Några ord från träningen i dag
Visst är det underart att komma ner till ett sommargrönt Årsta och på nära håll få ”känna på” den stämning och lagmoral som gör oss mycket svårslagna. Att ta på det som egentligen inte går att ta på – Hamarbyandan. Ett besök på Årsta har jag alltid förknippat med glädje, men just nu känns det speciellt kul.
I dag var träningen ganska välbesökt. En del av grabbarna hade sina flickvänner och barn med sig. Styrelsen var representerad av Oliver och så var vi som vanligt en klick supportrar. Men i dag tänker jag speciellt på en liten autografjägare på en sju-åtta år på plats med sin mamma och mormor. Klädd i nyinköpt Hammarbytröja stod han där och väntade på att grabbarna skulle komma ner från omklädningsrummet. Han såg lite spänd och nervös ut, ungefär som om han var på väg till sin första skoldag, men samtidigt mycket förväntansfull. När Sören kom ut och såg grabben skyndade han ner för slänten och gick fram och presenterade sig och hälsa honom välkommen. Gissa om killen såg glad ut. Han följde sedan träningen med både stora ögon och öron. Han var så nära paradiset i levande tillstånd man kan komma. Efter träningen var det dags att springa runt bland grabbarna och plocka deras autografer. Jag gissar på att lillgrabben siktar på att bli målvakt för han ville ha Lasses autograf på ryggen på sin nya tröja. Och efter att ha letat rätt på en bra filtpenna med hjälp från Börje och farbror Sven så skrev Lasse sitt namn på tröjan. Jag kan inte beskriva glädjen hos den lilla grabben, men hade man aldrig upplevt glädje tidigare så förstod man, i all fall lite, vad den kan innebära. Ansiktsuttrycket och den lätta rodnaden i hans ansikte som ett teckan på att kroppstemperaturen steg ett par grader gick inte att ta miste på. Det här är en del av Hammarby, en del som är alldeles speciell. En ödmjukhet, en öppenhet … fan, det är nästan så att man får tårar i ögonen – ”Är det därför jag älskar dig så?”
Träningen inleddes annars med ett snack med den professionella handledare som hjälper Hammarby. Jag tror han heter Roger och exakt vad hans arbete går ut på kommer inom kort att presenteras på den officiella hemsidan. Därefter tog Sören hand om uppvärmningen och Thomas satte de sista gula plastgubbarna på plats inför den första övningen. De har blivit ett riktigt samspelt par – Thomas och Sören. Träningarna är numer välregisserade föreställningar. Det finns inga onödiga stopp och alla hjälps åt. Det flyter som en väl repeterad pjäs. Så har det inte alltid fungerat.
Efter uppvärmningen lämnar Sören över grabbarna till Thomas som leder dem i ett par passningsövningar. Koncentrationen är påtaglig och engagemanget är högt, både i handling och i ord. Tempo, få tillslag och rörelse betonas. Bollen spelas först och främst efter marken. Den sista övningen innehåller en längre passning. Passnningsspelet nöts in, träning efter träning … vi börjar se resultatet i matcherna. Men som ett bevis på att glimten i ögat finns trots allvaret, så testar Micke Hellström en tunnel på en av de ”enbenta” gula gubbarna. Sören jobbar under tiden med avslut med Andreas Hermansson och Peter Markstedt.
Det blir ett par ryck i skogen innan det är dags för smålagsspel. Träningen avslutas med en inläggsövning. Jag tittar på klockan och ser att tiden har runnit iväg. En timme och fyrtiofem minuter i dag. Men tiden går fort när man har roligt.
Sören kallar till sig grabbarna och säger med myndig stämma: ”Vi joggar ner och töjer”. Jag säger tyst för mig själv i andra banor: ”Vi groggar upp och röjer”. Men innan det är slut för i dag så tänker jag på hur det ska bli med Intertotospel. Jag läser i dn att fyran IFK Göteborg tackat nej till att delta. Att femman Elfsborg är mycket tveksamma. Det gäller också sexan Trelleborg och sjuan Örgryte. Vad innebär det om AIK vinner i kväll? Det innebär väl att frågan ställs till åttan? Ska vi spela Intertoto i sommar …
Hej på en stund /
