Hur speglar ”Offside” svensk fotboll?
Offside är Sveriges ledande tidskrift inom fotbollsjournalistik. Tidningen har haft en enorm utveckling de senaste åren mycket tack vare sin nya utformning. I samband med övergången från pocket till ”bildtidning” fanns en oro från vissa läsare att det skulle innebära en ökad likformning med övrig svensk fotbollsjournalistik. Har Offside gått i populismens fälla?
Jag är vad man skulle kunna kalla en ”trogen läsare” av tidningen Offside. Jag har alltid gillat tidningen och så fort senaste numret landat på hallmattan har jag omedelbart satt mig för att läsa den från pärm till pärm. ”Problemet” med mig som läsare är att jag inte är objektiv, jag är fotbollssupporter. En positiv text om Malmö FF upplever jag inte som något positivt. Den kan vara intressant, absolut, men det är ingenting som får mig som läsare att bli extra nöjd.
Men det där har aldrig varit ett stort problem med Offside. Jag har alltid uppfattat tidningen som mångsidig och oparisk. Offside ger en bredare, djupare och klarare bild av fotbolls Sverige än andra tidningar.
Men så har något hänt. En känsla har kommit smygande. Jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på det men den har ökat för varje nummer. Men det var först när jag öppnade det senaste numret som det verkligen slog mig. Först ett mastodontreportage om landslaget – igen. Tjugo sidor om landslagets massör, bläddrar vidare. Ytterligare ett reportage om landslaget . Men den här gången skrivet om deras supportrar och dessutom av Magnus Hagström vilket gör att jag läser det.
Intressant nog sätter Hagström fingret på mina egna känslor för landslaget, det saknas en ”vikänsla” för min del. Jag kan inte identifiera mig med landslaget och har svårt att tycka bra om spelare som jag till vardags hatar för att de spelar eller har spelat för någon rivaliserande förening. Dessutom, vad har förbundet någonsin gjort för min klubb? Jag kan lista ett otal saker förbundet gjort mot min klubb men inte för. Därför känns landslaget inte så högt prioriterat för min del.
Jag bläddrar vidare och då kommer det, reportaget med Tobias Hysén. Sju sidor text och bild om en Djurgårdsspelare – igen. Bläddrar förbi även denna text för om det är något jag har fått nog av i media så är det Djurgårdsspelare och då speciellt sådana som talar göteborgska. Läser reportaget om Rosenborg som är bra, går tillbaka och läser den första texten om landslagsmassören och hans vänner som tyvärr är mindre bra skriven. Lägger ifrån mig tidningen.
Frågan som väcks i mitt fotbollsgalna huvud är ”har jag rätt”? Handlar varje nummer av Offside om mer eller mindre samma sak när det gäller svensk fotboll? Är det jag som är överkänslig eller handlar varje nummer om landslaget, Djurgården, Malmö och IFK Göteborg?
Jag tänker inte låta frågeställningen hänga i luften utan bestämmer mig för att ta reda på om jag har rätt eller fel. Tillvägagångssättet är vad som akademiskt kallas en kvantitativ innehållsanalys. En analysform som går ut på att man mäter frekvensen av ett visst fenomen i ett visst mediesammanhang.
Jag har gått igenom samtliga nummer av tidningen Offside sedan de gick över till sitt nuvarande format (tre årgångar – 17 nummer). Därefter har jag räknat antalet texter som handlar om svensk fotboll. De som handlar om resten av världen har jag inte brytt mig om. Texterna om svensk fotboll har jag sedan delats in efter två olika ”variabler”. Dess format, det vill säga om texten är ett reportage (minst två hela sidor text), en helsida eller mindre än en helsida. Jag har inte räknat de minsta texterna det vill säga de som är mindre än en halvsida och jag har inte heller tittat på de recensioner som finns längst bak i varje tidning. Förutom format har jag sen även tittat på dess innehåll. Vad handlar texten om?
Texterna har fördelats i ett antal olika kategorier. Landslaget är en kategori och i den hamnar alla texter som handlar om landslaget som helhet. De allsvenskaklubblagen är nästa kategori, här fördelas texterna som helt eller delvis handlar om en specifik klubb. Som exempel: skulle det finnas en intervju med Rickard Norling hade det räknats som en text om AIK. Här hamnar även texter som har fokus på personer som har en tydlig koppling till en viss svensk klubb men som inte tillhör den just nu. Exempelvis räknas en text om Kim Källström som en Djurgårdstext.
Här kommer en viss form av subjektivitet in i bilden. För mig är kopplingen Källström – DIF given. För mig är han en symbol för DIF och kommer så att vara tills något får mig att ändra uppfattning. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att det är så för alla andra. Någon kanske uppfattar Källström som en symbol för BK Häcken snarare än DIF. Detta skulle i så fall såklart ändra resultatet på analysen men det är en risk jag får ta. Nu är det jag som gör analysen och mina glasögon är grönvita med allt det innebär. Självklart har jag inte låtit det slå över, exempelvis räknas inte texten om Rosenborg som en text om Djurgården bara för att Dorsin nämns i ett stycke. De längre texterna behandlar i vissa fall fler än en klubb och har då fördelats i en egen ”formatkategori” som jag kallat ”reportage med delvis fokus” det innebär att en text kan fördelas på flera olika klubbar.
Nästa kategori är ”utlandsproffs” och hit räknas texter om spelare som jag inte uppfattar ha en solklar koppling till någon svensk klubb. Som exempel kan man nämna ”Chippen”, Per Zetterberg och Henke Larsson. Jag vet att Larsson har koppling till Helsingborg men återigen kommer en viss form av subjektivitet in i bilden. ”Henke” har varit proffs så pass länge att han på många sätt snarare blivit en folklig symbol för landslaget.
Slutligen har vi som i alla analyser av den här typen en kategori ”övrigt”. Under den hamnar de få texter som inte har någon klubb eller spelarkoppling alls exempelvis texten om de hemlösas landslag.
Vilket är då resultatet? Det absolut vanligaste ämnet i Offside är utan tvekan landslaget. Av de nummer jag gick igenom handlade totalt 28 texter om landslaget. Av dessa var inte mindre än 15 stycken det jag definierat som ”reportage” det vill säga texter längre än en sida. Det här är inte speciellt förvånande eftersom Offside bland annat haft ett helt nummer om VM 94 vilket givetvis drar upp antalet. Landslaget är dessutom något som väldigt många tycker är väldigt intressant även om nu jag inte är en av dem. Dessutom kan man tänka sig att landslaget tilltalar en större del av befolkningen vilket kanske gör tidningen lättare att sälja.
Men sen kommer det mer intressanta: på en delad andraplats kommer Malmö FF och DIF. Dessa två klubbar har inte mindre än 19 texter var. Av DIF:s 19 är nio stycken reportage som helt fokuserar på klubben och ytterligare två som delvis fokuserar på dem. Till detta kommer dessutom fem helsidor. Bland reportagen kan nämnas intervjuer med Ibrahim Ba, Andreas Johansson, Den Ouden med flera. Malmö har lika många texter men en annan fördelning: färre reportage, fem helt om MFF samt två delvis om MFF, men fler helsidor (nio). För att förstå skillnaden i mängden text kan man jämföra med den klubb som kommer närmast efter: Halmstad BK med tio texter varav fem är helsidor och ett är ett delvis fokuserande reportage (en intervju med Michael Svensson).
Offside skriver alltså dubbelt så mycket om MFF och DIF jämfört med någon annan klubb i Sverige. Att det är så har så klart till viss del sin förklaring i hur medaljerna fördelats de sista åren och att bägge klubbarna haft satsningar som stuckit ut och som till viss del är värda en del uppmärksamhet. Men jag anser det också vara ett bevis på att Offside till viss del fallit i populismens fälla. Likt en medgångssupporter följer fokus den klubb som för tillfället toppar tabellen. Detta leder även till att man tappar i bredd.
För min del får man gärna skriva ett eller annat reportage om klubbarna som går bra, det är väl inte mer än naturligt. Det kan rent av vara intressant att höra hur de arbetar. Men börjar man följa kvällspressens upplägg allt för mycket och nästan enbart skriva om dessa klubbar är man på tunn is. Jag läser hellre en text om ÖSK:s krig med förbundet, om hur Norrköping aldrig lyckas med sina satsningar eller om hur Boden BK lyckas driva en elitklubb bland miljoner av mygg men knappt några människor än jag läser ännu en text om något Aftonbladet tjatat ihjäl under och efter säsongen.
Jag hade dock fel på en punkt. IFK Göteborg är visserligen tillsammans med Elfsborg (tack vare Svenssons) den klubb som efter ”toppduon” har flest reportage med fokus på klubben men antalsmässigt är man ett ”mittenlag” med sina åtta texter. Min egen klubb, Hammarby, som jag innan analysen tyckte fick minimal täckning i tidningen visade sig ändå nämnas lite då och då. Vi placerar oss faktiskt på samma antal som HBK med tio texter varav åtta är helsidor men endast ett reportage som till viss del fokuserar på klubben (en text som bland annat handlar om jakten på ”Mr X”).
Av ”storklubbarna” är den klubb som får minst uppmärksamhet Helsingborg med sina två helsidor. Men detta skulle som tidigare nämnts ha sett annorlunda ut om ”Henke” texterna hade inkluderats. Utan ”Henke” brädas HeIF till och med av lokalkonkurrenterna TFF och BoIS.
Sammanfattningsvis kan man säga att Offsides huvudsakliga fokusering ligger på landslaget. Därefter följer DIF och Malmö som är i en klass för sig. Efter dessa kommer fem klubbar men med ungefär hälften så mycket uppmärksamhet: Halmstad, Hammarby, Göteborg, Elfsborg och AIK. De större reportagen fördelar sig ungefär på samma sätt.
Offsides trovärdighet som ledande inom svensk fotbollsjournalistik bygger i mina ögon på att man inte är som alla andra. Börjar man dock att följa övriga medias ”medgångsfokusering” riskerar man dock att glida åt det hållet. Mitt mål med den här texten är helt enkelt att lyfta fram det jag uppfattar som ett problem. Offside fyllde ett tomrum när den lanserades. Det är den enda tidning vi fotbollsdårar verkligen kan njuta av och det får inte förstöras av att tabellen styr innehållet.
