Den svenska klackens död?
FARSTAMANNEN har på redaktionens uppmaning filat lite på sitt forum inlägg från igår kväll. Det tackar vi för!
Förstå att det spelades en hel match mot vår arvfiende utan att det en enda gång hördes ett tydligt Hata Göteborg.
Istället stod klacken och sjöng ett melodiöst ”Alla suger kuk i Göteborg”.
Man skulle kunna kalla det för utveckling. Jag väljer att säga historielöshet.
Nu invänder kanske någon och säger att det ju är en ny ramsa. Men se det tycker inte jag. Dels är melodin stulen från Dif och AIK (som i sin tur stulit den från Holland). Dels har den liksom inget med fotboll att göra. Nu invänder samma någon och säger att det har väl inte Hata Göteborg heller?
Jo, säger jag då. Det har det. För vi som stod på E1 (sedermera K) i alla år var förbannade. Vi hatade verkligen IFK Göteborg när de sprang om kring och värvade allt som rörde sig och dumflinade sig till förmåner från förbund och domare. Precis som vi var förbannade när vi ropade Domarn e full. Förbannade på domare som kom till Söderstadion och skulle visa att de pallade för trycket.
Vi var däremot inte så förbannade så att vi gick ut och klubbade ner nån med järnrör, eller kastade smatterband på våra egna spelare.
Jag tror att den klack-kultur som vi upplevde under 70-90-tal är på väg att ganska snabbt dö ut. Inte bara på grund av förbundets iver att allt ska vara så TREVLIGT på fotboll. Utan också för att tiderna helt enkelt förändras. Vi lyssnade på annan musik, läste andra böcker och såg annat på TV. Vi har helt enkelt varit läktarnas
jätteproppen Orvar. Kanske är det dags att inse att vår tid är över.
Vi som skriver flitigast här på forumet har ju visat sig vara män som snart börjar få grånade tinningar. Män som likt mupparnas Statler och Waldorf sitter och tycker till om hur det ska vara på läktaren. Ibland blir jag rädd för att vi är patetiska.
Precis som inom konst och musik går utvecklingen framåt. De unga tar över och förändrar. Vi lärde vår klackmiljö från England och Tipsextra. Dagens publik hämtar inspiration från Italien och Spanien.
Jag märkte det som tydligast i måndags mot Göteborg. Även om jag sett tendenser under de senaste åren. Och jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen eller neutral. Men jag vet att den klackmodell som jag själv är uppväxt i är död. Och vad tusan. Om Bob Dylan redan på 1960-talet kunde sjunga om tider som förändras så.
Själv växte man mer eller mindre upp på gamla E1 där humorn frodades och ramsorna föddes. Var det inte ett simpelt domarjävel så var det ett mer subtilt Skåne till Danmark. Det fanns roliga killar, elaka killar, galna killar och snälla killar i Hammarbys klack. Man stod där som fjunig fjortis och skrattade och beundrade.
Och visst. Jag håller fortfarande Bajens klack för Sveriges absolut bästa genom tiderna, och även idag är vi Sverige-etta. Ohotade!
Det tryck som kommer på Söderstadion saknar motstycke i svensk idrottshistoria. Jag menar, decibeltalet på en vanlig allsvensk match tangerar Sverige - Sovjet i EM i volleyboll 1989. Eller jublet på Stadion när Patrik Sjöberg tog 2.42 vid DN-galan 1987. Dessa två är de två största publikorgier jag upplevt vid sidan av fotboll och Bajen.
När sen Hammarby spelar viktiga matcher är orkandånet något man inte kan uppleva någon annanstans i Sverige, eller knappt Europa. Det var inte för inte som Inters scout ropade: Fantastico!
Men, som sagt. Tiderna har förändrats.
Vi får nog så smått inse att vi som kommit en bit över 30 inte kommer att få uppleva det vi upplevde under vår storhetstid i Bajenklacken. Det görs inte lika roliga ramsor längre.
Det är liksom ingen slump att när AIK spelar in en sång så väljer de Vi ser hur solen stiger över Råsunda. Eller när Blåvitts klack trallar som bäst så låter det: Vi som är från Göteborg...
Båda dessa sånger är ju från tidigt 80-tal. Precis som vår Bajen va namnet som ju är tidigt 70-tal. Men som sagt, Bajen är ju alltid först, även om texten till den låten är skriven av djurgårdaren (?) Åke Strömmer.
Idag skriver vi 2003 och klacken fylls av kids som är där för att se TIFO. För att sjunga sånger, för att hoppa och dansa.
Och det är inget fel med det. Men jag kan under en match som den mot IFK sakna allt det jag själv stod och sjöng i 20 års tid.
Var finns:
• Här är Hammarbys A-lag
• Bajen till jorden har kommit (Stilla Natt)
• Vi ska våldta era horor
• Yrkesmördarna är här
Men det är bara att inse att det aldrig mer kommer tillbaka. Lika lite som Nacka kommer att skruva in hörnor eller Ronnie Hellström får göra panterräddningar på Söderstadion. Okej, visst har vi försökt att stoppa tiden. Det var väl inte för inte som Erland fick kontrakt och Giorgio Skoglund fick provspela.
Men vad gäller klackens utveckling är den ostoppbar. Det förstår var och en att en 16-åring som går till Bajenklacken idag bara tittar konstigt på en farbror runt 35 som försöker tala om hur han eller hon ska bete sig och sjunga. Skulle man försöka samma sak ute på stan skulle man förmodligen åka på en feting.
Jag tror att vi får sitta här på gästboken och minnas och skratta och gnälla om hur det var förr. Något IFK Norrköping ska vi inte bli, de tycker ju inte ens att det spelades bra boll under Gunnar Nordahls tid.
Vi får konstatera att Hammarbys publik åter en gång har för utvecklingen framåt. Vi införde ramsor med melodier i början av 70-talet. Vi var den första klacken. Vi hade samban. Vi häcklade med glimten i ögat. Vi ordnade bortaresor.
Nu är det alltså TIFO, italienska sånger och hoppande som gäller.
Men ändå kan jag, precis som mot Göteborg i måndags, gripas av en väldigt stor lust att springa upp på staketet (som inte finns längre) på norra, ta en halsduk i höger hand och vråla:
En djävla massa bönder!!!
Så ni grabbar och tjejer över 30. Ni som var med under SM-slutspelet 82, ni som såg Bajen-Trelleborg i kvalet 1996 eller Hammarby mot Öster 1976.
Ska vi RECLAIMA läktarna och sätta lite fart på Söderstadions ramsor igen? Så som det var på den gamla goda tiden!
Vad sägs om ett NOSTALGI-TIFO? Kanske den dag när vi har hemmamatch mot Enköping.
Som en hyllning till dels vårt eget lag. Dels Gubbarna som en gång var våra hjältar och som nu sprider glädje på Enavallen.
Den kvällen sjunger vi bara gamla ramsor. Tar fram gamla halsdukar och myser. Sen låter vi de unga ta över!
Precis som man ska göra!
