Pittsburgh - Los Angeles2 - 3
In i dimman, skål!
En av tekniska skäl fördröjd matchrapport från gårdagens sagolika derbyinsats anländer här på torsdagskvällen:
Det är lika bra att erkänna direkt. Jag kommer inte ihåg så mycket. Inte av själva matchen alltså. Vill du veta vem som gjorde vad i vilken minut så finns det många andra platser att besöka. Då kan du sluta läsa här. Vill du däremot få ett litet smakprov på hur det kändes att vara där så kan du läsa vidare.
Vilken stämning, vilken makalös inramning! Det är värt varenda krona i förlorade publikintäkter för att få uppleva ett derby på hemmaplan. Sen får räknenissarna tycka vad de vill. Förväntningarna blandas med nervositet till en cocktail som känns som den kan explodera när som helst. Den här kvällen är inget undantag.
Spelarna ser ruggigt taggade ut. Bajen tar tag i spelet direkt med några bra chanser. Något borde varit mål. Nu böljar det istället fram och tillbaka. AIK är bra. Bättre än jag trodde. Snabba forwards och självförtroendet på topp. Bajen blandar och ger. Vissa är mer nervösa än andra. Fredrik Stoors högerfot är inte den känsligaste under de första 15. Många bortslagna långbollar. Frustrationen på läktarna växer. När lossnar det?
Det händer mycket hela tiden. Det känns som det går snabbare än vanligt. Petter Andersson glöder i kapp med kvällssolen. Jobbar kopiöst mycket. Kommer han orka? Redan efter en halvtimme känner jag mig utpumpad. Har redan sjungit för en hel match. Adrenalinet pumpar. Får hjärtklappning. Läskigt.
Då får vi se något alldeles extra. AIK:s genialiska ”offsidefälla”. Bajen får frispark till höger om straffområdet. Alla AIK-spelare lämnar sina gubbar och springer upp. Nja, utom två, tre stycken som står och sover. Mikkel kan utan bevakning trycka in ettan. Söderstadion exploderar. Tänker redan på hur jag ska tracka gnagarna på jobbet nästa dag. Ni får gärna ha några fler intränade varianter till nästa match, hehe...
Kan vi hålla detta till paus så är jag nöjd. Nervösa minuter väntar. Halvtidsvilan kommer som en befrielse. Spiller ut min öl, men vad gör det. Bajen leder, liver leker.
Andra halvlek och målchans direkt. Jaaaneeej, i stolpen. Fan, kan dom inte avgöra det här nu? Ska man stå och våndas en hel halvlek? AIK har gjort lite förändringar i paus. Det märks direkt. Istället för att Petter Furuseth Olsen blåser förbi sin back, så är det nu Jeffrey som glänser. Han dribblar upp sin back, vänder, dribblar upp honom igen, skickar bollen till Petter A som gör en underbar tvåfotare och nästan kommer igenom. Nu är Bajen som bäst. Teknik och kampvilja i skön förening. En fröjd att skåda. Ett tag när Bajen spelar runt bollen till i princip hela laget känns det som jag ser Barcelona på teve. Bajen = fucking, jävla Barcelona. Så bra känns det! Jag inser hur löjlig jag måste se ut med mitt breda flin och rödmosigt svettiga anlete.
Tio kvar. Plågsamma minuter som tickar långsamt. Ju längre tiden lider desto långsammare. Ska det gå? Kommer vi klara det? AIK brukar ju ha tur. Bonnröta. De trycker på nu. Jag får svårt att andas igen. Paulinho som varit bra, men inte lysande direkt, får bollen i favoritläge, vänder bort sin back och sätter den i mål. Inte hårt, men lågt och vackert. Jag får fnatt och börjar spontankrama alla omkring mig. Nu är det klart. De kommer aldrig vända det här. Bara övertidsminuter återstår. Känner mig plötsligt helt lugn. Sjunger för full hals med sprucken stämma. En kort stund finns inget större. Står kvar länge efter slutsignalen och hyllar laget. Vill visa min tacksamhet, min glädje och lättnad. Sen återstår bara; in i dimman, skål!
