Ishockey och Fotboll…
...eller en publik studie. Farstamannen levererar ännu en gästkrönika. Det tackar vi för.
Av hemlig anledning var jag i helgen på resa till Göteborg. Eftersom jag inte kunde stilla mitt idrottsintresse med en halv halvlek av matchen Gais - Jönköping blev det till att fixa inträde även till ishockeykvartsfinalerna mellan Västra Frölunda och Modo.
Jag har i många år haft fördomen/åsikten att ishockeypublik är betydligt mindre intresserad av sport än vad fotbollsditon är. Och hujedamej vad jag fick detta bekräftat i Scandinavium.
Kan någon av kvinna född berätta för mig varför det är så jäkla viktigt att komma på sämst sjunde plats i korvkön? Eller att få pissa före bänkgrannen?
Redan efter dryga 16 minuter in i perioden skulle folk börja tränga sig ut från raderna, utan någon som helst hänsyn till att vi satt ett helt gäng och faktiskt ville se fighten. Samma jeppar kom sedan tillbaka ett par tre minuter in på nästa period och skulle tränga sig in på sin plats.
I Globen är det så att vaktisarna stänger dörrarna för insläpp under spelet och öppnar vid avblåsning. Det är ett bra system.
På Söderstadion befinner man sig ju allt som oftast på norra och där noterar man inte lika lätt om folk försöker knalla iväg. Men jag har en känsla av att man mycket hellre står kvar på en fotbollsmatch. Egentligen märkligt eftersom halvleken tar minst 45 minuter. En hockeyperiod är ju klar på cirka halvtimmen.
Dessutom förundrades jag över den närmast totala bristen på engagemang hos ishockeypubliken. Visserligen var det spännande matcher med sudden death i båda, och jag vet att det kan vara tyst på Bajenmatcher när det är kusligt dramatiskt, men här kom tystnaden av annat. För när "klappa händerna när du är riktigt glad” dånade i högtalarna levde folk upp och började tjoa.
Visst kan det vara så att en kvartsfinal i ishockey är dyr och många av dem som var där, åtminstone på fredagskvällen, var bjudna av någon arbetsgivare eller kund. Men till och med Frölundaklacken var pinsamt tyst. Jag lovar att Öster har mer tryck på sina hemmamatcher i fotboll.
Å andra sidan är det ju svårt att föra liv om man gör som det 12-mannagäng som satt raderna framför oss. De drog iväg efter 10 minuter av första perioden och kom sen tillbaka när det var 5 kvar av sista. Baren lockade uppenbarligen mer.
Nu ska det sägas att detta inte är färgat av någon form av Göteborgshat. Jag har upplevt samma saker i såväl Gävle som Malmö och Stockholm. Hockeypubliken är märklig.
Men en sak har hockeyn som inte fotbollen är i närheten av: Inmarschen!
Där Lars-Åke och hans polare skapat en närmast kristen intågning med hand i hand och märkliga hälsningar på domare och motståndare har ishockeyn kvar separata entréer. Motståndarna får komma in bakvägen under burop medan hemmalaget äntrar isen under fyrverkerier och tung musik.
Jag vill inte ha påsksmällare och högtalardån när Bajen springer in på Söderstadion. Men jag vill ha tillbaka det massiva buandet mot motståndarna som sen övergår i ett euforiskt vrål när Bajen springer in.
Jag tror faktiskt att även motståndarlagen föredrar det framför det megapatetiska spektakel som nu föregår matcherna.
Annars kan ishockeyn få behålla sina idéer och sin publik för sig själv.
- Jag går på sport för att se matchen!
