fantastisk föreställning med lysande spel och många spektakulära inslag och många mål.
Under vistelsen i allsvenskan 2010 fanns det mindre perioder av ljusglimtar som visade att en allsvensk klass fanns i laget. Den otroligt svarta starten gjorde dock uppförsbacken ruskigt brant och när sedan ÅFF gjorde några kanonmatcher, både under våren och under hösten, räckte dessa för att komma ifatt och få näbben över ytan, men så fort en ny förlust inkasserades så var man snabbt nere igen bland gyttjan och sprattlade förtvivlat.
Det fanns aldrig någon marginal, kniven på strupen fanns där hela tiden.
Slutet är ingenting att dra upp igen, det gick som det gick, något osannolikt självmål och en mental kollaps modell större av ett av Sveriges största fotbollslag genom tiderna, hjälpte ju en annan kandidat där nere i botten, medan vi själva inte lyckades ta de segrar som krävdes.
Nu är det 2012 och jag vill inbilla mig själv att allting är så mycket bättre kring ÅFF av idag.
Jag hyser oerhört stor respekt och beundran kring vår ordförande Jan Svensson. Hans sätt att leda och styra ÅFF har varit framgångsrikt och hans sunda och smarta tänkande har också väckt mycket positiva vindar och uppmärksamhet runt om i Sveriges fotbollsklubbar.
Stort och viktigt.
Även styrelsen och sportgruppen bär idag en färsk erfarenhet av allsvenskans stora värld.
Inför 2010 var det ju en helt ny värld som öppnade sig och helt nya utmaningar lurade bakom varenda hörnflagga och protokoll.
Nu har man rutin och erfarenhet.
Kopparvallens konstgräsplans betydelse har ju varit kollosalt viktig. En guldgruva för fortsatta framgångar och för att fostra nya glittrande talanger med blod och hjärta från bygden.
Träningsförhållanden är ju idag helt andra än vad de någonsin varit tidigare i historien.
Dessutom rustas ju Kopparvallen upp rejält, såklart blir också det en källa till mer nyfiken publik som leder till större intresse, mer livsnödvändiga pengar och ännu mer drag och reklam kring varumärket ÅFF.
Alla dessa bitar sporrar och inspirerar såklart också våra blåvita aktörer ute på planen.
Träningsmatcherna har kommit igång och många positiva bitar kring dessa två matcher har frambringats. Skönt med två segrar, suveränt att våra nyförvärv inlett precis så stort som våra förhoppningar kring dem hela tiden varit.
Det går åt rätt håll.
Allsvenskan 2012 tror jag kommer att bli glödhet. Det är EM slutspel som Sverige kvalificerat sig till, vilket i allmänhet leder till mycket fokus på fotbollen som sport.
Dessutom har det satsats rejält hos många klubbar. På förhand ser det ut att finnas många riktigt heta kandidater som kommer att slåss om guldet.
Sånt som massmedia älskar och sånt som höjer tempen inför äventyrets början.
Helsingborg vill försvara sitt guld, MFF vill såklart utmana sina Skånska bröder. AIK satsar och breddar sin trupp, Elfsborg har en ny tränare som ska ta hand om en otroligt bred och stjärnfylld skara spelare, ska han lyckas ta laget ända fram.
IFK Göteborg satsar som förr i tiden, en mängd nya klass lirare har värvats, dessutom tror jag Mikael Stahre blir intressant att följa från alla håll. Pressen på honom lär bli stenhård. Men intresset från Blåvitt fansen lär ju bli enormt framöver, vilket leder till mer publik runt om på våra arenor.
Något lag kommer att bli en överraskning, något lag kommer att flippa ur, någon tränare lär bli sparkad, nya stjärnor kommer att tändas, nya skandaler och sagor kommer att utspelas.
Så har det alltid varit.
Allsvenskan blir en garanterad höjdare.
Och det som är så märkvärdigt härligt och skönt är att Åtvidabergs FF är med igen.
Trots att denna söndagen varit både gråmulen och iskall, så har promenaderna med hundarna genom mina hemkvarter här i Mjällby varit märkligt angenäma. Trots kylan så har jag inombords varit varm och nästan känt vårkänslor.
Min vackra blåvita halsduk och min vackra blåvitrandiga mössa har helt och hållet lyckats stoppa kölden och hållit mig ljuvligt varm, samtidigt som en tyst och inbunden stolthet surrat omkring inuti mig hela den här märkliga dagen.
En härlig känsla.
/// Allas broder
