Alla rensar Glenn och heter Fisk!
Signaturen Kalle Skröder levererar en skön gästkrönika. Håll till godo…
Vi är Bajen och vi skiter i alla andra. Vi älskar Hella, oss själva, Södermalm och ingenting är större än vårt lag. Vår klubb som är den vackraste av klubbar. Våra färger som är de vackraste av färger. Vad stort att vi står upp för vårt lag trots att tvivel fanns. Det är kärlek och det är vackert. Tänk att likt AIK:are hela tiden behöva vara rädda. Rädda för att andra ska lyckas och behöva bry sig om vad andra gör. Tänkt att likt de där från, vad de nu är ifrån, behöva vara rädda. Rädda för att andra ska lyckas och behöva jubla åt våra mål. Tänk vad de är rädda. Rädda för oss och rädda för sig själva. Vad jobbigt det måste vara att hålla på Djurgården eller AIK. Vad är kärlek om inte att stå upp för sitt lag i med- och oftast motgång? Vad är kärlek om inte att hylla sina egna och att hylla Hella? Igår såg jag ett lag med stolthet. Stolthet över en lojal lagkamrat som slutar, stolthet över sina färger och över sina supportrar. Stolthet över den sport de utövar, den serie de spelar i och stolthet över den arena som de spelar på. Det är inte glamor men det är kärlek. Jag är stolt. Stolt över att vi stod upp för vårt lag. Stolt över den stämning som vi skapade. Stolt över att jag tillhör den vackraste av klubbar och de stoltaste av supportrar. Stolt över att Mikael Hellström fick ett -livstidssäsongskort- på Söderstadion. Det är kärlek. Kärlek är inte SM-guld. Kärlek är större än så. Kärlek är att vara lojal.
När jag kom hem efter matchen fick jag ett sms från en kompis med sympatierna i Solna som skrev följande: ”Bra jobbat!! Varför jublade ni?” Jag tänkte efter ett tag sedan skrev jag tillbaks: ”Därför att kärleken är större än hatet.” Han hörde inte av sig något mer. Han förstod nog inte vad jag menade. Det är nog inga andra än vi själva som förstår. Jag är så glad över att jag tillhör de som förstår. De som förstår hur roligt det är när någon skriker:
”Alla rensar Glenn och heter Fisk!”
