Tung kryss-torsk
Givna poäng rinner ut i havet precis som tidvattnet och det finns bara tomhet kvar. Trots att vi är obesegrade.
Det är tur att det går att begrava sig i arbete efter en match som den i söndags.
Nu ska jag försöka förklara mina reaktioner utan att veta hur den här krönikan kommer att sluta.
Låt mig direkt slå fast att de negativa vibbarna på Söderstadion i söndags slog emot en som ett slag i ansiktet. Jag har förståelse för reaktionerna men jag kan aldrig försvara dem. För i min lilla Bajenvärld är Hammarbysupportrarna och spelarna ett enat kollektiv mot en fiende som byter namn varje ny allsvensk omgång. Det innebär att vi gemensamt ska försöka se till att bärga tre pinnar till klubben. Nu finns det olika syn på hur det ska gå till. Antagligen finns det tusentals åsikter på hur det bäst ska ske, troligtvis lika många olika förslag som antalet Bajensupportrar på detta jordklot.
Ska jag försöka mig på en amatöranalys över kollapsen i söndags så tror jag att vi torskade den oavgjorda matchen i samma sekund som Martin Ingvarsson visade ut Österspelaren Tommie Lundström. Fram till dess hade vi skapat hejdlöst med målchanser mot ett mycket blekt Österförsvar. Öster försökte spela en öppen fotboll men misslyckades kapitalt. Det skapade en falsk trygghet i laget som skulle visa sig få katastrofala följder. Tror inte att det fanns en enda Bajare på Söderstadion som skulle ha satsat en spänn på att Öster skulle kunna ta poäng denna dag. Det fanns liksom inte.
Vi hade kommit tillbaka efter Östers chockerande inledning och i första halvlek gjorde vi lite som vi ville. Inga spelare verkade förbannade över de många missade målchanserna. Inställningen verkade vara att det går flera tåg, snart sitter tredje målet. Sen kom utvisningen och halvleken tog slut.
Pohja byttes in istället för Holm och jag var bergsäker på att han skulle skära djupa fåror i Österförsvaret med sina djupledslöpningar. Men jag vet inte vad som hände. Det bidde ingenting. Det mesta blev fel. Pohja kan bättre.
Öster blev, helt naturligt, mer försvarsinriktade och började spela på kontringar. Precis som en Österspelare före denna match hade efterlyst av sin tränare. Men som deras tränare Jevgenji Kouznetsov inte ville lyssna på. Nu tvingades han på grund av utvisningen ändå att ändra sin taktik till mera försvarsinriktat. Dessutom växte deras mittfältsspelare Atiba Hutchinson flera klasser ju längre matchen led. Inte vet jag om det berodde på att Fjörtoft veknade på grund av sina magproblem, jag konstaterar bara att så blev fallet. Fjörtoft som ändå var en av de bättre spelarna i Hammarby denna dag. Det fanns flera spelare som blev trötta i Bajenleden, Dede, Pablo, Fursth och Alex Östlund.
Linderoths spel bygger mycket på att ytterbackarna ska komma löpande efter kanterna, men i andra halvlek blev det inte så mycket av den varan. Alex kanske kom tillbaka en match för tidigt, men med tanke på skadorna i laget hade Linderoth och Åhlund inget val.
Betänk att vi saknade fyra gjutna spelare i startelvan mot Öster. Trots detta tycker jag det var svagt att inte kunna bärga hem tre pinnar. Saknaden av Kennedy och Mikkel Jensen var enorm på mittfältet.
Jag har lekt lite med tanken att plocka bort fyra tongivande spelare i AIK och Djurgården och med dessa spelare borta så är jag ganska säker på att kvalitén i deras lag sjunker kraftigt.
Kennedy är ovärderlig i laget. Han betyder lika mycket som Kim Källström i Djurgården och Stefan Ishizaki i AIK (Kennedy betyder nog mer för oss än Ishizaki).
Vår defensiva mittfältare Mikkel Jensen vill jag i betydelse jämföra med Krister Nordin i AIK och Andreas Johansson i Djurgården. Han har varit årets stora överraskning, trots Fjörtofts fantastiska spel. Inga mer gula kort tack!
Peter Markstedts betydelse i Hammarby kan inte nog betonas. Johan Elmander i Djurgården och Andreas Andersson i AIK är det närmaste jag kan komma, trots att de är helt olika spelartyper. Men nu talar jag om hur viktiga spelarna är för respektive lag.
Sist men inte minst har vi Max von Schlebrügge, och årets Hammarby bygger väldigt mycket på att det fungerar med ytterbackarna. Annars faller mycket platt till marken. Då väljer jag att jämföra Max med Mikael Dorsin i Djurgården och Daniel Tjernström i AIK.
Det förstår nog var och en att det måste få konsekvenser för vilket lag som helst om man måste undvara fyra spelare som är så självskrivna.
Det finns alltså mycket att se fram emot när vi kommer att kunna ställa upp med bästa startelvan igen.
Men varför tog jag och de flesta med mig så hårt på kryss- torsken? Jag kan bara tala för mig själv och för min del har jag intalat mig att årets lag är så pass bra att de åker inte på oförklarliga torskar. De har förmågan att komma tillbaka i underläge och även hålla uddamålsledningar på slutet utan att drabbas av panik. Nu fick sig den tron en knäck trots att vi inte torskade och trots att vi fick ställa upp med de sexton spelare som var tillgängliga. Så mycket borde vara förlåtet.
För min del så går psykning av våra egna spelare helt bort. Hade jag trott att en spelare skulle växa och bli bättre av att jag öppet hånade honom, vilket jag inte tror, hade det ändå gått bort. All psykologisk forskning talar emot detta. Som jag skrev i inledningen så anser jag spelare och supportrar tillhör samma familj och ingen skulle få mig att offentligt spy galla över någon i min familj.
Kan inte tänka mig att spelarna kommer att lyfta sig på hemmamatcherna om det blir vedertaget att vissla, bua ut och håna dem om de misslyckas. Där anser jag Anders Linderoth har fel. Det riskerar istället att bli en negativ spiral. Vilket är motsatsen till den positiva spiralen som härjade i Bajenland för ett par år sedan.
Dessutom vill jag inte att framtida spelare ska välja bort Hammarby som alternativ på grund av den hårda atmosfären mot hemmaspelare på Söderstadion.
Var och en gör vad som de tycker gagnar Hammarby bäst och vem är jag att moralisera?
Personligen talar jag mig hellre varm för tiden, "när det begav sig", som Gunder Andersson beskrev på följande sätt 1977:
Vad man möter på Söderstadion är trofasthet i dess yttersta förlängning, en uppslutning till döds - och den värsta döden är en förlust mot AIK. Gnagarna. De guldkantade. Den gamla rikemansklubben med sina stenhus. Det derbyt går av ekonomiska skäl på Råsunda, men ändå.
För Hammarbypubliken är motståndarna fiender. Folket har i symbolisk bemärkelse stigit ner från Vita Bergen och Skinnarviksbergen för att ta hämnd.
Hammarbypubliken är aldrig öppet negativ eller hånfull mot det egna laget, som t.ex. publiken på Malmöstadion, där hemmaseger är ett måste. På Söderstadions mugg kan någon i pausen säga att Matte Werner var djävligt dålig idag. När andra halvlek börjar är allt förlåtet. Man fruktar det värsta, men hoppas in i det sista. Knyter näven vid motgång, river halva stan efter vinst.
På idrottsplatsen och speciellt Söderstadion, finns plötsligt den självklara identifikationen, helheten och sammanhanget i en splittrad, ibland förvirrad värld. Här är vän och fiende klart definierade och frustrationen i vardagslivet kan skjutas på framtiden.
- Med gemensamma krafter mot Halmstad för tre pinnar!
Den här krönikan kom kanske en dag försent, men det bjuder jag på.
Vi syns i Bajenvimlet!
