fortsättningen.
Förmodligen drömde de flesta om scenariot jag talade om inledningsvis: Behåll de traditionella värderingarna, lyckas bra i seriespelet och ha ett stort överskott på bankkontot. Vad många förmodligen förbisåg var att dessa tre mål inte klingar i samklang, utan innehåller en motsättning som gör dem omöjliga att infria samtidigt. För att få företag att vilja investera pengar och därmed kunna lyckas bra i seriesystemet behöver man till viss del avstå från det första. Jippon i halvtid, VIP-bjudningar med kostymer och handskakningar med telekombolag är sådant som generar pengar men mer eller mindre går emot de traditionella värderingarna. Det är ingen styrelses fel att det ser ut så. Fråga vilken teater, vilket galleri eller vilken tidsskrift som helst om de någonsin tyckt det varit roligt att sälja sponsorpaket eller reklamplats till ett företag som skiter i kulturen. Det är inte roligt, men det är vad som krävs för att få in pengarna.
Denna ekvation innebär lite cyniskt sett att ju mer pengar vi drar in, ju mer av de traditionella värderingarna måste vi ge upp och det är styrelsens arbete att se till att saker och ting inte går över styr, så att klubbmärket aldrig fläckas permanent av något som på kort sikt ger flis i plånboken. Att göra alla anhängare till en så traditionstyngd förening som Hammarby nöjda i detta klimat är naturligtvis en omöjlighet. Det går att lyckas mer eller mindre bra med uppdraget, men att få alla - från 15-åriga småhuliganer till ärrade 50-åriga läktarveteraner - att göra tummen upp är orimligt.
Lägg därtill kraven som kommer från oss supportrar. När jag läser Roberts krönika här på Söderstadion skriver han i ena stycket: "Det ska vara kvalité i informationen, heter det. Det ekonomiska läget vet jag ingenting om, såklart, årsmötet är i mars." I nästa stycke skriver han: "Klubbens fast anställda på kansliet växer närmast okontrollerat." Utan att gå in på om kritiken är befogad eller inte så kan jag bara konstatera att det i ena sekunden krävs bättre information och i nästa en mindre omfattande administration. Denna ekvation är lika orimlig som den förra. Vem ska informera om det inte finns någon anställd att göra det?
Jag har mycket litet insyn i det arbete den nuvarande ledningen för Hammarby IF Fotboll gör. Allt jag vet är att vi kom tvåa i Allsvenskan (TVÅA!) och att vi har en publik som aldrig går under 10000 skallar. Det borde vara en dröm att vara Hammarby: are idag. Men det knorras och ifrågasätts. Det granskas och kritiseras. Helt rätt, naturligtvis, för om vi medlemmar inte gjorde detta skulle det tyda på oengagemang och nonchalans. Men att gå från att kritisera till att ropa "Paulsson-syndromet"! är ett väldigt stort, och i mitt tycke huvudlöst, steg.
Man kan tycka att föreningens samarbete med supportrarna borde skötas bättre eller att föreningens policy för Bosmanfall borde vara klarare eller att kontraktsskrivandet måste skötas mer professionellt... Det finns, oavsett vilka som sitter i ledningen, alltid en uppsjö saker som en uppsjö personer anser skulle kunna ha gjorts bättre. Men frågan är om det inte ibland kan vara nyttigt att ta ett steg tillbaka och försöka få perspektiv. Om styrelsen väljer att "flytta fokus från klubbens traditionella supportrar", som Robert skriver, kan man då inte fundera om kanske klubbens traditionella supportrar står i vägen för klubbmärkets bästa? Kanske är det så att det för klubbmärkets framgångar är helt nödvändigt att satsa på en publik bortom Gröne Jägaren? Kanske är nyckeln till framgång att våga vända historien ryggen några sekunder? Eller tänk helt tvärtom... Kanske är klubbmärket egentligen inte ute efter framgång. Dess huvudsakliga mål kanske ska vara något som vi supportrar ska kunna samlas och bygga ett socialt sammanhang kring, oavsett tabelläge? Men vem bestämmer vilket tankesätt som är det riktiga?
Jag vet inte vad som är sanningen i motsättningen om att kapitalvinst genererar kulturförlust. Jag tror att få vet det. Jag tror inte ens styrelsen själva vet det. Häri ligger problemet: Att satsa mot toppen innebär att trampa folk på tårna, och oftast är det vi som stått på Söderstadion i vad som känns som evigheter som reagerar skarpast över förändringarna. Huruvida det är vårt mys på läktaren eller klubbmärkets framgångar som ska prioriteras kan jag inte svara på. Huruvida jag gillar att Hammarby säljer ringsignaler till mobiltelefoner kan jag inte heller svara på, för även om det är en estetisk katastrof så är det en åtgärd som, sammantagen med många liknande åtgärder, i längden gjort att vi kommer ut i Europa nästa säsong. Det enda jag egentligen vet är att det känns helt huvudlöst att ropa "Paulsson-syndromet". Hammarby har sportsligt och engagemangsmässigt sett under min livstid aldrig mått så bra som nu och om priset för detta är förekomsten av klubbens namn i märkliga reklamsammanhang eller vid ett eller annat jippo så är jag i den ringa omfattning vi befinner oss på nu absolut villig att betala det. Jag behöver bara tänka mig tillbaka till 1999 för att bestämma mig för att jag alla gånger skulle välja "idag" framför "igår".
