Krönika: Omöjligt att förstå fotbollens ideal
Patric E om moralen och idealen inom dagens toppfotboll.
"Är det verkligen ok att se vuxna, vältränade män ramla omkull och ta sig för huvudet när något snuddar vid knäet?"
Innan ni läser vidare så kan ni väl läsa denna "disclaimer". Det här handlar inte om någon spelare i just ditt lag. Snarare är detta mer ett undantag än en regel. De här spelarna kanske inte ens finns någonstans - eller?
Bakgrunden till följande ordrabblande är att jag för några veckor sedan utvidgade mitt tv-sportintresse med att kolla på Rugby-VM och ja visst, det är en sport som i mångt och mycket skapar mer frågor än svar men ändå tillräckligt underhållande för att spendera några timmar att titta på. Men det var i synnerhet två olika situationer som fick mig att börja tänka efter.
Situation nummer 1:
England möter Australien i VM-final och får i ett viktigt skede en frispark emot sig. Dessutom är domslutet i sig ganska horribelt dömd. Det intressanta här är att reaktionen blir som sådan att lagkaptenen frågar lite försynt varför domaren blåste och efter han fått svaret så rynkar han lite smått på ögonbrynet (inte för mycket) och går därifrån. Backar på en gång bak tio meter som han förväntas göra.
Tänk er samma scenario i fotboll. EM-semifinal i Portugal mellan Sverige och England, det återstår tio minuter av matchen när Olof Mellberg tveksamt fäller Michael Owen strax utanför straffområdet. Hur många personer från Sveriges lag står det inom två meters radie från domaren för att "diskutera" domslutet? Min gissning är att om du spelar på mindre än sex personer hos din lokale spel- och dobbelbutiksägare så kommer du tjäna en rejäl hacka ifall detta slår in. Förutom klungbildningen runt domaren kommer orden som uttalas i denna situation aldrig någonsin lämpa sig för tryck.
Byt nu ut lagen mot Hammarby och Öster och domaren är Anders Frisk. I rest my case!
Poängen är faktiskt inte om det var rätt dömt eller ej, poängen är att det är ett helt absurt tecken på att det inte finns någon respekt för varken domare eller medspelare. Finns det någon som helst ömsesidig respekt så är den i mina ögon allt för otydlig för att kunna visualisera.
Sen för att vrida ner det till gräsrotsnivå - till mig själv som fotbollspelare (på en otroligt låg nivå). Jag kommer fram till att jag endera måste skärpa till mig eller förbjuda min grabb att titta på när jag spelar - för den personen jag hittills varit på fotbollsplanen är inte en person jag ens själv ställer mig bakom.
Förvisso bara adrenalin men hur som helst, bisarrt så det förslår.
Men hedern inom fotboll gör inte mitt, Patrik Anderssons eller Fredrik Ljungbergs uppförande särskilt extremt eller extremt dåligt utan på sin höjd lite småfånigt. Jag ändrar mig, när det gäller mig själv är det helfånigt.
Situation nummer 2:
Det är en annan rugbymatch under VM (eller snarare flera andra matcher). En spelare tacklar den andra på ett regelvidrigt sätt och frisparken blir dömd till den utsattes favör. Efterspelet till denna situation är endast att den tacklades lagkamrater sänder arga blickar till regelbrytaren för att förvissa honom om att han skall veta om vad som väntar vid nästa klunga eller vad nu någon annan situation i rugby kan heta.
Här ropar fotbollsidioten inom mig stopp! STOPP! Varför rullar inte han som blev tacklad runt på gräset i minst tjugo varv? Varför spottar inte hans lagkamrater på den som tacklat? Varför uppstår det inte bråk på utspridda platser på planen? Varför är det inte minst fyra personer som visar domaren den rätta gesten för hur han borde döma, samtidigt som minst fyra personer från motståndarna gör den internationella gesten för filmning? Varför?
Vad händer istället? Jo det regelbrytande laget backar tio meter som dom förväntas göra och det andra laget tar hand om sin frispark. Ni förstår att det precis nu känns som att när man gick upp på morgonen och råkat hamna i ett parallellt universum.
Som tur var så var det spansk fotboll på lördagskvällen och mina "normala" idrottsvärderingar återställs ganska snabbt. Spelare rullar runt på planen och simulerar att kroppsdelar lossnat från dom. Dessutom så vet alla på planen definitivt bättre än de tre personer som har helt egna uniformer - ordningen återställd.
Så det jag funderar över är om hur vi egentligen tycker att en idrottsmans uppträdande borde vara. Är det verkligen rimligt att elitidrottsmän skall få sätta vilken bottenstandard som helst. Är det verkligen ok att se vuxna, vältränade män ramla omkull och ta sig för huvudet när något snuddar vid knäet? Är det verkligen ens möjligt att man FÅR visa sån total brist på respekt gentemot en person/personer som faktiskt tillhör ens idrott lika mycket som en själv? Självklart inte, men vad kan göra åt det?
Problemet med hela detta som jag skrivit om är att det är något som är fundamentalt fel med idealen, vilket innebär att det knappt känns möjligt att göra något åt. För om idolerna filmar, inte respekterar sina medaktörer på plan eller inte ens visar en stolthet över privilegiet över att få vara betald för att utöva sin "hobby" (ja, ja, jag vet - det är allvarligare än så) - varför skulle någon annan göra det? Hur kan du lära din son eller dotter att göra annorlunda när han/hon kommer matas med de dåliga exemplen?
Nåja, ovanstående företeelser, som enskilda företeelser, kan i mina ögon vara viktiga att fundera över. Tack och lov är faktiskt fotbollen större än så, vilket innebär att de positiva sidorna i fotbollens värld klarar av att överväga de negativa. Men onekligen finns det en hel del man kan lära av hur andra idrotter utövas - även såna som förbjuder passningar i annan riktning än bakåt.
