Intervju med Joel: "Det gäller ju att både heja på sitt eget lag men också ta chansen att håna motståndarna lite."
Ni kan inte ha missat den. Den korta sekvensen där man tydligt ser en ung bajensupporter hånfullt klappa åt ännu ett misslyckat AIK-anfall. Men vem är denne yngling?
Han sitter där, omgiven av enbart svartgula. Klippet gjordes snabbt om till en gif-bild som fick enorm spridning bland bajare. Jag fick höra berättelser om folk som suttit på krogen efter segern och sett klippet om och om igen. Många hörde av sig till mig och sa att vi måste leta rätt på killen. Att han förtjänar en hyllning. Det är skönt kaxigt att göra exakt det där i den omgivningen. Efter en efterlysning på sociala medier fick jag napp. Under onsdagen gjordes så en intervju med Joel.
Hallå där Joel, supportersnackisen i Bajenland just nu. Vem är du?
- Jag heter Joel, är 13 år och bor i Vaxholm. Jag bor med min mamma, pappa och två brorsor. En storebror och en lillebror. Jag försöker gå på så många matcher jag bara kan. Birkir är favoritspelaren i laget. Jag tycker om hans offensiva kvalitéer och hans snabbhet. Han är grym.
Hur tusan var det att sitta där, omgiven av felfärgade?
- I början var det nästan lite kusligt. Där vi satt var ju alla andra aikare och jag undrade lite hur det skulle bli. Men så fort jag kom in i matchen glömde jag bort det. Jag körde på som vanligt!
Fick du höra mycket skit under matchen?
- Nä, inte direkt. Jag är ju ett barn så folk hade säkert mer överseende med det än vad de skulle ha annars men det är klart, så fort jag skrek på Hammarby så var det många som försökte skrika mer tillbaka.
Stämmer det att det är dina bröder du sitter med?
- Ja, det är mina bröder. De båda är AIKare. Min yngsta brorsa ska snart fylla 12 och det var han som hade fått i present att vi skulle gå på matchen. Han hade naturligtvis helt andra förhoppningar på resultatet.
Om flertalet i familjen är AIKare gör det mig nyfiken på hur det kommer sig att just du hittade den rätta vägen?
- Mina föräldrar är inte särskilt fotbollsintresserade, men när jag gick på förskolan så umgicks jag mycket med några killar vars föräldrar var väldigt mycket Hammarby. Då blev jag också bajare. Därefter så var det nog så att det var när min storebror gav mig en Hammarbytröja när jag fyllde 6 eller 7 som det verkligen blev grönvitt.
Beskriv din känsla när Pa Dibba gjorde 2-1.
- Det var magiskt! Då reste jag mig upp och skrek allt jag hade. Vilken match! Jag var ganska optimistisk innan och trodde på att vi skulle åka därifrån med minst 1 poäng. Nu blev det alla tre.
Vad känner du själv när du ser klippet som nu vält hela den grönvita delen av Internet?
- Haha, det är rätt roligt. Jag känner mig nog lite stolt men tänker samtidigt att det kunde ha varit vem som helst som gjort sådär. Det gäller ju att både heja på sitt eget lag men också ta chansen att håna motståndarna lite. Jag tyckte att deras nummer åtta slog inlägg på inlägg och folk där framme bara missade. När så Goitom missade just där kändes applåden självklar.
Vi avslutar samtalet. Joel är en synnerligen lättpratad och vältalig trettonåring. Jag är dock inte helt säker på att han har förstått vilken skön ikonstatus han fått bland luttrade, äldre supportrar. Jag är dock helt övertygad om att Joel kommer stå på läktaren om och om igen. Det gick sannerligen inte att missa att hans färger är de rätta.
Klippet är episkt och kommer att leva sitt digitala liv länge.
