När något kärt tar slut...
... då tror många att ett förnekandet ligger nära till hands. Det är fel, uppåt väggarna fel.
Förra måndagen, den femte september, gick jag ner till Årsta för att kolla eftermiddagsträningen. Då fick jag en tidig födelsedagspresent som jag mer än gärna kunnat vara utan. Beskedet att Micke ”Hella” Hellström numera är fotbollspensionär tog hårdare än jag hade föreställt mig.
Vad i helvete!? Hade vi inte mer eller mindre blivit lovad ett värdigt avsked på Söderstadion och en möjlighet att ta avsked av en genuin fotbollshjälte på ett sätt vi aldrig skulle glömma? Det angavs skäl som jag i ett tillstånd av upprördhet (vilket jag dolde väldigt väl) hade svårt att köpa. Till att böja med, men nu vet jag bättre.
- Faan, skulle vi än en gång missa att få visa en trotjänare vår djupaste vördnad och tacksamhet. Vi vill tacka ”Hella” för 16 fantastiska säsonger i A-laget!
För exakt en vecka sedan gick officiella hemsidan ut med den tråkiga nyheten och jag är faktiskt glad över att jag befann mig på Fårö totalt avsågad från verkligheten. Jag fick beskedet två dagar senare när jag ringde till träningen på Årsta. Sedan dess har mycket av tiden ägnats åt att fundera över hur i helvete man skriver ihop en text som är värdig denna unika fotbollspelare. Efter en del funderande kom jag fram till min första tanke. Det är den första känslan som brukar vara den rätta och den ser ut som följer:
I matchen mot Helsingborg fick jag först beskedet att Petter Andersson var förkyld och att Linderoth tänkte starta med Micke Andersson på topp. Döm om min förvåning när jag fick se att Petter Andersson deltog i startelvans övningar och att Micke inte syntes till, hur jag än letade. Några samtal senare fick jag beskedet att Micke A kände av en skada i vaden (tror jag att det var). Och därför fick Petter A starta. Även Runström och Mikkel kände sig lite hängiga. Något virus tydligen.
Hur som helst. Bänkfolket värmde också upp och bland dem fanns Hella. Ett lite hopp tändes eftersom en förutsättning för att Hella skulle få göra ett inhopp var att han fanns på bänken. Sunda förnuftet sa att om det skulle bli några minuters spel för Hella så skulle det ske på Söderstadion. Det var alltså fem chanser kvar. Ikväll var en av dessa.
Jag behöver knappas orda något om matchen de flesta vet vilken fantastisk föreställning det var. Skillnaden för mig var att från och med nu bestämde jag mig för att försöka hålla koll både på matchen och när bänken värmde upp. Direkt när andra halvlek startade såg jag att Harris, Micke A och Erik J värmde. Ingen Hella suckade jag tungt och omärkligt inombords. I nästa sekund drev Petter Andersson upp bollen och fick två möjligheter. 3-0 var ett faktum. Sucken förbyttes i ett allt annat en omärkligt vrål.
Helsingborg gjorde två snabba och nerverna kom in både på plan och på läktarna. Mikkel orkade inte mer och Micke Andersson byttes in. Alltså har Hella bara två chanser kvar i den här matchen.
Erkan drar omgående in en kanon som ändrar riktningen på en spelare i Helsingborg. 4-2 och Petter Andersson vill byta. In kommer istället Erik Johansson och nu har Hammarby och Hella bara ett byte kvar. Med den tanken i huvudet så är min minnesbild den att Hella får order om att värma upp. Kanske, kanske det ändå finns en liten möjlighet. Vi äger faktiskt matchen nu. Tidaholmkvarten gör sitt inträde och nu har jag svårt att koncentrera mig på matchen.
Lyckan över att det verkar gå vägen mot Helsingborg är ingenting emot den lycka jag känner när Thoma Åhlund vinkar till sig Hella. Jag har ingen uppfattning om tiden utan jag ser som i ett töcken hur Åhlund säger några ord till Micke Hella. I denna stund kunde jag givit vad som helst för att ha en läppläsare bredvid mig. Du får ursäkta mig fiskhandlar´n.
Tyvärr fanns ingen sådan att uppbringa och innan jag hann få tag på någon gick Åhlund och Hella mot Hammarbys bänk. Men någonstans här får Runström fram beskedet att han inte orkar mer. Kontraorder utfärdas tydligen och mitt i sina förberedelser på att göra sina sex, sju minuter på Söderstadion så bestäms det istället att Haris ska in. Jag kan tänka mig att det beskedet kommer ungefär samtidigt som Erik gör 5-2. När Haris fått av sig överdragskläderna ser jag hur Hella peppar Haris. Skulle jag varit lite mera sentimental hade jag antagligen fällt en tår just där, men istället tittar jag upp och får se hur Erkan gör 6-2.
Nu är det bara för mycket känslor som ränner genom kroppen i så många märkliga omloppsbanor att jag har svårt att få luft.
Glädje över utskåpningen av Helsingborg ställs mot sorgen av att det tredje bytet är nära förestående (någon fjärde byte kommer vi nog aldrig att få uppleva igen, fast det hade varit värt det för Hella´s skull) och att det sedan bara är fyra hemmamatcher kvar. Fyra chanser där Hammarby har förstärkt med två spelare och vår skadefyllda trupp börjat återhämta sig så att vi nu i princip kan ställa upp med två fullgoda allsvenska lag. Hur stor chans har Micke ”Hella” Hellström att få sitta på bänken i det läget?
Haris byts samtidigt in och Runström går av. Är denna sekvens en symbolisk sekvens? Kommer någon av dessa två spelare fortsätta länken efter Hella? Vi kan väl alltid hoppas!
Med facit i handen så vet vi nu att detta var Mikael Hellströms sista chans att ta ett värdigt farväl av den publik som älskat honom förbehållslöst. Han är lika trogen som vi som sitter på Söderstadions läktare. Han är lika trogen som Kenta Ohlsson. Men det är mer som förenar dem. Bägge dessa spelare fick endast spela en landskamp för Sverige.
Det är spelare som dessa två nämnda som inger respekt långt utanför den egna supporterkretsen. Alla älskar en trotjänare och jag hade verkligen sett fram emot att tillsammans med elvatusen likasinnade få ta avsked och hylla Hella. En av de största Bajenspelarna som beträtt Söderstadions gröna gräsmatta. Nu blev det inte så. Trots att jag vet att han slet och led i de tysta för att få uppleva en sådan stund. Det sket sig fullständigt och det finns inget att skylla på annat än olyckliga omständigheter.
Det är bara för Mikael ”Hella” Hellström att gå med i klubben: ”Det kunde gjorts på ett annat sätt kanske”, tillsammans med Patrik ”Pinnen” Andersson och Hans ”Eskil” Eskilsson.
- Christer Fursth fick trots allt en riktig hyllning, om det kan vara någon tröst?
Nu talas det om att arrangera någon slags värdigt avsked i någon av de tre avslutande matcherna på Söderstadion. Då får vi se till att göra det bästa av situationen!
Vi avslutar med en imponerande Micke Hellström statistik från Bajenfacit:
• 1 SM-guld
• 1 Stort Silver
• 1 Litet Silver
• 2 gånger har ”Hella” tagit Hammarby upp i Allsvenskan
• 16 säsonger i Hammarbys A-trupp
• 11 säsonger i Allsvenskan (Jag räknar även med årets säsong, trots att det inte blev något spel).
• 5 säsonger i Division 1
• 300 seriematcher
• 177 Allsvenska matcher
• 123 Division 1-matcher
• 4 Kvalmatcher
• 4 Europacupmatcher
Första seriematchen spelades i allsvenskan den 13 augusti 1990. Den helt osannolika dunderförlusten mot Djurgården 9-1 (4-0).
Järnkaminerna gav ut den matchen på DVD förra julen och hur konstigt det än kan låta så är jag väldigt tacksam för det. Vem trodde att vi skulle få möjlighet att se Hellas debutmatch när andan faller på. Inte jag i alla fall! Detta är ett intressant tidsdokument, som visar när en fotbollshjälte tar sina första stapplande steg i elit samanhang.
Sista allsvenska matchen i karriären kanske inte är så mycket att orda om. Men det tycker jag! Micke Hellström byttes in i den 89: e minuten i bortamatchen mot Elfsborg, i omgång 25, den 25 oktober 2004. Elfsborg - Hammarby 0-1 (0-1).
När något kärt tar slut då tror många att ett förnekandet ligger nära till hands. Det är fel, uppåt väggarna fel. Istället är det fullständig acceptans. Den dåliga nyheten tränger undan allt och du förstår precis vad som sägs. Man förstår att Micke Hellström aldrig mer kommer att spela i en A-lags tröja. Det är slut, det är över, det är finito… Vi kommer aldrig att få se Hella på Söderstadion igen! I alla fall inte i matchsituation. Man förstår samtidigt som det svindlar för ögonen och balansen blir ostadig. Illamåendet sveper över en samtidigt som man vet att det kommer att gå över. Nya hjältar gör sin entré, men de gamla glöms aldrig bort därför att vi gömmer dem i våra hjärtan. Vi vet att vi kan ta fram dem precis när vi vill. Det är bara det att vi under en lång tid hunnit drömma om hur det perfekta slutet skulle se ut:
Hella skulle ha kommit in mot Göteborg den sista kvarten vid ställningen 2-2. Runström skulle ha blivit fälld innanför straffområdet på stopptid och givetvis är det Hella som överlåts ta straffen. Matchens sista spark skulle inte vara avgörande för någon placering. Det är inte det som är det viktiga. Det viktiga var att matchens sista spark skulle gå i mål och att den samtidigt skulle avsluta Micke Hellströms karriär. Sedan skulle laget bära Hella runt Söderstadion i guldstol till en explosion av lycka och glädje för alla närvarande.
Det var så det perfekta avskedet hade målats upp inne i mitt huvud, men givetvis trodde jag aldrig det skulle ske. Men det var en underbar fantasi!
Vi syns i Bajenvimlet!
PS! Ni är inte så många som läst Hasse Gängers text om och med Micke Hellström, ur boken Hammarby 12 säsonger. Gör det för den är läsvärd. Du når texten genom att klicka under Hylla Hella bilden.
