Bajdoff är 50-talets spelare
Vinjetten på Guldköpings sajt med spelare som representanter för olika decennier i IFK:s historia saknar en representant för 50-talet. Eftersom vi antar att det inte finns så många av våra följare som sett IFK spela på 50-talet ordnar vi ingen omröstning utan artikelförfattaren och tillika redaktionens ålderman har lobbat för att den spelare som nog är den kanske största profilen bland alla som representerat IFK genom åren borde få sin rättmätiga plats i galleriet.
”En hjälte kliver fram ur skogens minne och ställer sig på ängen där vi hade målet med hönsnät. Han bär på en utstrålning som gör att örnen svävar än långsammare. Han står med rak rygg och en lite avspänd svank.
Han är en av de bästa centerhalvor som någonsin funnits i svensk fotbolls historia, i synnerhet i IFK:s historia.
En bok om IFK Norrköping skulle vara omöjlig om inte hans namn fanns med, så nu skriver jag namnet och sen säger jag inget mer: Åke Bajdoff Johansson.”
Kan det sägas bättre? Orden är Mankan Nilssons ur hans kärleksförklaring till IFK och inte minst Bajdoff i boken Nästa år tar vi guld, morsan. Boken skrevs i samarbete med fotografen Brita Nordholm och kom ut 2005.
Så jag travesterar Mankan och säger; en vinjett med IFK-spelare utan medverkan av den kanske största profilen av dom alla känns inte komplett. Redaktionen för Guldköping råder nu bot på detta genom att låta legendaren Bajdoff inta platsen som ska symbolisera 50-talet, det decennium under vilket han spelade sina flesta matcher i IFK.
Inte för att det saknas konkurrens om platsen som representant för 50-talet, namn som Zamora, "Julle" Gustavsson, "Putte" Källgren, Herbert Sandin, Sven Axbom, Torbjörn Jonsson, "Lill-Mulle" Holmquist, Olle Håkansson, Karl-Edvin Stéen, Holger Nyman, Göte Arnell, Gösta Nordahl och Harry Bild är också en förklaring till varför IFK var så framgångsrika under 50-talet. Valet faller ändå på Bajdoff som symbol för decenniet.
Tyvärr gick Åke bort kort innan den intervju jag hade tänkt göra med anledning av att Åke togs upp i Hall of fame och efter att tidigare ha intervjuat hans lagkamrater Zamora och Harry Bild. Ett särskilt tack riktas därför till Tomas Junglander som intervjuat Åke och satt Åkes egna ord på pränt. Intervjun i sin helhet finns att läsa på Tomas´ hemsida. Utöver vad som återges i denna artikel finns där bland mycket annat skildringar från Åkes upplevelser under de många turnéer IFK gjorde under hans karriär.
Åke ”Bajdoff” Johansson föddes den 19 mars 1928 i Norrköping och gick bort den 21 december 2014 i sin hemstad. Han blev svensk mästare sex gånger och erövrade sammanlagt 13 allsvenska medaljer under 16 säsonger. Han spelade imponerande 606 matcher, varav 321 allsvenska matcher, i tröjan med den blå stjärnan på bröstet. Hans aktiva tid i IFK Norrköping sträcker sig från 1939 till 1966. Han spelade 53 A-landskamper mellan 1955 och 1965. Bajdoff tilldelades Guldbollen 1957 och blev invald i Fotbollens Hall of Fame 2014, bara några veckor före sin bortgång. Åke var också en duktig ishockeyspelare med 118 matcher i ishockey för IFK varav 12 i högsta serien (som Allsvenskan hette när Åke var aktiv). Blev också uttagen till landslaget en gång.
Spelarna i svensk fotboll var fortfarande amatörer med yrken vid sidan om fotbollen. Åke var först teletekniker, senare bland annat föreståndare för en bensinstation.
Bajdoff stod ofta i centrum under en period när IFK Norrköping som lag och han själv från sin mittbacksposition dominerade svensk fotboll.
Bajdoff var onekligen en dominant i svensk fotboll. Från 1956 till 1963 blev IFK Norrköping under åtta säsonger svenska mästare fem gånger och kom på andra plats tre gånger!
Hans kroppsspråk på planen utstrålade självförtroende och det märktes att inte bara motståndare utan även domarkåren hade stor respekt för "Bajdoff". Det var nog därför som många unga, bland annat Mankan, såg upp till honom och gärna ville vara Bajdoff när de växte upp och spelade fotboll som unga.
Åke var den självklara ledaren på planen och lagkapten både i klubblaget och senare i landslaget, men visade också stora ledaregenskaper i relationen till lagledare, tränare och styrelsen i IFK.
Han räknas som en av Sveriges bästa försvarsspelare genom tiderna. Glenn Hysén har ju fått mycket cred, inte minst för VM-kvalmatchen mot England på Wembley 1988, men vi som såg Bajdoff i sin glans dagar var vana vid att han i de flesta matcher dominerade sin planhalva med samma ackuratess som Glenn gjorde mot England.
Han hade en synnerligen elegant spelstil, glidtacklingar var hans signum, var bra i huvudspelet och inte minst blicken för spelet gjorde honom till dominant på planen! Kanske inte den snabbaste mittback vi sett men hans placeringsförmåga kompenserade eventuella brister. Enligt Åke själv var det av klubbkompisen och allroundspelaren Knut Nordahl han lärde sig glidtackla.
Åke föredrog själv att spela i liberoposition och gillade aldrig att vara en av två innerbackar. Han tyckte spelet blev omständligare och för defensivt inriktat då. Under hans karriär var ju IFK känt som ett offensivt lag så hans inställning satte säkert prägel på hur IFK spelade med honom i laget.
Flera av spelarna som var med på den tiden har under mina intervjuer sagt att åtminstone under "Åby" Ericsons ledning fanns inget som hette spelardemokrati, "Åby" bestämde allt och tog själv ut laget efter träningarna. Ingen var given, Bajdoff och Zamora möjligtvis undantagna. Presterade man inte på träning blev man inte uttagen till nästa match.
Guldköping har under tillkomsten av den här artikeln pratat med spelare och ledare som var samtida med Åke och det kom nästan bara fram lovord om legenden Åke. Det finns knappast något negativt att säga om honom. Ove Kindvall som umgicks privat med Åke då både hade sommarställe i S:t Annas skärgård nämnde att han möjligtvis kunde bli sur någon gång, men det får man väl kreditera kontot för vinnarskallar. Det visade sig inte minst 1963 när IFK redan hade säkrat guldet och mötte IFK Göteborg på bortaplan i sista matchen och förlorade med 0-6. Det gillade inte tävlingsmänniskan Åke som var riktigt arg på sina lagkamrater. Han tyckte att ett mästarlag borde visa sig från en bättre sida även om resultatet i sig inte hade någon betydelse.
Under resan fram mot den här artikeln har tyvärr flera av de som Guldköping pratat med hunnit gå ur tiden. Bl.a. Zamora Nyholm som Bajdoff bildade ett legendariskt mittlås med under många år tills de båda slutade 1965. I min intervju med Zamora på Guldköping kommenterar han själv deras samarbete.
Mångårige kassören Gunnar Monier, tillika tidigare rektor på Ektorpsskolan hade jag nöjet att prata med om Bajdoff. Efter 25 år som sekreterare i sällskapet Äldre IFK:are avgick Gunnar vid årsmötet bara några månader senare gick han tyvärr bort. Gunnar räknade Bajdoff som en god vän och vid ett flertal tillfällen bjöd rektor Monier in Åke som föreläsare till sin skola. Bajdoff var nämligen en renlevnadsman och förebild när det gällde avhållsamhet från sprit och tobak och således en god förebild.
Att han var en ledargestalt både på och vid sidan om planen har även Björn Nordqvist, Harry Bild, Hasse Rosander, Holger Nyman, Bill Björklund och Uffe Jansson vittnat om. Att få prata med dessa legendarer har varit ett sant nöje, ödmjukhet är bara förnamnet när det gäller den generationens spelare. Hasse som tyvärr gick bort 2016, värvades som offensiv mittfältare från Västerås SK, men enligt honom var det Bajdoffs ”fel” att han blev back. En lysande sådan vill jag påstå med 15 matcher i A-landslaget som främsta merit förutom 3 SM-guld.
Så började det
Åkes fotbollsliv började i slutet av 1930-talet i portgången på Bredgatan 14 där familjens bostad var belägen. Där i portgången mellan Bredgatan 14 och 16 tog Åke de första stapplande stegen mot det som skulle bli en lysande karriär.
Han hade nära hemifrån till Idrottsparken och när Åke som elvaåring och bollkalle tittade på Sleipners träning fick han se de stora idolerna på planen. Där fanns Tore Keller, Curt Hjelm, Gustav Wetterström, Hilding Sköld med flera.
Det blev dock aldrig av att han började träna med klubben, i stället blev det i IFK han tog sina första steg mot en kommande storartad karriär. Sin första pojklagsmatch spelade han som elvaåring, då som högerytter.
Ungdomsåren 1943–1946
Åke ägnade sig också åt gymnastikträning i KFUM. Kulmen på hans tid som gymnast nåddes 1946 när han medverkade i en uppvisning vid en fotbollslandskamp på Idrottsparken mellan Sverige och Finland.
Under sommarlovet 1943 fick Åke ett praktikjobb vid Kommunala Affärsverkens Elverk som hantlangare åt en grupp kabelmontörer. När sommarlovet var över i slutet av augusti hade han ingen lust att gå tillbaka till skolan. Han var femton år och ville fortsätta som hantlangare. Så småningom slutade han vid Elverket och började på Televerket delvis för att det var bättre betalt, från 50 öre i timmen vid Elverket till 1,54 kronor vid Televerket!
Seniorspelaren Åke
Från 1943 fram till sommaren 1946 hade Åke inte spelat någon fotboll. Av en slump hamnade han och en kompis på Idrottsparken när IFK-s B-reserver tränade och blev tillfrågade om de inte kunde ställa upp i en match borta mot Kättinge eftersom man hade svårt att få ihop ett fullt lag. Åke och kompisen ställde upp, Åke spelade högerhalv som det hette då.
Allt gick Åkes väg i matchen som man vann med hela 8–0. Det blev fortsatt spel med B-reserverna efter den match som i efterhand nog var den riktiga starten på hans karriär. Det slumpartade besöket på ”Parken” tidigare den veckan ledde så småningom både till IFK-s A-lag och landslaget.
Efter den lyckade matchen i Kättinge 1946 fick han blickarna på sig från tränaren Lajos Czeisler och det dröjde det inte så länge förrän han fick börja spela en och annan match med A-reserverna.
Karriären tar fart
Efter olympiaden 1948 skulle IFK spela två matcher i södra Sverige. Det var så kallade ”tackmatcher” för ”Mulle” och ”Masse” Holmqvist som man hade värvat från Emmaboda. En värvning som går till historien för att Nalle Halldén snuvade andra värvare på dyrgriparna. Åke fick följa med på denna turné.
I en match mot Emmaboda fick Åke ersätta Karl-Edvin Steen i andra halvlek som högerytter. Han var 20 år och A-lagsdebuten var avklarad!
Allsvensk debut
Våren 1950 fick Åke göra allsvensk debut. Gösta Malm som var ordinarie högerback hade ont i ryggen och kunde inte spela i den allsvenska seriepremiären. Motståndare i första matchen var Djurgården. Matchen spelades på Fotbollsstadion i Solna och det blev succé för både Åke och IFK som slog Djurgården med 3–0.
Ledarna
Åkes favorit bland lagledarna var Nalle Halldén, lagledare under hans första år i IFK och senare också i landslaget. Om honom sade Bajdoff att han var omtänksam och ärlig samtidigt som han hade stora krav.
Under Åby Ericson (1955–1965) var det ärliga tag men han hade enligt Bajdoff ovanan att informera pressen före spelarna när det gällde laguttagningar och annat av intresse för presskåren.
På landslagsnivå var nog legendariske Putte Kock den lagledare han gillade bäst. Han var social och spred glädje. Det gällde inte minst när han själv underhöll lagen han ledde vid pianot. Putte Kock var den som först gav Åke chansen att spela i landslaget.
Även Lennart Nyman fick hans gillande som förbundskapten
Landslaget
Landskampsdebuten kom 1955 i 3–3 matchen mot Danmark på Idrottsparken i Köpenhamn.
Åke var given som libero i alla landskamper fram till den 27 oktober 1957 då han bröt benet i en match i Sandviken. Han var med i VM truppen 1958 men fick aldrig spela. Vad hände?
Till skillnad från George Raynor ansåg UK att han efter benbrottet inte hade nått sin toppform inför VM,
Vi citerar ett uttalande från Åke själv: "Jag kanske kom igång något senare på grund av skadan men eftersom jag var en viktig kugge inför VM så var jag uppe i Stockholm och specialtränade för landslagstränaren George Raynor. Sedan vet jag inte vad som hände! Men det är klart att jag blev besviken!"
Putte Kock lär ha sagt att det är svensk fotbolls största misstag genom tiderna att han inte fick spela i VM turneringen 1958!
Åkes kommentar i den frågan blev: "Jag kommer mycket väl ihåg att han sa det! Men vad hjälpte det, jag missade en av svensk fotbolls största händelser genom alla tider".
Under dom här åren så togs landslaget ut av UK (uttagningskommittén) som bestod av tre personer. Einar Jonasson från Elfsborg, Eric Persson från Malmö FF och Nalle Halldén från Norrköping. Mellan dom herrarna pågick en kohandel som inför VM 1958 innebar att flera givna spelare som imponerat inte ens kom med i den slutliga truppen. Detta innebar att även spelare som Zamora Nyholm och ungdomarna Torbjörn Jonsson och Jan Ekström(MFF) sidsteppades.
1963 rankas Sverige med Åke i laget som nummer ett i Europa.
Under 1964–1965 tackar han nej till landslaget på grund av arbetet. Han har då precis som andra stora Idrottsmän blivit ägare av en bensinstation.
Han övertalas ändå att spela några viktiga landskamper och är med i kvartsfinalen i Europacupen för landslag mot Sovjet (1–1) 1964
Sin sista landskamp spelade Åke som 37-åring 1965
Trivia om Bajdoff
-Bajdoff och den brasilianske forwarden Garrincha möttes första gången i en match mellan IFK Norrköping och Botafogo i Antwerpen 1956. Enligt Gunnar "Oj Oj" Göransson, chef i Brasilien för Åtvidabergsbaserade FACIT, som hade arrangerat matchen i Malmö, var Garrincha tacksam över att slippa spela mot Bajdoff i VM finalen.
Gunnar var värd för det brasilianska landslaget under VM 1958. Han har berättat att ledningen för Brasilien hade full koll på de svenska spelarnas styrka och svagheter så att Bajdoff saknades i det svenska laget var inget de hade något emot.
- Åke var något av en mångsysslare inom idrott och prövade som ung på att spela bordtennis, handboll (NHK och Hagahöjden) samt bowling.
- Han har varit Norrköping trogen genom hela livet och har inte representerat någon annan klubb än IFK Norrköping. Han har spelat över 600 matcher för IFK, fler än någon annan.
- Under hans femton säsonger i Allsvenskan kom Norrköping på medaljplats 13 gånger och blev Svenska Mästare sex gånger.
-1963 rankades Sverige som 1: a i Europa och Åke som Europas bäste libero vid 35 års ålder! Han har under sin karriär neutraliserat storheter som Pelé, Garrincha, Raymond Kopa, Puskas, Di Stefano, Eusebio och Bobby Charlton.
- Under Åkes tid som spelare hade IFK ett stort internationellt utbyte. För den som vill fördjupa sig i Åkes upplevelser på dessa resor rekommenderar jag läsarna att ta del av skildringarna på Tomas Junglanders hemsida.
- Han erövrade Guldbollen som bäste spelare i Sverige 1957.
- Han spelar sin sista match för IFK Norrköping i Vadstena 1966.
- År 2014 blev han invald i Svensk fotbolls Hall of Fame med motiveringen:
”Åke var den självklare ledaren på plan med en elegant och smidig spelstil kombinerat med glidtacklingar och starkt huvudspel. Spelförståelsen innebar att han kunde vända en glidtackling till en kontring. Han har flest allsvenska medaljer bland utespelare, 13 stycken”
- Åke arbetade under många år inom nuvarande Telia med att installera telefonsystem. Genom sin yrkesskicklighet och känsla för service var han mycket uppskattad av sina kunder.
- En kuriositet är att han tack vare sin karisma anlitades som hårmodell och kunde beskådas på frisersalonger runt om i landet.
Radarparet
Bajdoff om någon personifierar IFK Norrköpings stora framgångar under 1950 – och 1960 – talen, inte minst genom ett effektivt samarbete med målvakten Bengt ”Zamora” Nyholm. När man säger radarpar inom fotbollen tänker vi i första hand på två forwards eller möjligen två innerbackar. Men Åke bildade tillsammans med målvakten Zamora Nyholm ett unikt radarpar. Först under många år i IFK och sedan också i landslaget! De kunde varandra utan och innan efter närmare 600 matcher tillsammans, varav 25 landskamper, 19 segrar och 6 förluster. Förmodligen Sveriges mest samspelta radarpar någonsin!
Jag pratade med Zamora om deras unika kompanjonskap både i IFK och landslaget under många år. Intervjun i sin helhet hittar du här.
Åke om samarbetet: ”Vi lärde oss oerhört mycket av varandra. Vi var båda bra på att läsa spelet, därigenom blev missförstånden få. Dom flesta målvakter agerade från mållinjen medan Zamora mera aktivt deltog i försvarsarbetet. Och eftersom jag som libero alltid var sista utpost så fungerade vi som ett radarpar”.
Bajdoffs favoritsport
Ishockey var något som Åke gillade tidigt och när Sleipner började med juniorhockey gick Åke med i den klubben. Vistelsen i Sleipner blev inte långvarig. Åke hade vid flera tillfällen blivit lovad en resa med A-laget till en bortamatch mot ett Stockholmslag. Eftersom löftet inte hölls lämnade han Sleipner och gick över till IFK.
Åke fortsatte att spela ishockey fram till 1957. Det blev cirka trehundra matcher under åren. Ishockey var hans favoritsport och enligt Åke själv hade han större förutsättningar att bli en bra hockeyspelare än en bra fotbollsspelare.
Bajdoff spelade en landskamp i ishockey. Året var 1951. Anbud från större klubbar, bland annat Djurgården, saknades inte men 1957 valde Åke till slut fotbollen framför ishockeyn.
Helt släppte han inte ishockeyn. Som den mångsysslare han var fick han så småningom i uppdrag att ta hand om konditionsträningen för IFK:s ishockeylag.Formulärets överkant
Här följer ett urval av de citat om Bajdoff som Tomas Junglander sammanställt:
Bosse Hansson (SVT) i totalfotboll.org år 2005:
”En som sällan fick de rubriker han förtjänade var Åke ”Bajdoff” Johansson, legendarisk centerhalv i IFK Norrköping. När han var med i landslaget vann de oftast, och när han inte var med gick det sämre. Hans passningsspel var av högsta klass och han hade också ett behövligt lugn på planen.”
Då tänker jag i första hand på de katastrofala förlusterna mot Schweiz i VM kvalet hösten 1961 efter att Sverige slagit Schweiz hemma med 4–0 med en Bajdoff i storform, men också på VM finalen 1958!
Bo Hansson i Idrottsbladet efter matchen England-Sverige 2-3 1959 på Wembley inför 80 000 åskådare:
”Så småningom tog Bajdoff och Bergmark helt suveränt hand om sina mannar och i andra halvlek var deras herravälde aldrig satt ifråga”
Idrottsbladet efter samma match:
”Billy Wright(legendarisk engelsk mittback) är imponerad av Bajdoffs säkra och lugna spel”
Bo Hansson i Idrottsbladet efter matchen Sverige-Danmark 2-0 1960:
”Åke Bajdoff har gjort sitt stopperarbete till en vetenskap och att ta sig förbi honom med eller utan boll är en snedvriden tanke. Med sin osvikliga fjärrskådarblick är det alltid han som först vet var en boll finns att hämta i trakten”.
Eric Persson, UK chef, efter matchen Sverige-Frankrike 1-0 1960:
”Så måste man ju ge sig helt och fullt för Bajdoffs spel idag. Han var sagolikt bra. Men det vet vi sedan gammalt”.
Tecknar-Anders i SvD efter matchen Sverige-Frankrike 1-0 1960:
”Franska laget var en besvikelse inte minst för den franske radioreportern. Han kunde inte ha så mycket positivt att rapportera hem då Kopa o Co inte kom över mittlinjen förrän i andra halvlek. I rättvisans namn bör dock framhållas att Kopa var utmärkt. Han råkade emellertid möta en BAJDOFF i högform å så var den dagen förstörd ”.
Bo Hansson i Idrottsbladet efter matchen Sverige-Frankrike 1-0 1960:
”Han har gjort en prickfri säsong men nu blev han ännu bättre på höstsäsongen och presterade på Råsunda ett nästan fulländat stopperspel”.
Ragnar Edwardsson i Idrottsbladet efter Sverige–Frankrike 1-0 1960:
”Glänsande parader av Bajdoff skulle också till. Ideligen var denne förunderlige man just lagom lång, vig och bollsäker – planens store utan konkurrens”
Tommy Engstrand, Radiosporten efter matchen Sverige-Frankrike, 1-0, 1960:
”Man kan väl inte lägga upp när man är bättre än någonsin förut och till de digra stopperkunskaperna nu tycks ha lagt en massa framspelnings- och dribblingsfinesser. När Bajdoff efter att ha stoppat den franska innertrion med ett komplicerat mellanting klackspark och Nacka special gjorde bort de båda attackerande”.
Fotboll 1960 utgiven av Svenska Sportförlaget AB (Lennart Brunnhage):
”Åke ”Bajdoff” Johansson kan sätta säsongen 1960 som en av sina bästa. Utan tvivel är han en av världens förnämsta stoppers”
Uffe Jansson i Idrottsbladet efter Jugoslavien-Sverige 0–0 i åttondelsfinalen i Europacupen för landslag den 16 juni 1963:
Rubrik på första sidan: BAJDOFF FANTASTISKT ”En av världens bästa centerhalvor. I fråga om huvudspel slår ingen honom inte ens Benficas berömde Germano kan mäta sig med honom.”
Den jugoslaviske fotbollsdiktatorn Ljubomir Lovric efter Jugoslavien-Sverige 0–0:
”Bajdoff är en närmast otroligt bra centerhalv. Han är överallt och äntligen fick jag se att alla berömmande ord och rykten som går om Johansson verkligen stämmer, världens kanske bäste!”
"Bajdoff" var en av de tongivande spelarna när IFK Norrköpings hade stora framgångar under 1950- och 1960-talen, inte minst genom det effektiva samarbete med Bengt "Zamora" Nyholm. På albumet Himmelska dagar (1987) av IFK-fansen Eldkvarn omnämns han tillsammans med Bengt "Zamora" Nyholm i låten "Alice". Låtens huvudperson minns en parad i Norrköping från sin barndom.
”Snöfall och plogbilar en vinternatt
ambulanser och spårvagnar som körde ikapp
Jag såg Luciatåg med tomtar och troll
Zamora och Bajdoff och en jättefotboll”
Källor:
Bajdoffs memoarer som finns att läsa i sin helhet på Tomas Junglanders hemsida.
Diverse texter skrivna av Tomas Junglander
IFK Norrköpings 100-årsbok
Brita Nordholm & Magnus ”Mankan” Nilsson; Nästa år tar vi guld, morsan
Gunnar Hagberg; Hundra år på Parken
Bajdoff - en film av Brita Nordholm.
Arne Norlin; 1958 När folkhemmet fick fotbolls-VM
