De har tagit allt ifrån mig
Forumnicket Jürgen Hingsen skrev tidigare i kväll en inlägg på forumet som förtjänar att få mer uppmärksamhet. Detta sammanfattar väl vad många Bajare känner just nu.
Med risk för att bli påhoppad av packade med- och motståndare i denna sena timme, vill jag ändå säga att den läktarkultur jag känner i Bajen dog ikväll.
Men innan jag börjar min argumentation vill jag påpeka att jag har varit med ett tag. Ett tag som förmodligen är ett betydligt längre tag än de som tog lagen i egna händer igår.
Jag har somnat sött till vinsten på bortaplan 1982, och gråtit mig till sömns efter hemmatorsken samma år. Jag har Billys signerade fotboll och Kenthas signerade tröja. Jag har haft Lasse Asp som barnvakt. Jag har jublat i Kalmar och kräkts i Kärrtorp. Jag har sett undret i Karlstad och torskat mot Hertzöga. Jag har bevittnat fjärde bytet och kramats med Patrik Manzilla på Götgatan den 21 oktober 2001.
Allt har varit en enda underbar berg-och-dal-bana. Jag har mått dåligt i bar överkropp, men sjungit tills jag har tappat rösten. Jag har varit genomblöt och deprimerad, förlorad och borttappad, men alltid lycklig och tacksam över att vara Bajare. Jag har varit utvald och stolt.
Jag har vetat att jag tillhör ett släkte som aldrig ger upp. En grupp människor som sjunger ända in i undergången. Som sätter sin kärlek före sina fördomar. Som älskar sin klubb, sitt lag, oavsett vad det kostar av känslomässiga stormar och obehag.
Jag har varit så stolt över att vara Bajare. Vi har sjungit högre än våra motståndare oavsett om vi har vunnit med 4-0 eller förlorat med 9-1. Vi har alltid varit glada och insett att Bajen är livet, även om vi torskar. Vi har dansat oss igenom alla förluster och blivit både älskade och hatade på grund av vår obegränsade kärlek till vår klubbb.
Nu betyder alla dessa år av villkorslös kärlek ingenting längre. Dessa imbeciller, som tror att de stödjer det jag älskar genom att döda allt det står för. Dessa aik-wannabees som inget hellre vill än att synas på förstasidan av Aftonbladet. Dessa förlorade själar, som sänker vårt underbara lag steg för steg och som dessutom vill döda alla oss som står för de traditioner vi har blivit berömda för. De har tagit allt ifrån mig.
Och så skriver ni att en jävla säkerhetsvakt är skurken i dramat? Ursäkta mig - men när jag såg er stolpa iväg över hela norra läktaren efter bara 3 minuters spel så insåg jag att fotbollen har förlorat till er. Jag har länge ansett att ni kan få sköta er själva i industriområden i Älta och Årsta. Där kan ni slåss bäst ni vill. Förhoppningsvis hittar ni fram till vem som är bäst. Men ikväll spöade ni upp allt det ni påstår att ni älskar. Att ni skulle ta slaget till vår hemmaplan - till vår borg - det är deprimreande och hemskt. Ni är en pest på den vackra kropp som är Hammarby.
Ni har ödelagt min klubb och jag kommer aldrig att förlåta er.