Vart tog alla engelska mittfältare vägen?
Idag levererade "BajenMicke" en tänkvärd krönika på Söderst@dions forum. Det är värd att nå fler!
För ett par veckor sedan har en erkänd och världsberömd fotbollsskribent (Simon Kuper) tagit fram sin motorsåg, modell Partner, och kapat allsvenskan längs skruvdobbarna. Jag tänker inte lägga mig platt för en journalist som tjänar sitt levebröd i England, parallellt med att han skriver om Holländsk fotboll. (Alla känsliga engelska fotbollsfanatiker varnas härmed).
Till en början kan jag villigt erkänna att jag satt och småmyste när jag läste om Solnaiternas prestationer, eller snarare brist på dem. Men efter ett tag ville jag inte längre köpa läget. Det är ju allsvenskan det handlar om, då ska ingen från andra sidan Nordsjön komma och tala om för mig vilken status utpekade spelare uppnår. Kort sagt - jag tänker göra en Stefan Schwarz, nämligen att stämpla Englands ikon vid namn David Beckham så han blir utburen, gråtandes och hängandes på någons rygg ut ur arenan i en sorglig sorti.
Varför ska det alltid vara på det viset att vi ska stå storögda, med mössan i hand och lyssna eller läsa allt som kommer från vad de tycker själva är; fotbollens vagga, högborg där de står på världsalltet på en och samma gång? På något sätt verkar det som om dem sitter inne med referensramen för hur fotboll ska gå till. Man kan sträcka sig ända tillbaka till Ronnie Powells (första utlänning som baljade i allsvenskan) dagar för att hitta influenser från den svenska fotbollsdåtiden. Men inte har vi blivit bättre för det. Steve Gardner, Galloway och David McCreery må ursäkta. Deras sejourer i allsvenska var för korta för att betyda något på sikt (M. McDonald och B. Landsdown räknar jag inte ens med, allra minst Gary Oven).
Ofta, ofta hamnar spelare från allsvenskan i den engelska/holländska frysboxen när de tar steget västerut för att pröva på lyckan. Inte heller sällan hånade på köpet av supporters. Men sedan kommer dagen då det vankas landskamp och då är det vi svenskar som står för kämpa - och hjältestatusen medan Beckham och kompani får åka hem med poängtapp, aj så försmädlig i bagaget och i slutändan - ingen mästerskapstitel den gången heller.
Mina minnen av tipsextra är att jag somnade ganska omgående och vaknade alltid upp till ringande klockor i det efterföljande tv-programmet helgmålsbön. Mittfältet utgjorde i det närmaste ett tennisnät och i bästa fall kunde någon stackars mittfältare nudda läderkulan i någonting som liknade en nättoutch.
Vecka efter vecka, lördagseftermiddag efter lördagseftermiddag, samma mönster. Sedan kom den dag då de började värma upp gräsytan efter konstens alla regler. Planerna blev avsevärt bättre och således förändrades spelkvalitén till det bättre. Men vart tog alla engelska mittfältare vägen? Förmodligen stod de med långa näsor när influenser från utlandet marscherade in i Premier League i samma takt som fotbollen hamnade på marken. Istället har man fått se den ligan sakta men säkert urholka sin ryggrad och engelska identitet. Cirkusen snabbar på fortare än vad Abramovitj hinner säga - köp!
Tänker runda av med det viktigaste. Varje fall enligt min mening. Som de flesta vet är Storbritannien den stora inkörsporten vad det gäller nyhet - och mediaskvalet från omvärlden. I förlängningen kommer länder såsom Argentina att fortsätta mobbas av svensk media. Maradona kommer således att framstå som en pundare och det faktumet kanske kommer överskuggas av hans prestationer på fotbollsplan. Att Napoli är det enda (?) laget från Syditalien som vunnit Lo Scudetto säger nog det mesta om Maradonas storhet.
Till sist vill jag påpeka att jag inte vill byta Åslund eller Stenman för den delen heller mot någon i Bajens A-trupp. Det är den självgoda engelska/ holländska avmätta tonen jag vänder mig emot.
Hell Bajen!
