Replik...
Som ett brev på mejlen kommer Billy R med en replik på synpunkterna som JonasB levererat idag som i sin tur delgav oss sina aspekter på Billy R´s gästkrönika som i sin tur var en reaktion på Roberts funderingar. Hänger ni med?
Man läser det man vill läsa. JonasB replikerar på min tidigare krönika men han kommenterar en text som jag inte har skrivit, vilket gör att vi förmodligen kan prata förbi varandra ännu några vändor utan att komma till något resultat. Eftersom det ändå är silly season och vi inte har något bättre för oss ska jag bara helt klart klargöra en del saker som kanske fler än JonasB fått om bakfoten.
Jonas skriver att mina två modeller gick ut på följande:
"Att vara mer kommersiell och vara beredd att sälja klubbens själ, eller att vara kvar i folkrörelseidealet, men då går det åt helvete sportsligt".
Detta var inte vad jag skrev. Ingenstans i min text skrev jag att den gamla folkrörelsemodellen skulle innebära att det går sportsligt åt helvete eller att enda vägen till framgång är att sälja själen. När jag menade att folkrörelsemodellen har "blygsamma mål" så menade jag inte att man inte vill vinna allsvenskan, utan att det helt enkelt inte finns samma incitament som i de större klubbarna vid sidan av planen. Västra Frölunda skulle inte sätta upp som mål som siktade lika högt som de större klubbarna, exempelvis att den inhemska informationen ska vara bättre än dagstidningarnas, att det ska komma minst 25000 på matcherna, att bli ett etablerat lag i Europa, att ha träningsläger i Los Angeles etc. etc.
Det jag ville ge uttryck för i min krönika var att mycket av det motstånd som finns bland de mer konservativa supportrarna - till vilka jag även räknar mig själv - kan vara ett uttryck för en oförståelse för vilken väg den nuvarande ledningen har valt för att göra Hammarby till en stor klubb. Jag har tidigare skrivit alldeles för många texter om den stundade NHL-ifieringen av Allsvenskan, om chorizons degenerering av klacken och liknande. Min tidigare gästkrönika var därför lika mycket en reflektion över mitt egna förhållningssätt till vad jag anser är "rätt" att göra kontra vad som är "rätt" att göra utifrån var föreningen befinner sig idag.
Upprörda känslor har luftats över det faktum att föreningen blickar bortom sina traditionella supportrar och Jonas B tar upp Volvo som ett exempel på att man måste rikta sig till en lojal publik. Det intressanta med hans exempel är väl att just Volvo för några år sedan började bygga dyra stadsjeepar, just för att rikta sig till kunder som inte tidigare handlat av märket. Likadant kan det vara med Hammarby. Hur många traditionella supportrar som alltid kommer att gå på matcherna har Hammarby? 5000? 10000? 10011? Är det enkom dessa som föreningen ska rikta sig till, även i tider av hausse som nu är fallet? Om man med en ny arena kan värva 10000 ytterligare årskortshållare genom att bredda föreningen till att vara något mer än en plats där vi kan sucka med himlande ögon över Magnus Lefverts brytningar, är det orimligt att göra det?
Jag vill understryka att min krönika inte gav några svar utan enbart ställde frågor. Jag presenterar inte bilden av en förening som säljer delar av sin estetik för kontanter som en absolut sanning utan försöker bara hitta en ny infallsvinkel till vårt förhållningssätt. Efter att i några år ha sett med blandade känslor hur föreningen Hammarby har förvandlats från att ha varit en angelägenhet för några få fyllskallar med skrålet och biran som minsta gemensamma nämnare till att bli något större, något annat än det jag lärde mig älska, var jag tvungen att ställa de här frågorna. Är det jag, rotad i en klassisk Hammarbytradition, som är offside här?
I Michail Bulgakovs "Mästaren & Margarita" flyttar djävulen till Moskva och öppnar en teater. Han strör dyra kläder, pengar och god mat över för stunden lyckliga människor som i längden inte får uppleva något annat än olycka när de vältrar sig i de materiella tillgångar som de alltid har drömt om att få. Utan att göra några andra liknelser (tro på intet sätt att jag menar att djävulen har flyttat in på Kanalplan) kan jag känna mig likadant. Min högsta önskan har alltid varit att Hammarby ska få uppleva publika och sportsliga framgångar utan motstycke och nu när de har infunnit sig känner jag mig nästan olycklig med vad föreningen har blivit. Det kan ju inte vara rätt? Det måste vara mig det är fel på? Eller? Och det är på det sistnämnda "eller" som jag inte kan presentera ett rimligt svar, varken här eller i mitt förra inlägg.
Kanske är den enda vägen till framgång (såsom "framgång" är definierat för 2000-talets fotbollsklubbar) för en förening som Hammarby att lyfta blicken över oss romantiska, nostalgiska supportrar och blicka med större tillförsikt mot framtiden. Varje gång vårt klubbmärke figurerar i vad vi anser är "fel" sammanhang muttrar vi, men på många sätt är detta skrämmande. Vad vill vi? Är våra privata agendor att Hammarby borde vara en angelägenhet för några få som vi kan ha som ställe att andas ut på mellan beordrad övertid och julhandel? Det vore oerhört nonchalant mot nästa generations Bajare. Jag som person gillar möjligen inte att det satsas stenhårt på mobilsignaler med Hammarby-anknytning, men jag mår ju fortfarande bättre som aldrig annars när vi ligger i toppen av tabellen. Är det ena möjligt utan det andra? Vill vi behålla kakan och samtidigt äta den? Är det rimligt att starkt kritisera ett uppenbarligen vinnande koncept bara för att man själv känner sig utanför i det?
Min slutsats kvarstår: Det är alldeles för desperat att ropa "Paulsson" bara för att man som enskild individ känner sig åsidosatt när klubbens i dagsläget bästa på många sätt är tillvarataget. Vad resultatet blir om det sportsliga går sämre och den enskilda individen som kände sig åsidosatt har slutat gå på matcherna kan vi bara spekulera i. Förhoppningsvis får vi aldrig möjlighet att se vad som händer i verkligheten.
