Värvningstider - hyckleriets högtid - del Två
fortsättningen.
Ibland funderar jag på om vi inte ser på spelarna som 2 olika kaster. Hälften legoknektar som säljer sig till högstbjudande och hälften Bajare som ska försvara lagets färger för en billig penning av någon sorts emotionella skäl. För legoknektarna eller handelsmännen i fotboll är det helt ok att tjäna en slant, men våra spelare ska vara noblare än de andra spelarna. Snacka om dubbelmoral!
Vi säger ena stunden att fotbollsspelare framförallt är yrkesmän och det är vi som står för klubbkänslan. Samtidigt tycker vi att det ska finnas ett ekonomiskt värde på klubbkänslan. Vi hyllar Hella för hans lojalitet och Runström för att han aldrig skulle spela i DIF.
Vi pratar om vikten av profit för klubben, samtidigt så kräver vi av spelarna att de inte ska tänka på pengarna i första rummet utan klubbkänslan. Samtidigt ser vi ner på agenterna för att vi tycker att de är profithungriga. Vi fostrar egna spelare som vi kallt räknar med ska välja Bajen för klubbkänslan och inte för pengarna.
Vi förväntar oss att våra lirare ska känna stolthet när de drar på sig tröjan. Så pass mycket stolthet att de är villiga att tjäna lite mindre stålar bara för att de är egna produkter eller tycker om klubben. Vi förväntar oss att de inte ska dra och stoppa pengarna i egen ficka istället för att Bajen ska få sin beskärda del. Vi kallar det svek när de tar pengarna och sticker.
Jag tror att den här dubbelmoralen beror på att Bosman-domen gjorde att vi på ett helt annat sätt än tidigare helt plötsligt befann oss mitt emellan idealism och kapitalism. Jag gillar att dra parallellen mellan elitklubbar i fotboll och med stora välgörenhetsorganisationer eftersom de påminner mycket om varandra i sin struktur även fast de har olika mål med verksamheten. Delar av verksamheterna drivs precis som ett företag, med heltidsanställda "proffs" som är där för att tjäna pengar. Andra delar av verksamheten drivs med hjälp av ideella insatser och klubbkänslan istället för stålar ska vara någon sorts garant för att människor lägger in det ideella arbete som krävs för att föreningen ska fungera. När en u-spelare flyttar från den ideella verksamheten upp i den kommersiella verksamheten förväntar vi oss att han ska ta med sig de ideella värderingarna dit. Jag menar att det är helt galet att förvänta sig något sådant.
De enda skälen till att spelarna inte ska välja stålarna och dra är emotionella. Det som med ett enda ord sammanfattas klubbkänsla. Vad klubbkänsla är väl ingen större idé att försöka beskriva, lika lite som det är att göra med andra känslor. Men egot behöver nog inte vara speciellt stort för att välja sig själv och sin familj före den något diffusa klubbkänslan.
Naturligtvis finns klubbkänslan, det vore konstigt att säga något annat. Den finns bland supportrar, ledare, ungdomsspelare och säkert bland en del spelare och styrelsemedlemmar.
Trots att jag har filosofin att klubbens framgång avgörs av klubbkänslan är det svårt att se några rationella skäl till att spelarna inte skulle välja stålarna framför klubben. Jag kan inte komma på några. Självklart ska de ta stålarna och dra. De ska se till att få så mycket stålar att de precis är välkomna tillbaka.
Jag blir lika ledsen varje gång, men jag säger ändå lycka till Kennedy! Hoppas vi ses igen, men jag tror aldrig vi kommer att få höra Say Oh-Ah, Say Oh-Ah, Say Oh-Ah Kennedy lika länge som den där sommardagen 1999!
Förresten läste jag att den där dansken blir fri som Bosman den 1 januari. Ja ni vet, han som ska ersätta Kennedy.
PS! Min förra krönika handlade inte främst om Råsunda och denna handlar inte främst om Kennedy. Om någon icke-bajare av någon händelse skulle få för sig att läsa denna krönika så är de tre spelarna i början Petur Marteinsson, Kennedy och Sigge Fursth.
