När Bajen lirar är det sol
Semesterrapport från Skåne.
Söndag, dagen innan match.
Efter veckor av värme och bra väder börjar det sakta avta. Vid ankomst till Helsingborg är det tjugofem grader varmt och disigt. Staden är avslagen och så gott som folktom. Full av förväntningar efter förra omgångens seger men samtidigt allt för medveten om hur nära det var att matchen slutade oavgjord och mållös.
Måndag, matchdag.
Eftersom jag lovat min flickvän att detta inte är en fotbollssemester, utan blott en sommarsemester som råkat slumpa sig så att det även går att se på Bajen, är dagen fylld med semesteraktiviteter. Dock sker givetvis vissa mindre justeringar som att dagen inleds med att köpa biljetter till matchen.
Efter att ha besökt turistbyrån där de skulle finnas biljetter till "allt" styr jag kosan mot "hå-ij-ef schoupen" som skulle hjälpa mig. Det är varmt men duggregnar, dock inte värre en att man kan gå runt i T-shirt. Ingenstans på stan kan man se att det är matchdag. Det är en helt vanlig måndag morgon i mitten av juli.
Väl inne på den intersportbutik som även agerar skyltfönster för klubben och därmed i folkmun även bär dess namn är det dock annorlunda. Vid ett bord sitter tre äldre herrar och diskuterar problemen i lagets spel och vid kassan är kön för att få köpa biljetter ganska lång. Det visar sig dock inte endast bero på anstormningen från alla fotbollsentusiaster utan till stor del på att kontokortsläsaren är ur funktion samt att kassans två olika köer endast bemannas av en ensam kassörska.
Fördelen med att vara på semester är att man tillskillnad från pensionären framför en i kön inte stressar upp sig och blir irriterad för att det tar tid. Jag passar på att läsa en intervju med någon klubbpamp som försäkrar att shopen ska bli kvar trots klubbens ekonomiska misär och illasinnade rykten om motsatsen. "Det blir mycket folk" och "det är nästan fullt" hör jag damen bakom disken säga till de som står framför mig i kön. Undra vad det innebär?
Faktiskt smyger sig känslan sakta på mig att jag inte borde vara här. Lite som jag kan tänka mig en aikare skulle känna sig inne i Bajen Shopen. När det väl är min tur känns det nästan genant att säga "två plåtar till ehh... bortasektionen".
Med mina biljetter på fickan ger jag mig iväg för att "semestra". Regnet har avtagit och jag lämnar affären förbryllad över hur någon ens kan överväga att köpa den matchtröja som säljs, en halv Heif tröja hopsydd med en halv Celtic tröja. En god tanke må vara men ett hiskligt resultat rent estetiskt.
Fyra timmar till match, tillbaka igen i centrala Helsingborg efter turistande i bland annat Höganäs. Ingenstans går det att se några supportrar. Kanske blir vi inte så många grönvita? I Helsingborgs Dagblad är all fokusering inför matchen på det faktum att Santos kommer att finnas med i truppen. Om motståndarna från Södermalm står inte mycket.
I aftonbladet kan man läsa att Dede är borta. Vad innebär det? Vem startar tillsammans med Pablo? Precis när vi svänger upp mot vår lägenhet ser jag den första Bajen-bussen parkera framför centralstationen. Det värmer att se de grönvita färgerna så här långt hemifrån.
I luften hänger åskan, det känns som det bara är en tidsfråga innan himlen kommer att öppna sig och göra sitt bästa för att dränka de som inte söker skydd.
Två timmar kvar till match och jag tar tillsammans med min flickvän en sista promenad på stan. Äntligen kan man konstatera att något är i görningen. Överallt dyker det upp fotbollsupportrar, på uteserveringar, inne i butikerna runt omkring på stadens gator och torg. Ska man döma av folket som rör sig i stadskärnan får man lätt uppfattningen att det är Hammarby som har hemmamatch.
Antagligen ser det annorlunda ut inne på stadens pubar och restauranger. Med tanke på att regnet börjat öka i styrka och vädret verkar bli sämre håller sig troligtvis de hemmastadda skåningarna inomhus. Turisterna från Stockholm däremot tar chansen att se staden, trots regnet.
Med cirka en timme kvar börjar vandringen mot Olympia. På vägen dit upphör regnet. När jag hävdar att det alltid är sol när Bajen lirar och det därför snart kommer att spricka upp blir jag kallad "hopplös optimist" av min flickvän som är på väg till sin första Bajenmatch och således inte vet bättre.
Efter en den obligatoriska visteringen och den lika obligatoriska slanten i tifohinken äntrar vi läktaren. Medan vi söker oss till en plats som jag anser lämplig för någon som ska se sin första match och således också för första gången stå i en fotbollsklack så tittar solen för första gången under dagen fram. Mottot står sig, När Bajen lirar är det sol.
Tifot innan match är storslaget. Frågan är om jag inte tycker det är det bästa som gjorts av oss i år, åtminstone topp tre. Stort tack till Skåne Bajare och E22 Bajare för den insatsen.
Matchens första halvlek var tämligen dålig och Ante Covic var det enda som höll oss kvar i matchen. Hade inte han radat upp den ena sanslösa räddningen efter den andra hade vi legat under i halvtid.
Halvtidsvilan var bland det värsta jag sett. Man måste ha varit där för att förstå vad jag menar. Om det där var "underhållning" har jag gärna tråkigt.
Andra halvlek blev en riktig rysare. I bakhuvudet gnager minnet från förra året och den totala kollapsen på Olympia. Först när Pohja storstilat stänker in matchens andra mål kan jag koppla av och njuta. Segern är bärgad. Den annars så taktfast klappande publiken reser sig och går hem. På bortaläktaren är det extas.
Tisdag, dagen efter.
Uppehåll men mulet, stor risk för regn och åska under dagen. Som lycklig Hammarbyare kan jag helt utan ångest köpa både Helsingborgs Dagblad och Aftonbladet. Aftonbladet sprutar floskler i vanlig ordning. Fansen och Ante Covic får beröm, med all rätt.
Anders Linderoth får ett (1) plus som tränare vilket är sämre än Prahl vars mannar lyckades tappa poäng mot IFE hemma och sämre än Lundin vars lag inte gjort mål sedan stenåldern. Uppenbarligen är det inte värt mer att ta en meriterande bortaseger med fyra ordinarie spelare borta och dessutom byta in Pohja i precis rätt läge av matchen.
För Aftonbladets skull kan man hoppas att det var ett tryckfel.
I Helsingborgs Dagblad fortsätter man sin inslagna väg. Skriv så lite om motståndarna som möjligt och så mycket om Santos som bara går. Hammarby nämns endast i förbigående och lagets spelare blir inte ens poängsatta.
Det enda intressanta (om man nu som jag inte tycker att Alvaro Santos är jordens mittpunkt) är ett citat av Ulrik Jansson då han berättar vad Christer Fursth sa när han byttes ut: "Han tackade och sa att det var hans sista match på Olympia och sa "jag slutar nu". Och jag svarade: det gör jag med."
På stan är spåren efter gårdagskvällen borta, allt har återgått till sin vanliga lunk. Min flickvän är nöjd med sin första match även om hon tyckte lite synd om den motståndaren som hånades när han skulle slå en hörna. Någonstans ska vi alla börja, eftersom hon verkar föra tur med sig får vi se om det kanske blir fler matcher.
Nu fortsätter semestern och jag har skrivit av mig tillräckligt mycket för att kunna hålla mig borta tills jag återvänder till Stockholm. Två poäng kvar till nytt kontrakt och på måndag kommer solen åter att skina. Om så endast i nittio minuter.
