Prestige, trender och svikare
Nervösa tankar och funderingar inför första derbyt.
En match som är så prestigeladdad som Real Madrid – Barcelona blir underhållande oavsett spelkvallite. Förutsatt en sak: Att man inte håller på något av de två lagen. På tisdag är det dags igen, Hammarby – Aik, och den här gången kommer jag garanterat inte kunna njuta. Nerverna är redan nu, tjugofyra timmar innan avspark, på helspänn och nervositeten är påtaglig.
Real – Barcelona utvecklades till en ”svikarnas” match. Första målet gjorde Ronaldo, en gång i Barcelona, och kvitteringen sattes av Luis Enrique en gång i tiden Realspelare. Enrique som för övrigt visste exakt vad han skulle göra för att få motståndarna ur balans. Hatad av motståndarna men ovärderlig för de egna. Tisdagens match har potential att utvecklas i samma riktning. Här heter inte ”svikarna” Ronaldo eller Enrique utan Alm och Östlund.
Andreas Alm är en mardröm. Jag kan faktiskt inte komma på en annan benämning. Trots att hans karriär sedan länge borde ha varit över är han tillbaka igen och gör precis som vanligt mål igen. Enda gången man tydligt och klart kunde höra vad Real fansen sjöng under matchen så handlade det om Enrique, och det var inga vänliga ord. Andreas Alm har även han en alldeles egen sång och jag hoppas verkligen vi slipper använda oss av den.
Det här var nog första och sista gången någon jämförde Alm med Enrique eller Östlund med Ronaldo för den delen. Förresten när man tittar på toppfotboll från Spanien är det för mig ofattbart att Gary Sundgren för inte allt för länge spelat mot samma killar.
Hammarby hade tre negativa trender med sig i bagaget från förra året. Den första var att vi hade så löjligt svårt att hålla nollan. Hur vi än kämpade och slet och oavsett om vi vann eller inte så låg det alltid minst en boll i nätet bakom vår keeper när matchen var över. Den trenden lyckades vi göra till historia redan i premiären vilket var oerhört viktigt.
Den andra negativa trenden var att vi hade förtvivlat svårt att göra två bra matcher i rad. De gånger vi verkligen presterade bra fotboll i en match så blev det som bäst en poäng i matchen efter. Den trenden bröts i Örebro. Trots att siffrorna ger bilden av en jämn match så vet alla vi som var där att så inte var fallet.
Den tredje och sista negativa trenden var att vi inte lyckades vinna några derbyn...
Hur en klubb och dess supportrar tacklar motgångar är ganska intressant att syna. Ta de tre stockholmsklubbarna som exempel.
Vi Hammarbyare har sedan urminnes tider accepterat att livet bjuder på både med och motgång och sett till att inkludera även förlusterna i vår identitet. Att vara Bajare är större än resultatet i en match eller placeringen i en tabell. Få klubbar har nog så många hyllningsvisor och sånger som innehåller texter som ”man kan inte alltid vinna men vad spelar det för roll” eller ”skit i tabellen”. Den här något säregna inställningen har gjort oss starka i motgång men också lärt oss att ta framgångar på ett hyfsat nyanserat sätt.
I Djurgården har man en något annorlunda filosofi. Här vänder man sektionen ryggen vid motgång och får hybris när det går bra. Åker man ur med fotbollen kan man alltid gå på hockey och tvärt om. Att vara många i medgång är inte svårt, att ta en rejäl motgång och ändå stå kvar är det verkliga testet. Det är därför jag personligen anser att Djurgårdens publik har en hel del kvar att bevisa. Det är lätt att sjunga när man leder.
Tisdagens motståndare från Solna har en tredje variant att tackla problemen. Man ignorerar dem helt enkelt. Jag har en gnagarkompis som talar om att Aik gjort fyra raka ”katastrof säsonger”, kanske är det så att man efter fyra - fem år bör inse att man inte är bättre. Aik är klubben som aldrig får slut på bortförklaringar. Man vägrar helt enkelt att inse sina egna brister, om detta är en styrka eller en svaghet låter jag vara osagt.
Faktum är att Aik inte har imponerat de inledande två omgångarna. Att vinna mot Enköping är ingen värdemätare överhuvudtaget och mot Giffarna glänste inte direkt de svartgula. Det är då vuxna karlar börjar tro på spöken och börjar prata historia.
Nackdelen med att förlita sig på ett spöke för att vinna en match är att när bluffen synas och det som vid första anblicken sett ut som ett vidunderligt monster visar sig vara en synvilla så är loppet kört.
Sist lagen möttes var förövrigt inte på Råsunda utan i Globen. Då hade gnaget glömt spökhistorierna hemma. Alex Östlund, Mikkel Jensen och KO Fjørtoft har alla tre tagit plats som nyckelspelare i årets upplaga av Hammarby och ingen av dem har någon erfarenhet av att Råsunda skulle vara någon skräckarena. Sist Fjørtoft mötte gnaget på elvamannaplan var förresten med Molde i La Manga för något år sedan. Då gjorde han matchens enda mål.
Det i kombination med vårt brasilianska sparkapital Elvis och Dede kan räcka hur långt som helst.
