Irland tur och retur

Cork City-Hammarby IF i Intertoto-cupen. En sjukt skön supporterresa förtjänar att tecknas ner. Här följer en högst personlig betraktelse från fyra dygn på Irland

Drygt 200 bajare fanns på plats i Cork för att stötta sitt lag!

”Billigt är bra”, sa polaren när jag aviserade att Ryan Air tog 900 kronor för en tur- och returbiljett till Dublin. Visserligen måste man med omaket att ta sig till Västerås, men tio mil för en billig biljett är nog ett pris man får räkna med. I samma veva passade vi på att boka det boende som var absolut billigast. ”Sova är ju ändå inget man ska göra” fortsatte polaren.

Som den cineast han är lät han inte riktigt lika säker på att rätt beslut fattats när jag berättade att det hostel jag valt hette ”The Shining”. Inflygningen till Dublin på torsdagskvällen blev en smula skakig. Det blåste stormvindar kring huvudstaden och piloten tog god tid på sig i inflygningen. Bakre delen av planet var fyllt av förväntansfulla bajare som fyllt ditresan med mängder av analyser kring debaclet mot Helsingborg dagen innan. När själva landningen blev så skakig så dog allt fotbollssnack. Istället var det nog en och annan som drog extra djupa andetag där i mörkret. Plötsligt hör jag hur någon säger från bakre delen av planet att ”Det här kan gå åt helvete”. Flygrädd som jag blivit på gamla dagar höll jag med, tyst nickandes för mig själv. Vederbörande upprepade sig med ännu ett ”Det här kan fasen gå åt helvete” men denna gång med ett tillägg ”för vi har Erland Hellström i mål!”. Det var ett befriande skratt som fyllde planet och strax därefter landade piloten kärran. Just Erlands insats mot Helsingborg diskuterades flitigt. Det fanns väl lika många åsikter som supportrar men till syvende och sist var vi nog alla överens om att det enda som gäller nu är tokstöttning av Erland under matcherna.

Väl framme på stället där vi skulle sova och sovsalen som rymde 16 personer slängdes väskan in och det var naturligtvis direkt dags att undersöka det irländska nattlivet. Området ”Temple Bar” bjuder sannerligen en festsökande svensk på möjligheter. Enormt mycket folk ute denna sena torsdag och vi dök in på första bästa ställe. Lite irländsk livemusik och en kall Guiness stod på programmet. Om någon undrade så ja, den smakade superbt.

Första kvällens ställe i dagen efters dagsljus

Fredagens morgon började på ett tämligen bisarrt sätt. Jag och Jessica begav oss till den kvinnliga avdelningen av vårt hostel där kön till de tre duscharna var lång. Framför mig stod två söta, men slitna norskor. De diskuterade gårdagskvällens nattliv och konstaterade att Dublin var toppen. Jag fick frågan om det var partylivet som lockat oss hit. Jag förklarade att resans huvudmål var en fotbollsmatch nere i Cork och jag fick genast frågan:
”Vilket lag är det som spelar?”
”Hammarby”
Till svar fick jag menande blickar och lite fnitter. Jag hann tänka att de här två tjejerna hade säkert träffat på några sympatiska bajensupportrar om inte kvällen innan så kanske på tidigare resor. Då överraskar den ena tjejen mig genom att säga:
”Jag känner till Hammarby väl. Min bror spillte dere”
Bror? Jo, tro det eller ej men nog fasen var det Petter Furuseths syrra som stod där framför mig i kön. Det kändes högst märkligt men jag valde att inte gå in på vad jag tyckte om brorsans sätt att lämna Hammarby. Systern berättade att Petter hade det bra i Danmark och att hon själv njutit av att se Hammarby spela fotboll på Söderstadion flera gånger. "Bra drag på supportrarna" var omdömet.

Fredagen ägnades åt långa promenader runt stan. Ett besök på Guiness bryggeriet prioriterades. Jag måste dock erkänna att jag hade högre förhoppningar på både öl och besök även om utsikten från toppbaren var vacker. Efter en lång omväg på ditvägen valde vi att följa floden in mot centrum. Naturligtvis med tillhörande vattenstopp på de pubar vi tyckte att vi skulle förära med vår närvaro. Raul var modig och provade en ”Irish Stew” till lunch. Det visade sig, efter att ha sett våra egna tallrikar, att han var den som dragit vinstlotten. Tur att den torra burgaren gick att skölja ner med ett gott, kallt öl.

En av de många broarna över floden Liffey

Vi tog oss faktiskt hela vägen upp till ”The red windmill” på kvällen. Det visade sig dock att det var ett riktigt dött ställe så efter nån timme tog vi oss ner till The Temple Bar istället. Där samlades det ett rätt stort gäng bajare, som tillsammans med alla andra turister partajade på bra. Flera bajensånger hördes och förväntningarna inför lördagens match var naturligtvis höga. Rejält sent och rejält glada i hatten vandrade vi hemåt i regnet.

Lördagen inleddes med ett av resans få felbeslut. Vi valde att ta bussen ner till Cork istället för tåget. Dels för att det var betydligt billigare men även för att bussarna avgick betydligt närmre vårt vandrarhem än tåget. Snålheten bedrar dock visheten. Bussen blev knökfull och vi såg när vi rullade ut hur det stod kvar tiotalet bajare vid stationen. Bussbolaget rullade dock fram en ny buss till dessa men ack så vi grämde oss att vi inte hann kliva av och istället ta deras buss! Trafiken in mot Cork var bedrövlig. Konserter och Hurlingmatcher i stan ledde till vidriga köer. Den busstur som skulle ta fyra timmar var till sist uppe i dryga fem. Med betoning på dryga! Dessutom i en buss utan toalett.

Efter incheckning och en synnerligen god måltid var humöret dock på topp. En taxi ut till arenaområdet och återigen slogs vi över hur otroligt trevliga alla irländare var. Chauffören gav oss tips om krogar värda att besöka. Vi valde att kliva in på ”Evergreen” efter att ha köpt vår matchbiljett. Arenan låg mitt i ett bostadsområde en bit utanför citykärnan. Inne på puben hade både bajare och Cork-supportrar samlats och stämningen var naturligtvis på topp. Det var en skön känsla när hela stället badade i grönvita färger och sånger sjöngs mot varandra.

Innan match på "Evergreen" strax utanför arenan

Vi kom in på arenan i god tid eftersom ingen orkade säga emot mig. Ni som känner mig väl vet om vilka matchrutiner jag har. Ingen skillnad på vilken match. Jag mår helt enkelt kass om jag inte är inne i god tid. Uppvärmningen måste ses! Min spontana känsla är att det är en katastrof att vi inte får spela våra hemmamatcher på Söderstadion när man då ser hur Cork får spela på en sådan här ärena. Visst, vi saknar plaststolar men för fasen, alla vi över 180 centimeter kunde ju inte sitta ner, så tajt var det mellan raderna. Tur att vi skulle stå!

Cork bjöd på en arena som inte gladde någon.

Den glädjande nyheten att Charlie Davies fanns på plats meddelades tämligen direkt av våra egna publikvärdar som ju var på plats. Charlie kom direkt med plan från Venezuela och fick chansen från start. Inledningen var minst sagt darrig. Hammarby lyckades inte alls få till något eget spel och fick sätta upp långa bollar som enkelt togs om hand av hemmalagets fyrtorn i backlinjen. När sedan Cork gjorde 1-0 relativt tidigt blev jag orolig.

Tack och lov tog Bajen tag i spelet. Man fick ner bollen på backen och började så småningom att spela det fina kortpassningsspel som vi så gärna vill se och som vi ju vet att laget kan prestera. I den andra halvleken kom så belöningen. Vår uppfattning, där vi var placerade i hörnet, var att Paulinho knoppade in den. I efterhand framkom det att det rörde sig om självmål. ”Den där självmål är väl vår bäste målskytt i europaspelet så här långt” hördes senare på kvällen.

Både spelare och supportrar gjorde en godkänd insats!

Mot slutet av matchen, innan Erland åkte på den brutalt fula tacklingen, hade Hammarby chanser som borde ha förvaltats. Paulinho hade flera bra halvchanser, Haris hade även han något läge men det största läget hade Charlie Davies. Återigen kommer han fri med målvakten, den här gången lite till vänster sett ur vårt perspektiv. Än en gång misslyckas han med avslutningen då målvakten lyckas parera skottet. Visserligen har den assisterande domaren uppe flaggan för offside men det går sannerligen troll i vår amerikans avslutningar.

Den största chansen till mål hade ändå den nyss inbytte Jocke Jensen. Vi får en frispark i slutet av matchen från 25-30 meter. Jocke markerar tydligt att han vill ta frisparken och andra aspiranter flyttar på sig. Skottet är tungt, passerar muren och dyker ner mot stolpen. Hur målvakten lyckas dyka så långt ner är för mig en gåta. Han gör en fantastisk räddning och petar bollen till hörna. Ytterst synd då Hammarby var värda segern. Jag tycker att vi var helt klart bättre än Cork. Healy hade en grym första halvlek och honom måste vi se upp med. Även hans kollega på topp O´Donovan var giftig. 1-1 är ett godkänt resultat på bortaplan.

Sulan uppmanar till ett "Krossa Kalmar!" efter matchen.

Vi fick stanna kvar länge efteråt vilket kanske berodde det på vårt tillskott av Shamrock-supportrar. Hemmalagets supportrar uppskattade inte närvaron av sina stora antagonister. Mörkret sänkte sig mer och mer, eljuset släcktes och det kändes trist att behöva vänta fyrtio minuter på att få lämna arenan. Väl ute hörde vi att flera bajare nekats inträde. Någon blåskontroll genomfördes aldrig, trots vissa tidningsrykten efteråt, men däremot var de irländska vakterna tydligen ruskigt hårda och vägrade släppa in folk de ansåg för berusade. Jag tycker enormt synd om de som då tog sig hela vägen till Irland för att sedan inte få komma in och se matchen.

Farliga Bajen?

Hårdheten fortsatte. Efter att ha spenderat några grymt trevliga timmar på samma ställe som vi värmde innan matchen tog oss vi ner mot city. Där visade det sig att man med gympaskor eller matchtröja inte var välkommen in på haken som hade öppet länge. Istället blev det öl på pubar och diskussioner om alla möjliga och omöjliga saker. Jag måste säga att en av de största vinsterna med den här typen av resor är att man umgås över gränser man kanske inte vanligtvis korsar hemma i Sverige. För mig var det ett sant nöje att surra tifo med representanter från Hammarby Ultras. Eller diskutera supporterkultur med grabbar från Söderbröder. Tack alla för enormt vettiga, spännande och roliga diskussioner!

Där på kvällen fick jag berättat för mig hur en ur ett annat bajensällskap vaknat på lördagsmorgonen, rejält sliten, och konstaterat att tröjan han tänkt ha på sig var blöt. Han skulle meddela resten i gänget detta men ”Min tröja är blöt” blev där i bakfylletröttheten ett ”Min blöja är trött”. Det skrattade jag gott åt.

Hammarby Ultras hade tryckt upp tröjor med budskapet ”Så jävla corkad”. Dessa gick naturligtvis åt som smör i solsken och Sulan och Eguren fick varsitt exemplar efter matchen. Apropå Eguren så svarade han för en gest som värmde mitt frökenhjärta. Domaren blåste av matchen när Hammarby hade spelet långt nere på irländarnas planhalva. Då tar Sebastian en 80 meters löpning rakt ner till Erland Hellström och ger honom en varm, innerlig kram! Med bilden av Egurens frustrerade min efter att Erland kanske förhindrat honom en 3-3 nick nere i Helsingborg på näthinnan så blir jag så glad av att se Egurens gest här. Han är en stor spelare, inte tu tal om annat. Erland gjorde förövrigt en stabilare insats i denna match med ett par riktigt bra ingripanden som gladde mig.

Lördagskvällen avslutades, förstås, med nattamat på något flottigt ställe. Därefter följde en förmodad tiominuters promenad hemåt. Eftersom min och Antes inbyggda kompass tydligen var ur funktion blev det hela en promenad som tog dryga timmen. Lång var den, men vi hamnade på ställen vi aldrig hamnat på annars. Så, det kanske inte var så illa trots allt?

Färglada hus i Cork.

De flesta bajare verkade ta sig hemåt på söndagen. Vi var i alla fall tre som valde att stanna kvar i Cork ytterliggare ett dygn. Trötta och slitna som vi var blev det en turistbuss runt staden vilket absolut var värt pengen. Därefter såg vi en Hurlingmatch på puben. Vilken sport! Maken till tempo och händelserik match var det länge sen jag såg. Tufft så in i helvete var det också. Nästa gång jag åker till Irland ska jag definitivt se en sådan match på plats. Om jag uppfattade publiksiffran rätt så var det över 70 000 åskådare som såg Waterford slå Limerick i vad som sas vara en riktigt bra final i de regionala mästerskapen.
Måndagen ägnades åt en lång hemresa. Det var faktiskt skönt att landa hemma i Sverige igen. Hemresan i bil fick avsluta en grymt rolig resa. Tack alla ni som gjorde mina fyra dygn till minnen för livet. Nu ser jag fram emot returen på lördag. Det ska bli kul att ta emot de irländska gästerna. Jag hoppas att de kommer uppskatta vårt land lika mycket som jag uppskattade deras. Och vi bara måste ta oss vidare till nästa omgång.

Tack Kent och Jessica för att jag fick låna era bilder!