Det värmde i kylan
Vinstmatchen mot FCK i den andra kvartsfinalen, som förbyttes till en svidande förlust, vill jag likna med en iskall värmebölja, eller en glödhet frostskada.
Iskall utombords men glödhet inombords, så kändes det efter matchen.
Förutsättningarna var bedrövliga med tanke på skadade spelare och minusgrader liknade dem vi hade borta mot Örebro 1998. Jag förde en diskussion om vilken av matcherna som kändes kallast (innan de startade) och kom fram till att torsdagskvällens match mot FC Köpenhamn antagligen var snäppet värre än Örebrofajten. Nu hade vi faktiskt bra mycket mera kläder på oss. Jag hade fem lager, värmande sittplatsskinn att sitta på och tre kartonglager under fötterna. Trots att jag hade strumpor, sockar, vinterkängor med skinnsulor instoppade. Samt en fylld fickplunta med whiskey. Det var mina förberedelser.
Hammarbys förberedelser fick sig en omedelbar knäck när Paulinho tvingades kasta in handduken (baksidan av lår, vad annars), redan under uppvärmningen och Anders Linderoth tvingades tänka om gällande laguppställningen.
Paulinhos skada skall läggas till de sedan tidigare borträknade, Pablo Piñones-Arce, Erkan Zengin, Joakim Jensen, Klebér Saarenpää och David Johansson. Ni förstår säkert att detta inte var de bästa förutsättningarna. Men de som fick chansen i startelvan gjorde det som morske män med en stolthet utöver det vanliga. I alla fall fick vi supportrar anledning att än en gång bli vittne till när Hammarby tvingas ut på plan med urusla förutsättningar för att sedan slå världen med häpnad.
Vi startade med följande spelare:
Startelvan:
Ante Covic
Fredrik Stoor
Pétur Marteinsson
Max von Schlebrügge
Suleyman Sleyman
Erik Johansson
Mikkel Jensen
Petter Andersson
Jeffrey Aubynn
Björn Runström
Petter Furuseth Olsen
På bänken:
Benny Lekström
Isak Dahlin
Sebastian Castro-Tello
Paulinho
Eric Fischbein
Nu kommer lite osorterade reflektioner som egentligen inte kan kallas strukturerad matchrapport. De poppar upp och nedtecknas i samma stund som tanken tänks.
Första halvlek
Hammarby förde spelet från start utan att egentligen åstadkomma några egentliga farligheter. Det var först när Fredrik Stoor slet sig loss och dundrade in ett inlägg som den första chansen dök upp. En Köpenhamn´s försvarare misslyckades med en rensning och stötte bollen i egen stolpe. Det verkar inte bli våran dag, eller kväll rättare sagt.
Men den första halvleken sände ändå ut en del positiva signaler. Fredrik Stoor hade snaggat sig och precis som förra året, efter en vända hos frisören, så går Stoor ut och gör en storartad insats. Imponerande! Jag var också glad över att Pétur överraskade med att göra en gedigen insats, trots ett par missar i tajmingen. Petter Anderssons, Furuseths och Björn Runströms löpningar oroar hela tiden. Sulan och Max gör gedigna insatser och är som vanligt väldigt svårforcerade. Sulan är dessutom med i offensiven mera påtagligt än brukligt. Mikkel Jensen slet förtjänstfullt defensivt som vanligt. Jeffrey blandade och gav, precis som Erik Johansson, men fick inte till det. Tänk när det slår för bägge dessa två en och samma dag? Då djäklar… Ante Covic hade det en lugn men kall dag på jobbet.
Vi gick till halvtidsvilan med en känsla av att Hammarby så gärna ville dyrka upp Köpenhamns försvar, men tyvärr inte hade förmågan. Köpenhamn spelade för 0-0 och hoppades kanske att vinna med 1-0 på en kontring när Hammarbys offensiv antagligen skulle tillta i andra halvlek.
Kylan gjorde sig nu påmind och utan att ha märkt det själv var mer än hälften av innehållet i fickpluntan uppdrucken.
Musiken fick stora delar av publiken att hoppa för att hålla värmen.
Andra halvlek
Startade som den första, men med lite mer än en halvtimme kvar gjorde Linderoth ett byte och förändrade spelsystemet lite grann. Det skulle få en stor betydelse och kanske visa vägen för hur vi under denna säsong kommer att spela när vi kommer i underläge (gud förbjude).
Linderoth tog ut Erik Johansson och satte in Eric Fischbein. Jeffery Aubynn flyttades upp och blev den tredje anfallaren och vi gick över till ett tremannamittfält där Fischbein och Mikkel Jensen höll defensiven och växlade de offensiva utflykterna och Petter Andersson helt och hållet fick inrikta sig på offensiven. Detta förändrade matchbilden totalt. Nu förde Hammarby spelet precis som tidigare, med skillnaden att nu skapades det även ett stort antal kvalificerade målchanser. Två utpräglade kantspelare i anfallet och Björn springandes i varenda lucka och yta som dök upp var verkligen skönt att skåda i kylan.
Jeffrey hade oturen att se en fösning gå i stolpen och vi var många som undrade varför en läckert skruvad frispark i mål dömdes bort. Petter Andersson blev lurad på en solklar straff.
Petter Furuseth lackade ur på en dansk och var inte långt ifrån en utvisning. Han var totalfokuserad och furustrerad (om ni förstår min medvetna felskrivning). Inställning gick inte att klaga på. Gult kort och det var antagligen därför som Linderoth bytt ut Furuseth i 78:e minuten och satte in Sebastian Castro-Tello.
Fredrik Stoor flängde upp och ner längs kanten så att man blev alldeles svettig och gjorde det bra. Speciellt minns jag en lång löpning sida vid sida med Peter Ijeh, som han gick vinnande ur. Oerhört starkt. Pétur spelade fortfarande och jag undrade fortfarande hur länge han skulle hålla. Petter Andersson var trots detta planens gigant.
I slutet av matchen hände allt. Petter Andersson gjorde 1-0. Det missade fiskhandlaren eftersom han drog när det var tio minuter kvar. I 90:e minuten blev vår lagkapten Mikkel Jensen utvisad efter att ha snetänt på en dansk som jag tror drog till bollen otillbörligt hårt, med flit, rakt på Jensen. Pétur som till min förvåning fortfarande står upp vädjar till Linderoth att få flytta upp i anfallet och han får klartecken.
Så med en minut kvar av stopptiden så trycker Petter Andersson in sitt andra mål vilket innebär straffläggning. Men viktigast av allt en total utlösning av känslorna uppe på läktaren och minus tolv grader har aldrig någonsin känts så heta. Givetvis missar även fiskhandlaren detta mål.
- I en perfekt värld skulle Hammarby ha fått avgjort denna utsökta tillställning med ett mål av Pétur Marteinsson och jag skulle ha haft lite kvar i min fickplunta.
Men nu lever vi tyvärr inte i en perfekt värld utan det är Hammarby vi talar om. Vi missar våra tre första straffar och Köpenhamn sätter sina tre. Lyckoruset borde ha fått en knäck men jag hade svårt att släppa glädjekänslorna som fortfarande fanns kvar efter Petter Andersson´s andra mål. Det är ett mål att vara stolt över. Detta var en laginsats som smakade mer och som fick oss att hoppas på många trevliga upplevelser denna säsong.
– Tack för föreställningen!
Var det någon mer än jag som tyckte mig se en frustrerad och förbannad Pétur när straffläggarna skulle tas ut. Eller är min minnesbild helt fel?
Givetvis förstår alla att vi trots torsdagskvällens insats behöver få in ett par förstärkningar i truppen innan den allsvenska säsongen startar.
Hammarby-FC København 2-0 (0-0).
Publik: 2172.
1-0 Petter Andersson (87)
2-0 Petter Andersson (93)
Stora plus till:
Fredrik Stoor (otrolig arbetsinsats)
Pétur Marteinsson (för att han orkade)
Max von Schlebrügge (visst ja, åkte han på en lättare hjärnskakning? det såg oroväckande ut ett tag).
Petter Andersson (planens kung)
Vi syns i Bajenvimlet!
