Söderbor, Hammarbyare, Nackavänner...
... Magnusson inledde sitt traditionella tal på julafton, för nittonde gången.
Julafton är en väldigt traditionell dag och vi har alla våra seder, där vanans makt är större än vi egentligen borde tillåta den att vara.
Själv hör jag till den kategorin som anser att ett besök vid ”Nackas Hörna” klockan 12.00 hör till något man absolut inte kan vara utan. I år var inget undantag. Det är något mycket speciellt med att kort efter det att man svängt in från Götgatan, på håll, närma sig den stora folkmassan. Julmusiken klingar högre och sorlet och skrattet skänker värme vad än termometern visar. Detta år var det ovanligt varmt och gyttjan runt Nackastatyn talade sitt tydliga språk. Vintern har ännu inte riktigt tagit sitt grepp över Söder.
Besöket brukar vara runt en halvtimme och man hinner önska kända och okända personer en riktigt God Bajenjul.
Detta julfirande brukar dra till sig en del personer som, hur gärna man/dom än skulle vilja det, inte kan kalla sig Hammarbyare. I år lade jag märke till den förra statsministern och Elfsborgaren Ingvar Carlsson. Men inga ögonbryn höjdes över detta, för Nacka är så pass stor att han räcker (och blir över) till alla som vill delta i hyllningarna.
Glöggen och pepparkakorna smakade som vanligt helt fantastiskt och Bajen Fans ska givetvis ha en stor eloge över sin insats i år, precis som alla tidigare år.
Magnusson tar till orda och harklar sig i mikrofonen…
- ”Söderbor, Hammarbyare, Nackavänner!
Det har nu gått sjuttiosex år sedan Lennart Nacka Skoglund föddes i huset bakom er och hans namn nämns fortfarande med den största respekt. Casinorevyn satte i höstas upp en pjäs om hans liv och Aftonbladet hade Nacka med på sin lista över fotbollens största artister genom tiderna. Nacka började i den lilla kvartersklubben Stjärnan men redan tidigt såg man att han kvaliteter utöver det vanliga. Som sextonåring kom han till Bajen men till säsongen 1950 blev han överlurad till det där laget som idag pendlar mellan allsvenskan och superettan. Så här uttryckte han det om tiden i Solna:
"Mitt hjärta fanns hela tiden hos Hammarby som höll på att vinna division tre. Hammarby behövde mig och där hade jag alla mina goda vänner. Vi var verkligen kompisar. Fattiga men glada söderkisar, traktamenten förekom inte, man kunde möjligen få en femma om man gjort en skaplig match".
Det blev bara fem allsvenska matcher, sedan var det dags för VM 1950, Nacka var bara 20 år men gjorde en mycket bra turnering i Brasilien. Han var lätt att känna igen, det gula håret stod rakt upp och sällan har ett smeknamn passat bättre: den vajande majskolven. Mot Italien var han bäst på plan men han blev tyvärr skadad mot Paraguay. Sverige kom till slut trea.
Nackas andra VM blev det i Sverige 1958, efter succéåren i Italien var Nacka ett stort namn och han kunde räkna med en viss bevakning. Trots detta blev det succé, bäst på plan mot Mexico, målskytt mot Tyskland i semi och en bidragande orsak till att Sverige tog silver. När världslaget sedan förkunnades fanns brassarna Didi, Pele, Garrinccha, Nilton dos Santos, fransmannen Kopa med och så Nacka Skoglund förstås.
Till slut vill jag berätta en liten historia, det var när Olle Aldrin staty skulle invigas 1985 när en arg dam skrev insändare till diverse tidningar och ifrågasatte att en fotbollsspelare skulle stå staty.
Det är ju bara kungar, genier och stora artister som får stå staty skrev hon. Hon anade inte hur rätt hon hade, Nacka var ju både kung, geni och en stor artist.
- God jul och gott nytt år”.
De efterföljande bandyapplåderna följdes av ännu mera julmusik, samt ett antal brinnande bengaler. Vänner och kamrater gav varandra värmande kramar och önskar varandra en fortsatt God Jul. Själv börjar jag lunka tillbaka mot Skanstulls tunnelbanestation, men kan inte låta bli att titta in på Skivfönstret för att önska personalen ett riktigt God Jul, utan en tanke på något inköp. Trots detta kom jag ut med (vad det skulle visa sig senare) året bästa platta. Tillfälligheter gjorde att jag fått njuta av ”I Believe To My Soul” under julhelgen. En nyinspelad platta med de gamla soullegenderna Ann Peebles, Billy Preston, Mavis Staples, Irma Thomas och Allen Toussaint. Producerad av Joe Henry, som i texten på skivan säger, the result, then, is new music done in a classic mode.
- Helt fantastiskt om i frågar mig, så årets bästa julklapp köpte jag till mig själv.
När jag avslutar denna text på annandagsafton så ser jag på text-tv att Hammarby leder i bandy över Sirius med 5-2. Jag önskar Magnusson och övriga Bajare en klar seger samt även en vinst mot Önnered i handbollen senare i eftermiddag.
Vi syns i Bajenvimlet!
