Gästkrönika: Säsongen; FYRA eller fyra…?
Vi tackar signaturen Montana för sin summering av den allsvenska säsongen 2005.
bra:
24 poäng av 24 möjliga mot Halmstad, Häcken, Landskrona och Assyriska
också bra:
8 poäng av 12 möjliga mot djurgården och Malmö
godkänt:
6 poäng av 12 möjliga mot Göteborg och Helsingborg
direkt pinsamt:
5 poäng av 30 möjliga mot Gefle, Sundsvall, Örgryte, Elfsborg och Kalmar
bonuspinsamt:
ytterligare en förlust mot Kalmar (i cupen)
Med facit i hand så kunde vi spöa vilket topplag som helst i allsvenskan, förutom Kalmar... Med facit i hand kunde den totala poängskörden med rätt inställning ha varit ännu bättre.
Min summering av säsongen säger:
Det var inte bättre förr men det kunde lik förbannat vara bättre idag. Vi har idag en tillräckligt namnkunnig och bred trupp för att nästan vilken komponerad elva som helst ska kunna gå in och KÄMPA NED lagen ovan (som vi ”lyckades” knipa fem poäng av) i minst tre av fyra halvlekar. Så stor tilltro till dagens trupp har jag och därför skriver jag = misslyckande. Det går inte att bortförklara hela poängbortfallet med skador på nyckelpersoner i dessa matcher. Visst var inte kontinuiteten den bästa men, som sagt, vi har en bred trupp där varje ersättare borde lysa av vilja att prestera. Enstaka floppar, visst, men inte i totalt 10 av 26 matcher.
Officiella rapporter från perioderna där vi tappade kontakten med täten sa att vi spelade bra men hade stolpe ut och annat oflyt. Jag håller inte med. Från min plats såg jag få målchanser, krampaktigt spel och värst av allt, håglösa spelare.
Hade vi slutat fyra efter att ha genomfört varje match som om det gällde liv och död och då kanske tappat en och annan mer pinne mot lag som slutat före oss i serien hade det varit lättare att acceptera, om vi därmed trots vårt fina spelarmaterial legat steget efter toppen. Men nu gör vi ju inte det, vi ligger istället steget efter för att vi underpresterar mot sämre motstånd.
Problemet är uppenbart. Vi klarar inte av att mala ned dessa sämre motståndare. Istället för att trumma på så sprider sig en oro så att vi i värsta fall istället för att göra mål släpper till skitmål. För få vinnarskallar syns på planen. Visar alla ett kollektivt jävlar anamma så slår vi dessa lag även fast liret inte stämmer till hundra. Det är min fasta ståndpunkt. Inte alla matcher, men tillräckligt många för att tillskansa sig fler segrar i slutändan…
Lösningen lämnar jag till tränarstaben och spelarna. Någonting saknas uppenbart när många av oss på läktaren upplever att vinnarskalle, hjärta och inställning saknas hos spelare i lite för många av säsongens tjugosex allsvenska matcher (plus cupmatcher).
Därför känns fjärdeplatsen som, jaha – vi kom fyra i år (inte FYRA), men tänk om… Detta beroende på att jag lever i nuet och värderar framgång efter dagens förutsättningar, inte baserat på historiska resultat eller framtida förhoppningar.
