Newcastle - Manchester C1 - 1
Runströms urladdning (Matchrapport Hammarby-DIF)
Inför måndagens derby tydde allt på att den sista negativa trenden skulle brytas, Djurgården skulle besegras och av de sista resterna av det massmediala Råsundaspöket skulle äntligen raderas bort - och just p g a detta kändes det helt omöjligt.
Matchen startar
När matchen satte igång verkade det finnas ett lugn hos Hammarby, trots intensiviteten som ett derby har med sig spelade Hammarby med pondus och självförtroende. Efter de första minuterna av matchen kändes det inte alls omöjligt att man just ikväll skulle besegra dessa blårandiga antagonister som sedan lång tid tillbaka lyckats med att två gånger per år förpesta tillvaron för mig och alla andra Hammarbyare. Efter Runströms första chans blev det till och med rimligt att Hammarby skulle ta alla tre poäng med sig tillbaka till Söderstadion. Alexander Östlund spelade med självförtroende som sällan skådats, Karl-Oskar och Mikkel lika samspelta som Pétur och Gerrbrand och Björn Runström sprang som gasell över Råsundas gräs och slet upp stora hål i Djurgårdens ganska usla försvar.
1-0, Runström
Efter exakt tio minuter kommer det äntligen ett ledningsmål. Max von Schleebrügge springer ifrån sin bevakare och lägger in bollen mot mål till en väntande Björn Runström. Retfullt enkelt klackar han bollen förbi Dembo Touray rätt in i mål. Är det någon som inte unnar Björn Runström det här målet? Jag gör det i alla fall till hundra procent - för trots att det i år varit ganska tufft för honom har han bitit ihop och sprungit och slitit som galning under varenda minut som han spelat.
Efter Hammarbys mål rycker Djurgården upp sig en aning och börjar hitta rätt med några långbollar. Den Ouden kommer fri med Ante runt den tjugonde minuten men krånglar till det samtidigt som Ante gör en fin parad och avväpnar holländaren. I den 29:e kommer även Hysén jr fri men har den goda smaken att lägga upp bollen i magen på Covic. Under dessa tjugo minuter är det mer jämnt bollinnehav på banan, men trots att Djurgården skapar några chanser är det ändå Hammarby som har kontrollen på matchen. Djurgårdsbacklinjen börjar också tuffa till sig i närkamperna - men när en betongkloss till back försöker hinna med kvicka Hammarbyfötter resulterar det allt som oftast att dom blåas backar mest ser ut som huvudlösa råskinn som snarare borde ha varit på en lerig fotbollsåker i någon järsgårdsserie än på en allsvensk fotbollsplan - försvarsspel helt utan finess och klass.
Hur tänker dom?
Först hockeytacklas Fjörtoft på mittplan, resultatet blir en hjärnskakning och till slut ett byte i halvtid. Därefter visar Markus Karlsson på noll omdöme när han rätt upp och ner får för sig att han hinner i fatt Max von Schleebrügge (vilket dryga 24 000 såg att det inte fanns en chans till). Denna hundraprocentiga hjärnblödning resulterar i att Max brutalt nockas och bärs av banan med en hjärnskakning och vad som senare visade sig vara ett brutet okben i ansiktet. Frågan är hur domare Ingvarsson kunde låta Markus Karlsson få vara kvar på banan efter detta?
Maxs smäll mot huvudet tvingar Hammarby till sitt första byte redan i den 38:e minuten och in kommer Suleyman Sleyman i stället för Max.
2-0, Björn igen!
Istället för att låta sig skrämmas av Djurgårdens opolerade spel tar Hammarby istället tag i matchen igen. I den 42:a matchminuten får Erik Johansson bollen till höger om Djurgårdens straffområde. Efter att först lurat Abgar Barsom till höger, bjuds han på en karuselltur till vänster, hela sekvensen avslutades med att Erik slår en tunnel och går förbi. Under tiden som Erik driver bollen ner mot kortsidan förbi en djurgårdsförsvarare sveper herr Barsom förbi mig på läktaren. Jag frågar honom lite försynt om han uppskattade åkturen han bjudits på, men repliken blev ett grymtande och en bister uppsyn. Erik driver, som sagt, bollen ner mot kortsidan och slår med fin precision in en boll på Björns huvud och det enda han kan göra med denna pärla är att enkelt trycka in den i mål - 2-0 och dessutom helt rättvist.
Martin Ingvarsson gör sitt bästa för att hålla kvar Djurgården i matchen och visar upp en bisarr bild över hur spelförståelse inte skall se ut. Mer som ett undantag än en regel låter han spelet gå vidare när anfallande lag har fördel av bollen. Istället sätter han sig själv i centrum gång efter annan genom att blåsa av och pillra med bollar som skall flyttas fem millimeter hit eller dit.
Personligen var jag väldigt nyfiken på om någon egentligen hade begärt avstånd på Karl-Oskars frispark på övertid i första halvlek (den som han retfullt la in i mål). Men troligen får vi inget svar på detta i och med att Karl-Oskar i dagens Expressen berättar att faktiskt inte minns mycket av matchen efter smällen. Men smällen som Kaos åkt på resulterade i att Nadir Benchenaa fick starta andra halvlek istället för Fjörtoft. Petter Andersson tog offensiva positionen och Nadir tog plats på mittfältet till vänster.
Andra halvlek
På en gång syntes det att Hammarby inte var lika säkra som de varit under första halvlek (kanske pga. de oplanerade bytena?). Djurgården fick ha bollen aningen mer inledningsvis, men istället för en väntad anstormning bjöd Djurgården på en orgie i ineffektivitet. Trots ett större bollinnehav kan jag inte minnas många farliga målchanser. Förvisso sköt djurgårdarna från alla håll och kanter men de flesta av skotten gick minst ett par meter utanför. Det lysande undantaget var Andreas Johanssons skott i den 65:e minuten som först tar i ribban, sen studsar tillbaka på Ante Covics rygg och tillbaka igen mot mål fast över ribban. Djurgårdarna sköt och sköt och sköt och klacken bakom Ante gjorde många fina räddningar.
Pablo in, Björn ut
När det återstod knappt tjugo minuter av matchen kom ett sedan månader tillbaka efterlängtad byte - Pablo skulle in på plan. Han böt med en trött och sliten Björn Runström som fick välförtjänta ovationer och en välförtjänt vila.
Pablo kom in på banan och trots att man kunde se att han inte är i sin bästa form efter den långa frånvaron, visade han att han är en spelare som kommer vara mycket betydelsefull för Hammarby framöver. Under de sista tjugo minuterna kunde man också ana att det är lite enklare för Micke Andersson att spela med Pablo än med Björn. För de sista tjugo visade Micke upp glimtar av vad han kan. Förvisso inte något himlafyrverkeri men ändå bättre än någonsin i år.
Som ett regisserat Hollywoodslut fick även Pablo göra ett mål i åttinionde minuten - snyggt framspelad av Micke Andersson. Matchen slutade 3-0 till Hammarby, men lika gärna som matchen kunnat sluta 3-1 hade varken 4-0 eller 5-0 känts orättvist.
Svaret på måndagens derbyekvation är:
Hammarby upp i topp, Djurgården två poäng från nedflyttning.
Avslutningsvis, ibland funderar jag om det inte vore bättre att låta journalister få lite ledigt över sommaren när de så uppenbart vill vara det. Aftonbladets "Rasistattacks"-artikel är bland det dummaste jag läst. Vad var bananerna förra året mot Isaksson för något? Men det är klart, stod inte något förra året om "Fruktchocken - bananer kastades upp tio meter i luften. Ingen tog emot!". Låt dom stackars utarbetade journalisterna vara lediga.
