Att vara glad med Bajen - Del Två
Fortsättning från del Ett.
Jag märker att texten sväller så jag kanske får vänta med att lista de värsta ångestmatcherna. Det finns en del att ta av.
1. Hammarby-Örgryte 3-2, 2001
Söndag den 21 oktober är den dag som för all framtid kommer att ha en speciell innebörd för alla oss Hammarby: are. Det är dagen då vi fick en helt annan auktoritet och nu citerar jag mig själv:
Det märkliga med den här dagen var att jag trots den stora betydelsen kände mig helt lugn. Varför? – Jo, för jag var inte riktigt säker på om jag ville vinna. Det fanns både en önskan om att vinna och en önskan om att förlora. Jag tror det beror på rädslan av att än en gång satsa allt, känslomässigt, på ett kort och sedan stå där med brallorna nere.
1982 hade jag specialbeställt en grönvit Princestårta men texten ”Bajen – Guld 1982”. Den placerade jag stolt under träbänken jag satt på och där fick den förbli, för som alla vet torskade vi mot Göteborg det året med 1-3 och därför behövde tårtkartongen aldrig öppnas. Istället öppnade sig den stora tomheten och det blev till att ta sig till Kvarnen och dricka gravöl istället.
Nu satt vi på Söderstadion igen, nitton år senare, en del av oss med lite rundare mage men med mycket mera livserfarenhet. Många av de gamla Bajarna jag lärt känna har liksom jag själv levt på att drömma om det ouppnåeliga. Drömmen om att en gång i livet få vara med om att uppleva en allsvensk serieseger i fotboll. Den STORA ynnesten att få vara på plats när Hammarby vinner en titel. Hur skulle det kännas?
Vi som alltid varit avundsjuka på dem som är så pass gamla att de fått vara med om Hammarby hockeys storhetstid på fyrtiotalet.
Men rädslan för att än en gång tvingas bita i det sura äpplet fick den märkliga inverkan att jag medvetet börja peppa mig själv om att en förlust och missad serieseger nog skulle vara bra för Bajen. Nu efteråt låter det inte klokt, men som sagt, det berodde enbart på att det vid en eventuell missad serieseger skulle kunna vara möjligt att fortsätta fungera och att orka kliva ur sängen innan jul.
Nu lyckades vi och det är så fantastiskt och imponerande att jag fortfarande går omkring och småflinar lite för mig själv. Inte så att det syns utåt, utan det är mera en osynlig TA HELA VÄRLDEN I FAMN I EN ENDA GIGANTISK KRAM känsla.
När domaren blåste av matchen den 21 oktober, var det mera en känsla av panik och rädsla som sköljde över mig istället för lycka och glädje.
– Varför i helvete blåser han av matchen en minut för tidigt! Kan någon lämna in en protest? Kommer vi få höra om det här hela hösten?
Det var min omedelbara tanke. Jag såg inte ens spelarna på planen när Karl-Erik Nilsson satte pipan i mun. Då tittade jag på tidtavlan och konstaterade förtvivlat att det var lite mindre än en minut kvar. Jag hörde inte ens när domaren blåste i sin pipa.
Men sedan hände allt på en gång. Folk rusade ut på planen. Det ringde i mobiltelefon (men jag svarade inte). Jag ställde mig upp och tog min dotter hårt i handen. Tittade runt omkring och fick hastigt se att Peter Berggren och Jensa stod snett till höger om mig en bänkrad ovanför. Peter Berggren var överlycklig. Jensa var mer sammanbiten, men som hans ögon glänste. Jag hade verkligen unnat dem bägge att vara nere på planen i denna stund.
Lite bortom mig stod fiskhandlaren och skrek ut sin glädje rakt ut. Han som alltid lämnar sin plats när domaren blåser straff för Bajen, han vågar nämligen inte kolla.
Efter en lång stund av hejdlös glädje och vrålande, säger han plötsligt utan förvarning.
– Det här är den lyckligaste dagen i mitt liv!
Samtidigt står han med armarna rakt ut i luften, som i ett försök att tillbedja de fotbollsgudar som bergsäkert fanns på Söderstadion denna afton. Men plötsligt stelnar han till och tittar ner på sin dotter som står bredvid. Han blev tvärtyst i en hundradelssekund och jag vet vad han tänker och jag vet var han tänker säga och jag vet vilka dubbla känslor som forsar igenom honom. Fast det tar lite tid att formulera orden. Och så säger han långsamt med sin skrovliga röst och med mycket kärlek och värme: - Ja, jag var förstås lycklig när du föddes också lilla gumman.
Hon tittade sin pappa djupt in i ögonen och sa sedan mycket moget och förstående:
– Det är lugnt pappa, det är lugnt…
Det är så vackert att jag måste svälja hårt och sedan krama om min egen dotter.
I samma stund strömmar Mike Scotts sångröst ur högtalarna på Söderstadion och jag hinner snabbt tänka att detta är för mycket. Hur i helvete kan låten ”Too close to heaven” spelas? Detta är nästan för mycket. Vi hade erövrat guld och stod stolta med en helt annan auktoritet.
Detta är alltså mina tre favoritmatcher, hittills kanske ska tilläggas, men det finns många andra fajter som ligger precis under pallen. Ingen nämnd och ingen glömd.
Ångetsfajterna
Nu hade jag även tänkt lista mina värsta upplevelser där Hammarby varit ena parten, men eftersom texten som vanligt sprungit iväg så får det bli en annan gång. Därför blev det inte så mycket förtvivlan och sorg denna gång. Men för att glädja supportrar till övriga lag listar jag några matcher som inte var allt för kul:
Åshammars IK-Hammarby 1-0, 1968.
Örebro-Hammarby 5-2, 1970.
IFK Göteborg-Hammarby 5-1, 1988.
Hammarby-Västra Frölunda 1-1, 1991.
Hammarby-Hertzöga 0-4, 1992.
Hammarby-Örebro 2-2, 1995.
Spårvägen-Hammarby 6-3, 1996
Trelleborg-Hammarby 3-1, 1996.
Hammarby-Öster 0-1, 1998.
När det gäller Östermatchen så stod skadeglädjen som spön i backen, så skrev AIK signaturen Mortex den 7 april 1999 på ett forum:
”En av förra årets höjdare på skadeglädje barometern var Hammarby-Öster 0-1. Var ju där själv där. Gick omkring utanför SöS och svettades (bor nära), och hoppade upp och ner utanför ”kikgluggen” vid deras västra. När klockan blev 88 minuter ungefär så började vissa droppa av och jag fick gå in (tack vaktisen!). Sen stod jag där bakom ”rätt” mål och jobbade på mitt pokerfejs kan jag lova. Jubel i busken för oss Gnagare, men faan vad surt det måste ha känts för Hammarby: arna. Och den domaren har vi mot ÖSK. Kan gå på två sätt:
Han gör en usel insats med AIK-ögon sett, varpå även vi kommer att bli mottagliga för Bajens konspirationsvetenskapliga forskningscentrum.
Eller så gör han bra match, varpå vattnet på konspirationskvarnen kommer att flöda som piss i en fredagsränna”.
Några kanske undrar varför inte de bägge skymfmatcherna mot Djurgården finns med och då säger jag bara att det gick för långt. Siffrorna blev så stora att det nästan blev komiskt. Fatta mig rätt. Direkt efter matcherna fanns det inget att skratta åt. Däremot har tiden gjort att det finns ett ömt förlåtande och en slags beskyddar instinkt över de spelare som utsattes för denna nesa när det begav sig.
Hammarby-Djurgården 1-8, 1972.
Djurgården-Hammarby 9-1, 1990.
Att vi fick se två klassiska Hammarbyspelare debutera i de här två fajterna kanske också gör sitt till. 1972 debuterade Billy Ohlsson och 1990 spelade Micke Hellström sin första match i A-lagströjan.
Vi syns i Bajenvimlet!
