Tur och retur Göteborg
Stark klackinsats, dryg polisinsats och kass fotboll. Toppentrevligt sällskap, godkänt väder och en rolig resa. Ungefär så kan jag sammanfatta det senaste dygnet och min tripp till Göteborg
Tidsfascist som jag är, de som känner mig vet att de har med ett riktigt kontrollfreak att göra, var jag i god tid på centralen. Jag blev en smula förvånad när plötsligt Erkan Zengin dök upp inne på pressbyrån. Det visade sig att även laget skulle åka tåg ner till Sveriges baksida. Både spelare och ledare verkade taggade och sjukt vore väl annars. Årets höjdpunkt stod för dörren bara timmar fram. Allsvensk premiär, något vi ju längtat efter i månader.
Tågresan ner blev mycket trivsam. Gittan hade fixat frukost, gubbröra och nybakade frallor. Till det serverades, förstås, kall snaps. De tre timmarna ner gick oerhört fort. Jag är inte helt säker på att övriga resenärer uppskattade vår frukost, som nog blev allt mer högljudd ju längre tid det gick men nåja, det ska ju märkas när bajare är på väg.
Göteborg bjöd på ett fint väder. Vi hade hittat ett centralt hotell och incheckningen gick smärtfritt. Ut på stan för att leta rätt på vattenhålet vi skulle samlas på innan match. På stan kryllade det av poliser. Vi hamnade på Avenyn, dumt nog, och blev naturligtvis nekade att komma in på första stället. ”Nä, inte i de där kläderna”. Suck.
Efter en sen lunch, som absolut får godkänt, och efter en lång promenad i vad som kändes åt helt fel håll ifrån matcharenan sett, så kom vi till ”Score”. Där var det redan ett gäng glada, förväntansfulla bajare som höll god stämning. Lokalen fylldes allt mer och när Bajen Fans bussar rullade in var humöret på topp. Ölen flödade, jag antar att det är det enda sättet att hålla premiärfjärilarna i schack. Det var riktigt bra stämning inne på krogen. Kul att se så många grönvita systrar och bröder på en bortamatch. Klockan tickade på och vi närmade oss matchstart.
Då börjar tramset. Vi är tre stycken kamrater och jag får väl lov – även om det smärtar – att kalla oss medelålders, som då tagit oss ner för egen maskin till Göteborg. Vi har således inga platser reserverade i de tre bussar som står beredda att slussa folk till arenan. Vi bestämmer oss för att ta en taxi till Ullevi men tji fick vi. Där står farbror Blå och talar om att det går inte för sig att vi tre lämnar området ensamma. ”Vi ska gå tillsammans om en stund”. Vårt taxiargument dög inte som ursäkt att bli genomsläppta utan vi blir hänvisade till bussarna. Bussarna är knökfulla och chaufförerna vägrar släppa på fler personer. Snacka om moment 22. Efter en kvarts dribblande får vi i alla fall lämna området och tillåts ta en taxi.
Överlag förvånas jag över den massiva polisinsatsen. Är verkligen Gais – Hammarby en sådan högriskmatch?
Matchen blev något av ett antiklimax. När Castro Tello gjorde 1-0 efter en inledning som såg riktigt lovande ut trodde jag att vi skulle få se en seger. Sen tappade vi allt. Vad som egentligen gick fel har jag svårt att sätta fingret på. Det var för många spelare som underpresterade helt enkelt. Det som oroar mig mest är faktiskt vårt anfallsspel. Det var usla inlägg, dåligt med folk med i straffområdet och i stort sett inga riktigt heta målchanser alls.
Ullevi, som arena, måste innebära dödsstöten för fotbollen i Göteborg. Jag tycker faktiskt synd om supportrarna till Gais och IFK som ska behöva stå ut med den där skiten i TVÅ säsonger! Det är en pissarena. Som bortasupportrar står man så långt bort från händelsernas centrum man bara någonsin kan. Igår var det knappt 8000 personer där. En kanske godkänd allsvensk siffra, vad vet jag, men det kändes sjukt ödsligt. Som sagt, jag lider faktiskt med de fotbollsintresserade supportrarna i Göteborg. Det trodde jag nog aldrig att jag skulle säga, men i det här fallet gör jag det.
Den andra halvleken var jobbig. En otäck känsla av förlust kröp över mig och jag ska faktiskt erkänna att jag var lättad när domaren blåste av. Missförstå mig inte nu, jag är absolut inte nöjd med ett kryss, men spelet haltade så betänkligt att vi kunde fasen ha förlorat också. Gais hade ett par riktigt farliga lägen i andra som kunde ha resulterat i mål bakåt. Det var svajjigt i flera lagdelar igår, något som jag hoppas och tror beror på premiärnerver och dåligt självförtroende. I det avseendet var det nog oerhört viktigt att vi tog med oss åtminstone en poäng.
Kvällen fortsatte förstås efter slutsignalen. Vi hittade, efter en lång detour i ingemansland, till stället där Kinkan bestämt träff med några Gaisare de träffat långt tidigare. Vi gick förbi affärer med bisarra namn som "Bekväma skor" och "Göteborgs förlovningscenter" innan vi tillslut fann ett skönt litet ställe, med jättetrevliga människor. Vi såg andra halvleken av Manchester Uniteds slakt av Roma och förgyllde kvällen med fotbollssnack. "Bullen", som jag första gången träffade på när han glömdes bort i Gävle för två år sedan, var i sitt esse. Efter att ha rumlat runt på Avenyn och blivit nekad på samtliga ställen, var han så lycklig över att ha hittat ett ställe med trevligt folk. Det är ju helt okej om krogarna nekar folk som är onyktra, men för att man har en Hammarbyhalsduk på sig? Kvällen slutade med att "Bullen" bytte till sig en Gais-tröja av Voodo-Kenta och med lite nattamat i kistan stapplade vi hemåt.
Till skillnad från stora delar av mitt resesällskap var jag ganska fräsch i morse. Tog därför en promenad till stationen innan de övriga. Köpte tidningen och skruvade upp musiken i hörlurarna. Kvarten senare dyker ett bekant ansikte upp framför mig, ett ”hola” och så slog sig Sebastian Eguren ner på bänken bredvid mig. Jag blev nästan lite generad. Det är märkligt det där, ens idoler – för det är ju vad killarna är – dyker upp mitt bland oss vanliga dödliga. Och är dessutom urtrevliga. Mikkel lånade min Expressen för att läsa om gårdagen. Jag muttrade lite om deras artikel, eftersom de lyckades skriva INGET om matchen utan bara en ny vända i "Jeffgate". ** Mikkel läste, men sa naturligtvis ingenting. Sebastian Eguren såg låg ut. Han sa att han var oerhört besviken på sin egen och lagets insats. ”Vi kan mycket bättre”. Han sken dock upp när jag berättade att det vankas sommarvärme på lördag. Och vem vet, kanske även Paulinho – som jag tycker sett oroväckande blek ut så här långt – vaknar till liv med lite värme i luften?
Jag ägnade hemresan åt sömn. Missade därför när grabbarna efterlyste ”Pernilla Olsson till Restaurang-vagnen”. Däremot missade jag inte "Bullens" kärleksförklaring i tågets intercom-system precis när vi rullade förbi Stockholm Södra: ”Det här är en hälsning till Hammarbys A-lag från Hammarbys A-lagare: Vi älskar er.” Gulligt och säkert uppskattat. Jag tyckte i alla fall det. Det var skönt att glida in i Stockholm igen. Devisen ”Borta bra men hemma bäst” stämmer verkligen. Och jag gillar egentligen inte Göteborg alls. Stort tack dock till mitt resesällskap, ni gav mig väldigt roliga timmar!
Det var en riktigt bra uppslutning i Göteborg. Bra drag på läktarna! Jag ser det hela som en upptakt inför det som komma skall på lördag. Då väntar som bekant en ruskigt viktig match. Allt behöver bli bättre. Trelleborg lär inte göra det enkelt för oss. Ett betongförsvar med 11 gubbar stenhårt vaktandes sin eget straffområde är nog vad vi har att vänta. Jag hoppas verkligen att Charlie Davies kan spela, för vi behöver snabbhet. Petter Andersson får även han verkligen se till att krya på sig. Han behövs mot AIK.
Men hörrni; på lördag, då jävlar!
** I alla fall var det så i Göteborgs-upplagan av Expressen. Väl hemma såg jag i ett ex att det faktiskt var en hel kolumn där Lühr tyckte till om matchen...
