Jag är stolt över att heja på Hammarby
Signaturen Pike levererar några rader som kanske kan lätta upp våra tunga sinnen, så här dagen efter.
Låt mig börja med det negativa.
Anders Linderoth är inte rätt man att vända ett 0-3 underläge. Han ger oss ett grundspel, han lär ut ett passningsspel och en taktik som får oss att kunna föra spelet mot Sveriges så kallade "mest spelskickliga lag". Men Linderoth är inte Richard Money. Linderoth är inte mannen som kan få spelarna att lyfta sina huvuden och kämpa. Så är det. Det har vi sett tidigare, mot Halmstad och förra säsongen. Nog om detta.
Jag är stolt. Jag är stolt därför att vi från första sekunden går ut och tar tag i spelet, för matchen och skapar chanser, mot svenska mästarna och serieledarna.
Med 12 raka matcher utan vinst på Råsunda, går vi inte ut och fegspelar, utan drar ut i krig med vårt eget spel, vår egen idé.
Men varför är jag mest stolt?
Det är fansen. De fans som trotsar alla lagar om motgång och fyller Norra Stå på Råsunda.
Som trots underläge sjunger. Som trots internt bråk i halvlek, ställer sig upp med 0-3 i baken. Och sjunger. Som visar Djurgårdarna, att de verkligen bara sjunger när de leder, att de till och med väntar tills de leder med 2-0.
På hemväg på bussen och t-banan är det 50-50 mellan gårdare och Bajare. Gissa vilka som sjunger? Och jag får syn på en liten grabb med sin farsa. Han är kanske 11 år. Rödögd och deppig. Jag kan inte låta bli - jag sträcker fram handen och hälsar. "Upp med hakan, grabben. Du är Bajare. Det här är Bajen."
Han skiner upp en kort sekund. Jag hoppas att han minns den stunden.
