Spelarkaraktärer
Det pågår en debatt på forumet om spelare som är osäkra på om de vill flytta till Stockholm. Här kommer några rader i detta ämne i all hast.
Ett inlägg i Johan Svensson debatten. Tror faktiskt att otrivsel utanför fotbollsplanerna är ett större problem än vi hittills har erkänt. För om spelaren inte kommer in socialt på sin nya hemort så presterar han helt enkelt sämre. Det finns otaliga bevis på detta.
Ante Covic var ny och vilsen under hela första delen av säsongen 2002. Innan han kom in i spelarkollektivet åkte han efter träningarna oftast hem till sin tomma bostad. Och eftersom Erland då var förstahandsvalet så malde säkert tankarna. Duger jag som målvakt? Var det rätt att välja en klubb i Sverige?
Han blev omedelbart en bättre och gladare målvakt när hans polare från Australien kom på besök förra sommaren.
Detsamma gäller Antti Pohja. Även han hade svårt att komma in i gemenskapen och eftersom han av naturliga skäl saknade förankring i Stockholm så satt han också ofta hemma i sin lägenhet och försökte slå ihjäl tiden fram till nästa dags träning. Det var bara när den finska delen av Bajenklacken blev uppmärksamma på Pohjas belägenhet och tog med honom på allehanda aktiviteter som han blev en bättre fotbollsspelare. Visst det kanske är svårt att bevisa att han blev bättre på grund av detta, men personligen är jag övertygad om att det var en stor bidragande orsak.
Det få känner till var att Pohja i ett skede av förra säsongen åkte hem till Finland och tänkte stanna kvar. Det var bara tack vare övertalning från tränarstaben som han kom tillbaka.
Problem med att finna en vettig sysselsättning utanför Årsta IP varma gemenskap gäller även i viss mån våra brasilianska spelare, om jag har fattat signalerna rätt.
Se istället på Max, Pablo, Salle och Nadir som kommer från hembyggden Stockholm och har alla sina sociala relationer inom räckhåll. De har ett djäkla försprång.
Nu kanske någon nämner att detta inte stämmer in på Markstedt, Fjörtoft eller Jensen. Men då talar vi om spelare med en viss karaktär som omedelbart gick in i truppen utan att behöva kämpa, med någon likvärdig, för en plats i startelvan. Dessutom har det säkert med personligheten att göra. Det finns fotbollsspelare med olika egenarter, sinnelag, anlag, precis som inom alla yrken. Visa har ett djäkla temperament och använder det till att knyta näven i byxfickan när det går emot och blir på det viset en bättre fotbollsspelare. Andra blir mer inbundna och grubblar på vad som är fel och tack vare det gör ännu sämre prestationer.
- En ond spiral som snurrar allt fortare!
Kontentan av denna utläggning och hypotes är att om Johan Svensson har problem med att vara ifrån sin familj och därför hyser betänkligheter över att flytta till Stockholm, då har både Hammarby och han en hel del att fundera över. För Hammarbys del måste klubben komma fram till hur vi ska blir bättre på att ta hand om spelarna på annan tid än träningarna? Speciellt de som vi märker mår dåligt.
Blir det ingen bättring på den fronten då anser jag det som självklart att vi drar oss ur förhandlingarna med Johan Svensson, med tanke på de signaler han sänt ut.
- Om vi nu råkar vara uppe i några förhandlingar? Vad vet jag?
Lösningen på varför vissa spelare underpresterar finns, som sagt, oftast alldeles framför näsan på oss.
Sedan är det nog så att det är olika problem i landsorten jämfört med storstaden.
På landsorten kan det nog bli för mycket uppmärksamhet. Det går inte att gömma sig.
I storstaden kanske det blir för lite uppmärksamhet. Man drunknar i folkvimlet.
När vi ändå är inne på spelarpersonligheter så tycker jag att Totte Gerrbrands utveckling i år har varit helt fantastisk, med tanke på att han var skadad hela förra året och hans träning då endast bestod i att springa runt Årsta IP och hålla till på gymmet. Även det bästa psyke skulle kunna klappa ihop för mindre.
Sedan har jag en behaglig känsla av att vi kommer få se Fredrik Stoor´s STORA genombrott nästa år.
Vet inte hur genomtänkt detta blev, men nu har jag skrivit av mig i alla fall.
Vi syns i Bajenvimlet!
