Tålamod
I denna gästkrönika filosoferar signaturen "Walter Hurra" lite runt ett ord som är synonymt med uthållighet. Något som vi Bajare smärtsamt fått erfara.
Snällt och lugnt hade jag tålmodigt inväntat de kritiska minuterna på krogen på Hornsgatan för att se om ppv-bolaget kunde leverera bild vilket inte alltid har varit fallet. Den infann sig denna gång lagom till matchstart och säsongens sista match spelades upp i TV: n som hängde från taket. I botten på glaset fanns nu fortfarande en skvätt varm Hof. Slutsignalen i Borås och matchen mot Elfsborg hade ljudit 45 minuter tidigare. Några snabba segeröl hade fuktat strupen. Euforin över vinsten, Malmös torsk och andraplatsen och tillika biljetten till Europa gjorde mig lite yr och mungiporna hade träningsvärk. Trots detta infann sig nu en liten obehaglig känsla. Det var precis som Tolle skrev i träningsrapporten tidigare i veckan - fotbollsabstinens.
Jag och polaren började räkna månader. Månader av tålamod, månader som ska tära på sinnet. Det skulle bli en lång väntan till februari tyckte vi båda innan vi påmindes om Nackas Minne från en bordsgranne. Den här veckan blev vi även varse om en inbjudningsturnering i Borås så det betyder cirka två månader. Inte så farligt. Trippen till Åland hägrar. Det var ju en höjdare och är även den med på schemat inför 2004. Så framför mig väntar nu november. Den månaden ska nog passera snabbt eftersom jag har lovat mig själv att vara klar med alla julklappsinköp innan december månad. Mitt tålamod klarar inte längre av stressen, köandet och trängseln i december. Min tradition har de senaste åren varit att hänga på låset till Åhléns på julafton för att köpa några böcker innan jag har stuckit ut till morsan och farsan. Tänkte faktiskt att de förtjänade något bättre i år än ett hårt platt paket inslaget i ett silverpapper med en massa Å'n i relief. December försvinner i ett töcken av julbord, glöggfester och lucköppning.
Hursomhelst så börjar nu en säsong som är synonymt med ett ord jag, som ovan nämnt, inte är så bekväm med - tålamod. Tålamod, ett ord som de flesta Bajare är väl förtrogna med. Allt från den långa väntan på SM-guldet till att få se Kennedy gå in som Vinnie Jones i en närkamp. Om nu Kennedy försvinner som Bosman fick jag i alla fall uppleva det första. Jag måste som Bajare ha tålamod inför de händelser kring klubben jag inte kan påverka.
Tålamod över rykten och önskemål om nyförvärv. Tålamod med mindre intelligenta fraktioner på läktaren som tycker att ge klubben böter genom att bränna bengaler är detsamma som stöd. Tålamod med, ovissheten fram till början av april om, hur laguppställningen kommer att se ut. Sedan sist men inte minst tålamod med politiker som lovar men sällan håller ord.
Året var 1998. Bajen var åter i Allsvenskan. Canal + hade sänt ett magiskt derby mellan Bajen och Djurgårn året innan och satsade stor inför den kommande säsongen. Café Sport var en ny blaska som öppnade med Bajens återtåg i högsta divisionen. Denna kombination startade i min mening den hausse som har lyft Allsvenskan de senaste fem åren från 70 och 80-talets blygsamma åskådarsiffror.
Min polare, som vid den tidpunkten jobbade i stadshuset, kom till jobbet en morgon och berättade vad han hade sett. Dagen innan, en vacker vårdag, när Bajen hade gästats av Elfsborg hade han upplevt något nytt. Barn hade stått gråtande utanför Söderstadion då de inte, på grund av lapp på luckan, fick komma in på festen. Utsmyckade i ansiktsmålningar, stora grönvita hattar och halsdukar tröstades dom av förbannade pappor och uppgivna mammor. Pappor som sett fram emot att ta sin dotter eller son på den där magiska första Bajenmatchen fick nu diplomatiskt tala till sina barn som skrek "Jag vill se Bajen, jag vill!". Om jag gör en inte alltför djärv gissning så var nog: "Du måste ha tålamod min son", en bekant fras i många familjer.
Dagen efter kunde jag läsa spaltmeter i tidningarna om hur det hade sett ut kring arenan och genast uttalade sig stadens politiker att så kunde det inte få vara. Pengar lovades för upprustning. Vi gick till val och en trojka satt på Kvarnen, med handen på hjärtat, och lovade att vika pengar för en ansiktslyftning samt en omgående ombyggnad av Söderstadion. 153 miljoner öronmärktes. 153 miljoner som skulle ge Söderstadion en kapacitet på 14 000 samt 12 nya VIP loger, 30 handicapplatser samt en ordentlig uppfräschning. Om detta skrev officiella redan i oktober 2000. Sedan hände inget. Fler utredningar tillsattes, utvärderingar gjordes, presskonferenser kom och gick. Saker sköts upp, lades åt sidan, utreddes och togs upp på nytt. Tålamod.
Det har nu gått fem år sedan den grönvita färgen hade smetats ut av en ström av tårar på några ungar ståendes utanför biljettkiosken på Arenagången. Fem år av uppfräschning, ny arena, vridning av arena, ingen vridning av arena ur brandsäkerhetssynvinkel och nu slutligen: nationalarena. Nationalarena i Kista, Globenområdet, Råsunda, Göteborg... Tålamod.
Jag har med mitt nu så illa tilltygat tålamod kommit till ro med tanken att en ny hemvist för Hammarby kommer att stå klart tidigast 2012. Låt oss anta att det blir ett beslut i frågan under 2004 där en arena ska förläggas i Globenområdet. Därefter ska man utlysa en tävling där arkitekter får visa sina förslag sedan ska anbud och offerter tas in. Klart under 2006? Saken ska sedan utredas i en massa instanser och bygglov ska beviljas. Bygglovet lär väl ta längst tid. Byggstart 2008? Första matchen våren 2012? Tålamod, va namnet sa Bull.
Nej, jag förespråkar att man rustar upp Söderstadion. Ingen är väl intresserad av ett 50 000 säteskomplex där man kommer att hänga upp gardiner för att skapa atmosfär inför mötet med Trelleborg samt grus till den enormt stora stockholmssporten speedway. Ingen tror väl att man får ut en miljard genom försäljning av tomträtten? Skatteskrapan värderas ju bara till hälften. En arena på Östermalms IP är väl inget alternativ då det ligger i nationalstadsparken och kan djurgårn hockey spela i Globen kan deras fotbollssektion gott dela på en ny arena med Bajen på Söder. Jag vet att djurgårn vill driva arenan själva. Men intresset av att driva Söderstadion har ju Hammarby också. Kanske kan det kombineras.
Annars kan jag leva gott med tanken med Hammarby som det enda Stockholmslaget.
När allt har fallit på plats har åren gått och mitt tålamod känner inte längre några begränsningar.
